2009-07-16 14:26 #0 av: [YlvaP]

Ligger här i sängen med lappisen. Det är meningen att ungarna skall städa med som det brukar med barn så görs allt annat än att städa. Jag själv har vikt tvätten och nu "vilar" jag upp mig. Borde gå till disken men den får vänta en stund till. Känner att jag vill vara ifred och bara skriva av mig. Detta inlägg kommer säkert att bli rörigt och ni kära läsare kommer nog att tappa tråden men det struntar jag i.

Mår lika piss som igår och självkänslan är på lika nivå som jag mår och jag hatar mitt liv. Jag är fet och ful och har en massa finnar i ansiktet. Medicinen har nog hjälpt mycket mot några av mina tvångshandlingar/tankar eller så är det för att jag är så nere att jag inte orkar bry mig. Jag har dessutom fått ont i bröstet igen. Det var bra många månader som jag kände denna smärta i bröstkorgen. Det är inte hjärtat eller gallan eller magsyra. Det är just under revbenen i samma höjd som hjärtat. Hjärtat har jag kollat så det är ingen med den.

Tomhet är vad jag känner och jag orkar inte bry mig om ungarnas gnäll. Det gnälls hela tiden på allt och inget. Hela *pip* tiden. Hade det inte för denna aga-lag så hade dom fått en fet smäll. Jag klarar inte av deras gnäll. Jag har ingen att backa upp då jag mår så här dåligt. Gubben är på jobbet och när han är hemma så jobbar jag. Jag känner inte att jag har någon att prata av mig till. Till VUP vågar jag inte ringa stup i kvarten för att jag inte vill att dom skall hata mig när/om jag skulle ringa. Min enda kanal utåt är denna blogg och forumet iFokus. Jag använder min irritation och aggression här istället för att jag skall göra barnen illa. Vilket är en motsägelse då ungarna får höra en massa skäll från mig men jag försöker att inte gapa på dom för jag vet att det är lika hemskt som fysisk misshandel men jag KAN inte rå för mig själv när jag mår så här piss. Tänker inte på det då utan jag får såna skamkänslor för att jag skrikit på barnen men jag orkar inte att vara ensam helt och hållet med dom. Jag önskar att gubben kunde vara hemma mera så att jag inte blir helt tokig. Då undrar ni kanske varför jag skaffade barn. Jo för när jag och gubben skaffade dom så visste jag inte om att jag skulle bli så här utan det har blivit värre då jag fått mera ansvar inte bara för mig själv utan andra. Barnen har jag velat ha för jag hade trott att om jag får barn så kommer jag att bli på ett bättre humör eftersom jag var neråt då och ville inte jobba längre. Men gjort är gjort och får nu lite hjälp från kommunen. Min läkare skulle skriva några rader så att jag skulle få mera hjälp då gubben är borta. Får se om detta hjälper för stödfamiljen får jag bara ha 2 nätter varje månad. Året ut till att börja med.

Att skära sig har jag tänkt på många gånger men har inte vågat ännu pga av att barnen eller gubben skall få se ärren så det har blivit något halvdant med stenhård motion som inte har hjälpt. Jag har blivit mera aggressiv då det inte hjälpt eller så har jag blivit inåtvänd. Gubben brukar tjata om att prata med honom men jag hatar att han skall prata om allting. Jag känner inte för att prata då, kan han inte fatta det? Jag pratar när jag vill det. Nu skall jag få komma till en terapeut men jag vet inte hur mycket jag får prata där. Han kom jag till för att ev. få hjälp med KBT. Men jag skall få komma till någon annan än min familj och bara det känns bättre. Hoppas bara att han inte blir så där tyst och väntar på att jag skall prata utan jag vill helst att han ställer frågor så kan jag berätta utifrån det.

Om ca två timmar kommer gubben hem och då skall jag och dom stora tjejerna åka till stranden igen. Denna gång tänker jag stanna på stranden och sola. Ligga ner så att ingen annan ser mig och jag hoppas att det inte finns några fler där som förra gången. Ungarna vill till Kärringsund men jag vill inte dit för där är det alltid massor med folk. Fegis brukar den äldsta kalla mig. Det är inge vidare kul när hon säger så om sin egen mamma. Snacka om att man mår dåligt då. Efter det skall jag på lopppis. Det blir nog en Atarax innan stranden.