04. Personliga berättelser

Min berättelse

2009-08-01 21:22 #0 av: pernillaa

Hej

Jag har skrivit här tidigare när jag har mått dåligt. Och när jag mår dåligt så blir allt osammanhängande och väldigt "stort". Jag förstorar upp allting när jag har ångest om än det bara är smygångest eller panikångest.

Så jag började skriva en låååång lång berättelse här om mitt liv ända från starten och så blev jag tvungen att fara hemifrån. Berättelsen blev aldrig klar och ligger nu i ett textdokument och väntar. Det är inte mycket kvar att skriva men jag orkar inte riktigt.

Nu än en gång sitter jag här och är förtvivlad och panikslagen över mitt liv.

Jag läste här om någon som nämnde ordet ledsen. Att man gråter av sig litegrann och sen är det bra ett tag. och jag blev alldeles chockad över hur främmande det kändes att tänka tanken att vara ledsen. Att gråta för att man är ledsen. När man var yngre så var man antingen, glad, arg, ledsen osv. Men jag minns inte längre faktiskt hur det var att vara ledsen. Jag gör verkligen inte det! Det är som smärtan från förlossningen. Hur mycket jag än försöker förnimma den känslan så går det inte.

Varför är det så? Varför minns jag inte hur en sådan enkel känsla kändes?

Jag har mått så dåligt nu så jag kan inte längre berätta vad det är jag känner när jag känner det. Minta lilla motgång bli enorm och känner jag minsta lilla negativa känslor så blir jag så förvirrad. Det är som om hjärnan och hjärtat inte kan vara igång samtidigt. Som om hjärnan slås av när känslorna går igång. Jag kan inte tänka! Jag går in i en bubbla full med sirap. jag blir så arg på mig själv för att jag inte kan ta mig ur det här. Mitt liv är bra nu! Jag är beredd att må bra. Jag försöker aktivt att förändra mitt liv men ändå blir det inte bättre.

Jag har äntligen lyckats erkänna för mig själv och dessutom också berätta för min pojkvän att jag faktiskt har en form av Bulimi och har haft hela livet. Nu har jag tvingat mig själv att börja äta vid fasta tider och sluta svälta mig själv. Mina känslo-dalar och min självsvält har gått hand i hand i många år, om det börjar med svälten eller om jag svälter mig själv p.g.a. käslorna det vet jag inte men jag trodde verkligen att mina dalar skulle bli mindre djupa om jag bara tillät mig själv att äta bra under de här dalarna. Men det har det inte. Det är precis likadant som förrut.

Jag väntar fortfarande på att bli kontaktad av min terapeut. är så förbannat less på att alltid behöva jaga folk för att få hjälp. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk, så blir man för sjuk för att orka vara sjuk s kan man nästan lika väl dö. Jag kan inte sortera mina tankar. Jag vet inte hur jag ska ordna upp det med allt praktiskt i mitt liv för att jag inte kan tänka och dt är som om jag vore kassörskan bakom en kassa där en vara satt sig på snedden så ett varu-berg växer sig stort framför mig. Jag hinner inte sortera och jag vet inte hur fan jag ska få stopp på rullbandet.

Jag vet inte riktigt, än en gång, varför jag skriver allt det här för ingen av er kan troligtvis hjälpa mig. Tanken var när jag skrev titeln att jag skulle lägga upp min lååånga berättelse här också men det får jag komplettera med i en kommentar sen här längre ner.

Allt känns bara så hopplöst för hur jag än försöker och hur jag än anstränger mig för att tänka positivt och se på världen och livet och mig själv på ett annat sätt, så fortsätter jag bara att falla, och det blir bara värre och värre.

Kram på er.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-08-01 21:44 #1 av: pernillaa

Lyckades ta mig i kragen nu och skriva det där allra sista, vet inte om jag fått med allt nu men det går nog inte.

Det blev otroligt långt det jag skrivit nu. Men såhär blev det i alla fall:

 

Jag är ny här på Psykologi, önskar att jag var ny inom psykiatrin men kan tyvärr inte säga att det är så.

Jag började på BUP när jag var 16 år och inväntar nu en neuropsykiatrisk utredning. Jag är 24 år idag och har alltså cirkulerat inom psykiatrin ca 8 år nu.

Jag har skrivit här tidigare när jag har haft panikångesattacker och allt bli ju givetvis förvrängt när känslorna sliter i en åt alla håll. Nu tänkte jag försöka sätta mig ner och, för min skull, berätta min berättelse när jag är i samlat tillstånd. (Varning: Den kommer bli låååång)

Så:

Jag är näst yngst av 4 syskon; en storasyster, storebror och lillasyster. Jag minns givetvis inte mina första år. det tidigaste minnet jag har är nog när min bror blev biten i tummen mitt i ett hundslagsmål(helt ointressant). När jag var ca 6 år gammal så tog min mor med mig och min syster och stack i vild panik. Vi flyttade ifrån min pappa eftersom morsan kom på att han hade utnyttjat min storasyster sexuellt i flera år och var sinnessjuk.

Så med oss under varsin arm så stack hon till några bekanta i en ny stad där jag så småningom lyckades ta mig igenom första klass trots att jag var mobbad och totalt utfryst. Jag minns att jag alltid funderade över var pappa var och undrade varför dom bråkade. Undrade varför pappa inte fick vara med mig och min lillasyster. jag tänkte på att jag tyckte att jag gjorde allting fel hela tiden och skämdes för allt.

Sen träffade morsan en karl som vi flyttade ihop med så jag fick börja andra klass på ett nytt ställe. Där blev jag också smått mobbad och totalt utfryst. Jag sökte mig till de yngre och hade i 5:an en kompis som gick i 2:an. Jag funderade över livets stora frågor som gud och världen och himmelen, döden, livet och min roll på jorden. Jag kunde inte koncentrera mig i skolan och hamnade mer och mer efter. Blev deprimerad redan i andra klass och slutade äta. Satt hela lunchrasterna i matsalen alldeles ensam och försökte tvinga i mig maten. Kräktes i tallriken flera gånger och hittade tillslut en stor vas som stod på golvet med ett lock på, där jag lade maten när alla hade gått. Jag gick på en liten byaskola med äldre lärare som bestämde storleken på portionerna åt en och man var tvungen att äta upp. Det var självklart jättepinsamt att jag inte lyckades äta upp maten och att sitta där jämt och se de andra eleverna springa där ute och ha roligt tillsammans var jättehemskt. Jag minns att det ibland stannade någon och tittade upp på mig och skrattade och sprang vidare. Mitt utanförskap fick ju ingen knuff i rätt riktning heller då de andra tyckte jag var konstig som satt där jämt. I 3:an började jag få problem i magen och hade ont och började vara magsjuk mycket. Åt sämre och sämre och tappade vikt. Var en djävel på att träna dock. Idrott var mitt bästa ämne.

Jag kämpade mig på upp till mellanstadiet där kraven var större. Jag hamnade mer och mer efter och var i 6.an nästan 2 matteböcker efter de andra i klassen. Jag satt hela sommarloven och räknade och räknade men kom inte ikapp. Proven gick jättedåligt jämt i alla ämnen. Jag var ju egentligen efter i allt. Satt där och funderade och mådde dåligt. Grät mycket hemma och bråpkade med mamma då hon trodde att jag bara fejkade min magont. Jag sov ingenting på nätterna för att jag hade så mycket mardrömmar och panikångest redan då. var mörkrädd och kanske var det inte så konstigt då det spökade där. Jag låg på rygg i sängen och hyperventilerade med täcket över huvudet och ögonen hårt slutna - hela nätterna! Jag fick ibland sova någon liten stund på bussen till skolan, sen sov jag på skolan.

Sen fortsatte det här helvetet till en annan, lite större, skola när jag började högstadiet. Jag fick hoppa över dessa två matteböcker och hade svårt att förstå när jag kom igång med skolarbetet på nya skolan. Det gick precis lika kasst där med allt, om inte ännu värre. Jag blev kompis med en annan rätt så opoppulär tjej. Hon var mycket coolare och starkare och större än jag och hhade mycket spännande att berätta och jag såg upp till henne. Hon behandlade dock inte mig nå bra. Jag var som en hund för henne och hon skrattade åt mig och förnedrade mig väldigt ofta.

Jag var förrutom henne väldigt utanför och skrattad åt. Jag sov ingenting på¨nätterna, orkade inte äta, sov på lektionerna och kom mer och mer efter och blev mer och mer utanför.

Jag hade en lärare i biologi som alla uppfattade som konstig. Drog mycket sex-skämt med eleverna och var lite för närgången. En dag när vi fick tillbaka våra sexualkunskapsprov så bad han mig stanna kvar och på något sätt hamnade jag sittandes på hans kateder och hans hand hamnade på något sätt mellan mina ben. Efter det var han efterhängsen och påträngande och alldeles för närgången mot mig hela tiden. Brukade luta sig över mig bakifrån när jag satt på lektion och kände hur han luktade på mig och flåsade mig i örat.

Mina magproblem fortsatte och en dag fick jag så ont så jag inte kunde stå upp. Jag grät och grät och skrek hemma och när vi så tillslut konm oss till akuten konstaterade man att det var magsår. En Gastroskopi senare var det så bekräftat. Jag gick i 8:an och hade diagnosen magsår, som egentligen dorg igång troligtvis redan i 3:an-4:an.

Jag blev sjukskriven och valde så att flytta till min storasyster i en annan stad och gick om 8:an på en ny skola där. Träffade en kille, blev poppis på skolan, klarade betygen någorlunda med lite djävlar anamma och skinn på näsan. Sommaren kom.....tyvärr!

Min storasyster lämnade mig ofta ensam hemma då hon renoverade upp ett hus som hon skulle flytta till med sin unghög. En kväll hamnade jag på en chatt, på chatten pratade jag med en kille, sen for jag ut och joggade som vanligt, och rätt vad det var våldtogs jag av en medelålders man ute i snåret alldeles bredvid elljusspåret. Sen släpades jag med armarna bakom ryggen och ur led, ända till bilen, vilket blev ca 1-1,5 km. I bilen kastades jag in i baksätet i knät på ett par andra snubbar och iväg bar det. Alldeles i närheten av där jag bodde, i en liten skog i ett sandtag, våldtog dom mig i flera timmar. Något mer än så tänker jag inte gå in på nu.

Hur som helst, jag gick aldrig ut 9:an, allt sket sig och jag blev sjukskriven. Gjorde slut med killen för att skona honom från allt jobbigt som följde med mig. Åren gick och jag upplevde ett par jobbiga förhållanden med misshandel av olika de slag och otrohet givetvis. Lämnade ett jobbigt förhållande och fastnade i ett annat, med en bulle i ugnen dessutom. Fick en underbar son. Åkte på en jobbig förlossningsdepression samtidigt som jag upptäckte att min sons pappa var porrberoende och sparade filmer och bilder i de sjukaste former på sina ex i määäängder och vägrade göra sig av med dom. Efter 3 års psykisk misshandel, otrohet och några svängar in på psyket så gav jag tillslut upp och lämnade honom. Jag var så fruktansvärt nergången när jag lämnade honom. Jag lämnade honom maj förra året, och det var då det riktiga helvetet bröt lös. Jag fick inte tillbaka mina saker och han började neka mig umgänge med sonen. Sonen mådde såklart dåligt av all uppståndelse och mådde dåligt av att komma hem till pappa när har varit en kort stund med mig, vilket pappan vände till att jag behandlade sonen illa - och totalt nekade mig umgänge om jag inte gick med på bevakat umgänge.

Jag drog igång en boende- och umgängestvist, vilket pappan senare utvecklade till en vårdnadstvist. I början på det här året gav han tillslut med sig på rättegången då utredningen visat att han hade mer problem än vad jag hade med föräldraskapet.

Idag trappas det upp till växelvis boende så vid årsskiftet kommer jag att ha sonen varannan vecka.

Jag har haft självskadebeteenden hela livet. Redan innan våldtäkten började jag rista på mig själv med nålar. Varje gång känslorna tig överhand så bet jag mig själv i tummen eller slog mig själv på benen eller slog knytnäven i något hårt gång på gång. Hela uppväxten har jag varit ensam, vandrat runt i skogen, på berget i byn där jag bodde. Byggde kojor och funderade över allt det här djupa, jobbiga. Trodde att det var mitt fel att morsan lämnade farsan. Minns att jag stod och pratade i telefon med pappa och mamma kom och skrek i mitt öra att jag "inte skulle prata med den där djävla kalvskallen" och pappa svarade i andra örat att jag inte skulle lyssna på mamma för att hon inte visste vad hon pratade om osv. Jag tog på mig allt, som äldsta hemmavarande barnet. Syrran var osynlig hemma, till vi bråkade, då tog mamma alltid hennes parti.

Idag har jag bulimi och har haft sen våldtäkten som en ångestventil och har skurit mig själv så mycket så ärren täcker hela vänsterarmen och vänstra låret. Har varit på väg att gå illa ett par gånger.

Jag är jättekonstig idag vad det gäller mig själv och min kropp. Jag HATAR mig själv. Jag hatar allt med mig själv, så mycket så jag ibland är övertygad om att jag är djävulen själv, att jag är ond. Sen det senaste förhållandet är jag sjukligt svartsjuk, fastän jag inte visar det i mitt nuvarande förhållande men det kommer inte att hålla i längden.

Jag har även varit utsatt för ett annat våldtäktsförsök och blev drogad en gång på krogen och vaknade upp i ett dike 5 timmar senare utan något minne av vad som hade hänt och det fanns tecken på att det hade hänt någonting men jag minns som sagt inte. Hur som helst så spelar inte det någon roll när jag ingenting minns.

Mitt förhållande till min mamma har inte varit bra under min barndom och unga tonåren. Vi bråkade jämt och vi pratade aldrig. Hon var den enda vuxna människan i mitt liv och jag fick snarare lära mig att skämmas för det jag kände. Jag fick en bra förebild först när jag var 15 år där och flyttade till min storasyster. Då först började jag komma på hur en människa fungerar och att det var okej att ha känslor andra än bara ilska. Så det ligger mig i fatet också även nu i vuxen ålder, av någon dum anledning.

Jag är sajtvärd på Spökbilder här på iFokus men vet inte hur mycket längre jag kommer att orka med det. Försöker starta upp en sajt för att hjälpa sexual- och våldsbrottsoffer men nu står det helt stilla även på den fronten p.g.a. att jag inte orkar. Vet inte om jag skrivit det redan men är sjukskriven för utbrändhet och GAD och inväntar en neuropsykiatrisk utredning.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-08-01 22:54 #2 av: Bergspuman

Jag vet inte vad jag ska säga riktigt... Men det är så att vissa människor får mer än sin rättvisa andel av livets bedrövelser, otäcka händelser och grym hantering. Och jag är djupt chockad över att höra allt det du fått stå ut med. Kära du - jag hoppas att du har någon form av stöd, någon person som följer upp dig, ser om dig och frågar efter dig. Verkligen hoppas jag det!

Anmäl
2009-08-01 23:03 #3 av: Loucar

Strongt av dig att våga berätta allt detta....

Anmäl
2009-08-01 23:22 #4 av: pernillaa

Oj...vad duktiga ni är som orkade läsa alltihopa. Orkar inte läsa det själv. Tack för att ni tog er tid.

Jo min mamma ringer mig varje dag men hon kan inte hjälpa mig så mycket. Hon vill vara en bra mamma nu eftersom hon inte var det förrut. Men hon förstår fortfarande inte riktigt vad det går ut på. Hon hjälper ju mig med ekonomin om det behövs, köper grejer och åter grejer till min son och så. Hon försöker verkligen, men av någon anledning blir jag bara iriiterad när hon ringer. jag har aldrig någonting att berätta och inte hon heller så det blir bara pinsam tystnad jämt.

Jag jagar den där förbannade psykiatrin och har gjort i flera år nu. Har stått i kö för en neuropsykiatrisk utredning i 2,5 år nu. Min pojkvän fick vänta 2 månader på sin utredning för att han "hade turen" att slå i huvudet så dom gjorde en hjärnröntgen och såg att det var något fel. Han fick förtur. Kan inte låta bli att vara bitter över det. Allt löste sig så fint för honom och alla bara slöt sig runt honom och förstod och hjälpte till på alla möjliga sätt och lyfte honom ur den "svåra" situationen. Men jag som har haft problem så länge och som verkligen skriker efter hjälp, måste jaga ihjäl mig för att ens få kontakt med någon överhuudtaget och få ett löfte över telefonen om att bli uppringd och som ändå inte följs. Jag blir så aaaaarg!!!!

Jag har inga kompisar och ingen ork att lära känna någon heller på nyttså jag har ingen annan än min pojkvän och hans kompisar där jag bor. Min familj har fullt upp med annat och känns som fel människor att dra in mer i allt det här. Jag har bara folket här på iFokus och det är bara korta, ytliga kontakter.

Jag får fan inte ihop någonting längre och ingen kontakt får jag heller med någon som kan hjälpa mig. Jag försöker ju verkligen förändra saker och ting men utan psykiatrins hjälp så kommer jag ingenvart ändå. och nu har jag försökt så länge på egen hand så jag snart tappat orken och motivationen att sköta min egen del i förändringarna. Fan ska det hända något måste det hända NU!!!!

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-08-01 23:31 #5 av: Bergspuman

Du har en svår situation, som själv måste uppbåda alla kraft du har för att skaffa dig hjälpen du behöver. Vad du egentligen borde ha, vore ett eget ombud, som tog hand om de här kontakterna, skötte telefonerandet, jagade på och följde upp. Men visst, för att få det måste man på ngt sätt först IN i systemet. Jag undrar bara en sak: Finns det möjlighet för dig att få hjälp DIREKT och NU via t ex vårdcentralen? Finns det kanske någon annan person i din tillvaro, förutom pojkvännen o hans kompisar, eller din familj, som du skulle kunna känna förtroende för såpass att du kan be vederbörande om hjälp? Kanske är en dum fråga, men ibland KAN det finnas en sådan, fast man inte känner h*n så väl, men det visar sig vara en god och sann vän när man väl öppnar sig o ber om hjälp.

Anmäl
2009-08-02 00:01 #6 av: Loucar

#4 Vänd dig till socialtjänsten så hjälper de dig...så gjorde jag när allt krasha då kom gräddfilerna fort som attan. Du har ju barn o då är de väldigt noga med o hjälpa till man ska inte skämmas för att man behöver hjälp det är det soc är till för.

Anmäl
2009-08-02 12:04 #7 av: pernillaa

Jo jag har bett om hjälp hos min min ekonomiska handläggare på soc. Hon har hjälpt mig en vända med kontakt med psykiatrin och dom lovade att ta över efter kuratorn på vårdcentralen och dom skulle ansvara för mig efter det. Sen har det gått 3 månader utan att någonting har hänt och alla är på semester. Fattar inte hur dom kan vara på semester så djävla länge. Har jagat i alla fall en månad eller mer nu. Håller hoppet till soc. Hon har säkert 5-6 mail från mig som väntar när hon kommer tillbaka från semestern.

Var t.o.m. in till chefen på psykiatrin och klagade över att all stod stilla och att jag måste få hjälp, så jag har ju inte direktr bara struntat i det. han pratade med min terapeut som då sa att hon inte trodde att det var nå viktigt för mig att komma och då struntat i att ringa upp mig för en ny tid p.g.a. att jag hade avbokat ett möte som hon bokat utan att fråga mig om tiden passade så då krockade det med mitt umgänge med sonen och sonen kommer ju givetvis i allra första hand för mig. Så jag ringde och lämnade meddelanden och skicka mail och bad att få bli uppringd för att boka en ny tid men då valde hon att strunta i det för att "det uppenbarligen inte var särksilt viktigt att komma på möte". Hur fan kan man göra så? Jag sa uttryckligen att det var viktigt och jag ringde henne och grät en gång och lämnade ett meddelande om att jag MÅSTE få hjälp snart. Hur kan hon sen stå och säga att det inte tycktes vara så viktigt och att det sista hon hört från mig var att jag avbokade en tid, men även i det meddelandet sa jag uttryckligen att hon skulle höra av sig så att vi kunde tillsammans se ut en dag som passade för oss båda istället för att hon bara skickar en kallelse. Jag vet att dom är underbemannande men om det nu är så att hon inte har tid så måste hon ju säga det och b mig vända mig till kuratorn en tid för att dom inte kan ta hand om mig. Jag bryter ihoooop snart. HUR FAN SKA MAN FÅ NÅGON DJÄVLA KONTAKT?

Jag har fått kommit och träffat henne en gång och då lovade hon att höra av sig snart framöver med besked om ungefär när det skulle bli min tur för utredning och så skulle jag få en läkartid för medicinering och för min sjukskrivning. Sjukskrivningen vet jag inte när den går ut och snart bryr jag mig inte heller för ingen annan tycks ju bry sig. Går ju för fan inte att få tag på folk.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-08-02 12:10 #8 av: Loucar

Det är ofta jobbigt med psykatrin sommartid, påpekade detta en gång när vi hade anhöriggrupp att det är konstigt att bup totalstänger o hänvisar till akutpsyk under den period som barnen behöver dom bäst o är beroende av att se personal de känner igen men möttes enbart av tystnad det var tydligen en känslig punkt.

Ge inte upp du kommer få hjälp det tar bara lite mer tid än man orkar i början tyvärr....

Anmäl
2009-08-02 12:24 #9 av: pernillaa

Men jag har sökt hjälp nu sen januari och har fått komma dit en enda gång där jag fick en massa löften och inget annat.

 

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-08-02 12:26 #10 av: Citronmeliss

Hej, Pernilla!

Mitt konkreta råd är att vända dig till ett Personligt ombud i din kommun ett sk PO. Där ska du förhoppningsvis få en övergripande hjälp att ta tag i de olika bitarna som du behöver hjälp med!

Någon som stöttar och samordnar, utan att vara en myndighetsperson på samma sätt som en socialsekreterare är..

När man har en så komplex situation som du, är det ofta en stor tillgång att få sådan "expert" hjälp.

Jag har läst allt det du har skrivit och kan bara beklaga allt elände du drabbats av.

Jag tycker det är mycket starkt av dig att orka med det jobbiga att både tänka på och skriva ned allt.

Att sedan låta oss andra få ta del av det är modigt, tycker jag!

Hoppas att du finner en lättnad i att få berätta.

Även om vi inte kan hjälpa dig på "riktigt" genom att lösa dina problem, så finns vi här för varandra!Glad

Kram

Anmäl
2009-08-02 12:54 #11 av: pernillaa

Tack! Jag ska kolla upp det där med personligt ombud. Det ska jag absolut göra. Visste inte att det fanns sånt.

Det är skönt att få berätta. Jag brukar skriva för mig själv här på datorn men det ger mer märker jag när jag vet att det finns någon i andra änden som läser det även om jag inte får något svar.

Kram

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-08-02 13:04 #12 av: Citronmeliss

Att skriva av sig blir ju dessutom ett sätt att bearbeta problemen, även om det kanske inte känns så just då, utan man behöver mer bara få ur sig allt..

Hoppas att du får kontakt med ett PO snart!

 

Anmäl
2009-08-02 13:12 #13 av: Bergspuman

Dessutom skriver du vackert och målande, du har talang för orden!

Fortsätt och skriv, blogga, allt det du vill.

Gör själv inte mkt annat nu, det tröstar mig och lugnar mig tills jag kan få inleda behandlingen (läkarebesök imorgon).

Hoppas du inte rasar ihop utan lyckas samla ihop lite kraft så du orkar stå ut och vänta tills du äntligen får kontakt och får tag på någon. Bloggar du här på sajten?

/Bergspuman

Anmäl
2009-08-02 13:30 #14 av: pernillaa

Det kanske blir en bok så småningom, det får vi se. Idag bloggar jag ingenting. Vi får se hur det blir med det. Men tack!

Skriver du själv mycket #13?

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-08-02 13:41 #15 av: Bergspuman

Skrivit dagbok av o till sedan jag var sju år... Skrivit mkt rimmade verser och faktiskt även en dikt och t o m en sonett en gång. Brukar dikta ihop ny text till gamla visor, kanske till bröllop eller andra festligheter. Har 2 föräldrar som bägge är språklärare och läromedelsförfattare, ena brorsan är copywriter, och har dessutom en mormor som skrev och författade även hon (inom sitt fackområdet) så skrivklådan går i familjen Glad. Men aldrig skrivit nåt längre, typ novell eller roman. Tror inte jag orkar det mentalt. Det är sånt pyssel att få ihop det.. Jo, hade nån romanfigur jag tog fram för en 5 år sen, skrev typ 6 kapitel men sen ledsnade jag på henne... och skilde mig istället :-)

Anmäl
2009-08-02 13:49 #16 av: Citronmeliss

Jag vill instämma i det Bergspuma skriver i #13!

En bok så småningom, det låter väldigt spännande, hoppas att det blir så! Glad

Jag är inte avundsjuk, (bara lite kanskeSkäms) men jag önskar att jag hade samma fina förmåga att få fram och kunna uttrycka mina känslor i skrift som du och vissa andra har! 

 

Anmäl
2009-08-02 14:31 #17 av: pernillaa

Tack!

Jag tycker inte att jag är bra på att skriva men jag tycker det är roligt och nyttigt.

Man kan lära sig att skriva bra också.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-08-02 14:47 #18 av: Citronmeliss

Det har du rätt i Pernilla, men alla har ändå inte samma naturliga känsla för det!Flört

Anmäl
2009-08-02 15:40 #19 av: HannaM

Som citronmellisen skriver, personligt ombud är kanon!!! Jag älskar mitt, vilken hjälp jag fått.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2009-08-02 15:58 #20 av: pernillaa

Jag har just skickat iväg ett mail till dom. Himmel vad främmande det känns. Obestämd

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2009-08-02 16:00 #21 av: HannaM

Justja jag glömde. Jag har läst alltihopa och vet inte vad jag ska säga mer än att om du har överlevt så här långt så är du en av dom starkaste människor jag vet om. Du har något enormt. Jag hoppas att du kan få må bättre så dina förmågor och din vilja kan utnyttjas till något positivt. Jättekram till dig.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2009-08-02 16:07 #22 av: Bergspuman

Hoppas de svarar dig fort FORT! Så att det börjar hända saker och röra på sig!

Håller tummarna!

Kram/ bergspuman

Anmäl
2009-08-02 16:15 #23 av: pernillaa

Tack #21!

Jo jag är ju den jag är idag p.g.a. allt som har hänt och varför jag mår dåligt idag det vet jag inte för mitt liv är bra nu. Men allt kommer väl i efterhand.

 Ja vi får se hur snabbt jag får svar. Men någonstans i mig sitter någon liten gubbe och hoppas att dom inte alls ska svara för att jag skäms över att be om sån h'är hjälp. Jag brukar alltid vara bra på att be om hjälp så jag vet inte varför det känns så konstigt med just det här.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.