Annons:
Etikettbehandling
Läst 1619 ggr
lakrits69
8/3/09, 1:50 PM

Skiten ska ut! 2

Vad är det värsta du har varit med om?

-----------------------------------------------------------

Jag har blivit misshandlad av min tidigare sambo. Sedan fick jag veta att min son hade utsatts för samma sak.

Det har gått 12 år nu.

Annons:
[aspie]
8/3/09, 1:54 PM
#1

Hela min barndom och uppväxt med fysisk och psykisk missahandel, incest och mordförsök och våldtäkter och mord

Citronmeliss
8/3/09, 2:15 PM
#2

Det värsta för mig är att mista dem jag älskar.

Har allt för många som gått bort i en ung ålder!

Bland annat min mor!Gråter

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

lakrits69
8/3/09, 3:29 PM
#3

#1 Vad tungt!

Jag förstå att du trivs bättre med djur!

[aspie]
8/3/09, 3:30 PM
#4

#3 Ja, eller hur Flört

flikkan77
8/3/09, 4:04 PM
#5

Just nu orkar jag inte ens ta upp det värsta. Det blir för jobbigt.

"You just have to belive…"

Bergspuman
8/3/09, 4:20 PM
#6

Det värsta…. Tja, att en god vän (manlig) till morsan som jag litade på, tafsade sexuellt på mig när jag var 9 år. Eller de gånger som morsan slog mig, hånade mig eller inte brydde sig om när jag protesterade.

Annons:
[rolnor]
8/3/09, 4:44 PM
#7

Min mor projicerade en massa hat på mej, framförallt som bebis, när jag sluter ögonen till natten så kan jag se hennes hatiska ansikte, ögon som lyser vita av hat, har brännt sej fast djupt inne, fy faan, svårt att bli kvitt…

fridaas
8/3/09, 4:45 PM
#8

2 våldtäckter på mindre än 2.5år

Med Vänliga Hälsningar Frida

Kolla gärna in Finntrolls Hembränneri på facebook och instagram.

lakrits69
8/3/09, 5:36 PM
#9

#7 Det känner jag också igen och det har gjort att jag lätt föraktar mig själv och andra!

#8 Av samma man?

lakrits69
8/3/09, 5:41 PM
#10

Jag har ett tips på en fruktansvärt bra bok som heter Rödluvan av Unni Lindell. Nu vill jag inte att ni ska gå bli möderskor Flört men gud vad man kan frossa i hämnd mot män. He he!

Aviendha
8/3/09, 5:57 PM
#11

Allt och inget. Förlorat närstående, förlorat synen på mig själv, omedveten psykisk misshandel. Kan inte riktigt sätta fingret på vad som är värst.

fridaas
8/3/09, 6:12 PM
#12

#9 nej av två olika

Med Vänliga Hälsningar Frida

Kolla gärna in Finntrolls Hembränneri på facebook och instagram.

lakrits69
8/3/09, 6:27 PM
#13

Är det pga självdestruktivt beteende att du har utsatt dig för farliga situationer, typ liftat eller har du haft maximal otur?

Annons:
Bromelia
8/3/09, 9:58 PM
#14

blev våldtagen som 14 åring, efter 1 år vågade jag berätta det för mina bästa vänner som frös ut mig några veckor efter det. några år senare fick jag veta att de inte trodde på mig och att de spridit ut över hela skolan att jag ljög om att jag blivit det. efter det har allt bara gått utför

Zaphix
8/3/09, 10:02 PM
#15

När jag fick reda på att min älskade bror försökt tagit livet av sig och låg på sjukhuset.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

annemaria1962
8/4/09, 9:31 AM
#16

då jag blev hotad med kniv av min fd man. då var även våra 2 söner med.

pernillaa
8/4/09, 12:25 PM
#17

Jag blev överfallen och våldtagen av 5 äldre män. Knappt ett år senare utsattes jag för ett våldtäksförsök till p.g.a. oförsiktighet en sen kväll på stan, gick bra dock.

Men det allra värsta är nog min sons pappas systematiska psykisk misshandel, hur han utnyttjade min nollställningsperiod under min förlossningsdepression till att trycka ner. Kommer nog aldrig bli riktigt normal i huvudet och själen efter det. Och hur han fått min son att må när han nekat oss umgänge och vi har genomgott tvister i rätten. Han(sonen) gick bakåt i utvecklingen p.g.a. allt bråk. =(

Ha en bra dag! // Pernilla

lakrits69
8/4/09, 2:04 PM
#18

När man läser alla dessa tragiska inläggg är det inte konstigt att vi mår dåligt och ibland konstigt för det blir för mycket för psyket att hantera dessa upplevelser!

Men förhoppningsvis kommer vi att må bättre sakta men säkert…det är ett stort steg att skriva i detta forum tycker jag.

LinnB
8/4/09, 5:59 PM
#19

Det värsta…? Jag måste nog säga mitt första förhållande, med tanke på att det i stort sett är själva grunden till att jag mår som jag mår idag. Han var inte trevlig.

Va hjälp ä å fly om du ha töjje fel väg?

Bergspuman
8/4/09, 5:59 PM
#20

Precis min tanke. Att de flesta av oss som skrivit här, har psykisk ohälsa i någon form. OCH varit med om flera traumatiska upplevelser. Säkert finns det personer som oxå varit med om jobbiga händelser, men INTE blivit deprimerade eller fått ångest. De har nog inte den medfödda sårbarheten isåfall… Jag önskar ibland att jag vore mer hårdhudad. Men å andra sidan: vore jag det, så kanske jag inte hade min rika fantasi, mitt flödande känsloliv, min livsaptit och min dråpliga humor. Då vore jag kanske en torr byråkrat som förnöjt skrev rapporter på jobbet må-fre 8-5 och spelade tennis varje söndag efter slottsstek med fru + 2 st barn. Nu skojar jag lite… men tror ni förstår *L*

Annons:
Aviendha
8/4/09, 6:03 PM
#21

#20 Allt ont som skett är ju fruktansvärt, men ibland kan man finna att de fört med sig en hel del positivt med. Vi är underbara även med vår "sårbarhet" =)

pernillaa
8/4/09, 7:11 PM
#22

Jag ser mig inte som sårbar. Jag ser mig som en "konstnärssjäl". Jag anser att jag har tillgångar i mitt känsloliv, sånt som gör att jag kan ta fram och skapa någonting som ingen annan kan skapa. Om än det är genom att måla, dansa, skriva eller genom humor som Bergspuma nämnde. Jag ser mig själv som livfull. och det har ju givetvis både fördelar och nackdelar. men jag ser hellre att jag får uppleva de riktiga glädjeämnena i livet som glädjen över att få känns gräs under bara fötter än att gå omkring och varken kunna känna glädje eller sorg. För jag anser ändå(och allt det här kan jag säga bara för att jag har en bättre period nu). Vi som är sådär "sårbara" har närmare till det negativa men likaså har vi närmare till det positiva och jag tror att man inte kan uppleva ren och äkta glädje om man inte upplevt totalt smärta också.

Ha en bra dag! // Pernilla

Tavar
8/4/09, 7:43 PM
#23

Kan inte säga vad det västa varit, problemen har byggts på från olika håll hela livet och bara blivit fler och fler… Värsta var väll när jag inte fick ha något liv av mina föräldrar i ett halvår när jag var 15 för de skulle ha stenkoll på mig. Jag fick inte ha dörren stängd till mitt rum, inte vara i badrummet mer än 5min, inte träffa kompisar, jag fick bara ha min mobil när jag var i skolan då de viste att jag inte skulle få använda den på lektionerna. Det är nog det värsta om man ska ta enskillda handlingar på det sättet

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Citronmeliss
8/4/09, 8:47 PM
#24

#22 Detta kunde jag nästan ha skrivit själv!

Innehållsmässigt menar jag..Flört och jag delar din uppfatting om sårbarhet.. eller om att inte vara det, snarare.

Jag har varit med om liknande upplevelser som du beskriver, i din långa berättelse om systematisk psykisk misshandel.

Dels i ett flerårigt förhållande med både fysisk och psykisk misshandel, senare i ett långvarigt psykiskt lidande med sexmissbruk inblandat, snarlikt ditt fall.

Men jag anser mig inte vara sårbar, inte mer än andra..Obestämd

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

pernillaa
8/4/09, 11:37 PM
#25

#24: Jag är intresserad av att höra mer om det du har varit med om… ifall du vill och orkar dela med dig?!

Skicka gärna ett pm till mig! =)

Kram

Ha en bra dag! // Pernilla

[rolnor]
8/5/09, 8:48 PM
#26

Finns nog människor som råkat illa ut men som blir "hårda" och inte får psykiska besvär (läs min mamma), men livet blir så trist om man blir hård, såååå trist…

KadjaNina
8/27/09, 12:00 AM
#27

Min uppväxt.

Annons:
indaa
8/27/09, 12:12 AM
#28

min pappa var alkoholist i 15 år av min uppväxt, nu är jag 17, min morbror var kriminell, min mormor hade cancer, hon dog, blev mobbad i skolan, inga vänner.. osv..

lakrits69
8/27/09, 11:37 AM
#29

Tungt! Min pappa var också alkoholist när jag växte upp. Först när jag var 25 år sa jag till på skarpen att jag vägrade att hälsa på honom om han drack, han blev helt förkrossad och storbölade som en bebis som inte fick ha sin nappflaska. Det var såååå synd om honom och jag var ett monster.

Jag vet inte om han är nykter alkoholist idag eller bara håller sig bort från flaskan när jag hälsar på. Det är så laddat ämne som jag inte vågar vidröra.

Från att ha varit väldigt trygg i olika grupper och varit"populär" blev jag mobbad och utfyst på högstadiet men på den tiden var jag kaxig och fräste ifrån, ingen skulle sätta sig på mig, men det är klart att det sätter sina spår.

Mina första 9 år mins jag som mycket ljusa.

På 70-talet hade mammorna bara föräldraledigt i 3 månader och genom att min mamma var ensamstående fick jag vara hos svartdagmamma för att sedan komma till ett underbart dagis från kl 6-18. Det var stort, fräscht med en massa personal och fri uppfostran och naturligtvis en massa barn (OBS mindre barngrupper på den tiden)omkring mig och alla blev sedda.

Du skriver inga vänner, är du "blyg"? Vad gör du nu? Går du fortfarande i skolan?

LenaR
8/27/09, 9:48 PM
#30

#29 …han blev helt förkrossad och storbölade som en bebis som inte fick ha sin nappflaska. Det var såååå synd om honom och jag var ett monster.

Precis den reaktionen fick jag av min far när jag sa ordet 'alkoholist' för första och enda gången. Urrrr! Hoppas du klarade det bättre än jag. Jag kände mej verkligen som ett monster. Jag tror det slutade med att jag bad om ursäkt. :/


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Raderad
8/27/09, 11:15 PM
#31

Det som händer nu, jag håller på att förlora min bästa vän, vi har varit bästa vänner i minst 5 år och nu finns jag inte ens i hennes ögon mer över huvudtaget Gråter
Det enda som är värt i mitt liv är hon och mina djur.., jag vet inte hur jag ska klara detta, jag är bara 13 år så jag har aldrig träffat denna situationen förr Gråter

indaa
8/27/09, 11:25 PM
#32

#28, nu har jag vänner, men jag inte i skolan.. :/

fridaas
8/28/09, 3:43 AM
#33

#13 Första gången var det när jag skulle mta en kompis polare.. han förstod inte vad nej betydde.. jag trodde att han var okej.. men helt klart inte..

Andra gången blev jag drogad på Åbofärjan… så jag vet inte.. troligtvis är båda gångerna mitt egna fel, då jag inte har varit försiktigt nog och inte tänkt mig för..

Med Vänliga Hälsningar Frida

Kolla gärna in Finntrolls Hembränneri på facebook och instagram.

sayuri
8/28/09, 4:37 AM
#34

Det värsta jag har varit med om kommer jag aldrig dela med mig av, det är för tungt och för svårt…det är min börda som jag har accepterat att bära själv.

Annons:
LenaR
8/28/09, 11:50 AM
#35

#33 INGEN GÅNG VAR DITT FEL!!!

För i helvete Frida! Det är klart att det inte var ditt fel! En som inte förstår ordet nej, och en som ger dej droger… Nej, Frida, det var inte ditt fel, det var inte din skam.


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

lakrits69
8/28/09, 6:31 PM
#36

# 33 Håller helt med LenaR!

Jag har aldrig blivit våldtagen men varit väldigt rädd för att bli och har haft madrömmar om det.

Du måste vara mer rädd om dig själv och värdesätta dig mer!

# 13 Jag förlorade också min bästis vid den 13 årsåldern och mycket pga det blev min högstadietid mer jobbig.

Nu när jag är äldre så har jag förstått och accepterat att vänner kommer och går och många med mig har förlorat bästakompisar.

Jag läste någonstans att när man har bästakompis som ung övar man inför tvåsamheten med en partner.

Och gud vad det gör ont att förlora en partner.

Hoppas verkligen att du hittar en ny vän eller grupp att ty dig till.

Jag hade andra vänner som jag umgicks  ibland med utanför skolan.

Upp till toppen
Annons: