Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
06. Behandling/Medicin

Att bli frisk?

2009-07-14 07:50 #0 av: David

Låg och tänkte på en sak i natt, som nästan gav mig mer ångest än tidigare.

Vem är jag när/om jag blir helt frisk? Blev rädd för tanken, självklart vill man bli frisk, men vad händer då?

Är det bara jag som har sådana tankar, någon mer som känner igen sig i det?

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2009-07-14 09:26 #1 av: [aspie]

Nä, jag tänker oxå så och då blir jag rädd och får ångest. Paradoxalt nog så känner jag mig trygg i det dåliga måendet. Det känner jag ju till inte hur det är att må bra

Anmäl
2009-07-14 10:31 #2 av: [YlvaP]

Nä har faktiskt inte tänkt på det.

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2009-07-14 10:43 #3 av: flikkan77

Jag vill ju också bli frisk och orka leva som en "normal" människa igen, med jobb och sånt. Samtidigt så vet jag inte hur jag ska hinna bli det tills oktober nästa år när min sjukskrivning går ut. Det känns alldeles för snabbt....

 

Anmäl
2009-07-14 12:24 #4 av: LinnB

Jodå, såna tankar känner jag igen så väl. Framför allt då jag höll på att kämpa mig ur min anorexi. Jag var livrädd.
Eller ja, det är jag väl nu också, men av andra anledningar. Det är hemskt att känna på det sättet.

Anmäl
2009-07-14 13:20 #5 av: Zaphix

Jag tänkert också så ibland. Man identifierar sig själv med sig dåliga mående, trist nog. Och mqan måste hitta en ny identitet för att må bra igen tror jag..

Anmäl
2009-07-14 14:41 #6 av: EmmaG

Jag tror det är ganska vanliga känslor och funderingar.
"Man är sina sjukdomar"

Anmäl
2009-07-14 16:12 #7 av: Aviendha

Japp, det känns igen, helt klart. Men efter mycket om och men har jag slutit mig till att jag antagligen kommer vara samma person, bara med bättre minne, mer impulsivitet, stråla av livsglädje och antagligen anses vara en tjej med skinn på näsan.

Anmäl
2009-07-14 18:27 #8 av: Citronmeliss

Jodå, tankarna har allt kommit ibland, men jag ser inte oddsen som särskilt stora.

Det skulle dock vara spännande att få se vem jag verkligen är om jag är blev "frisk" ..för jag vet inte?Oskyldig

Anmäl
2009-07-14 18:38 #9 av: Hawknestgrove

David, jag tror att du är samma snälla goa person som nu.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2009-07-14 18:44 #10 av: Citronmeliss

Gunilla, det tror jag också!Glad

Anmäl
2009-07-14 19:17 #11 av: LenaR

Jag tror Aviendha har valt precis rätt väg: hon har en bild av sej själv som frisk.

Jag tror att det är en nödvändig vision om man ska växa ur sin trygga identitet som skuggmänniska.

Anmäl
2009-07-14 20:38 #12 av: Citronmeliss

Nu blir jag fundersam..Obestämd

"Sin trygga identitet som skuggmänniska"...

Jag ser mig absolut inte som skuggmännsiska, vad är det?Tyst

 

 

Anmäl
2009-07-14 21:01 #13 av: Emelie-E

Så har jag känt under hela min tid som deprimerad. Många gånger har jag sagt att jag inte vill må bra, för att då kommer jag inte veta vem jag är.

Anmäl
2009-07-14 22:19 #14 av: LenaR

#12 Nej, det stämmer väl inte på alla! Jag skrev ett långt inlägg, och sen raderade jag och #11 var allt som blev kvar...     Det kanske råkade bli obgripligt? Flört

Då tar jag det väl iaf:

När jag var deprimerad identifierade jag mej helt och hållet utifrån min svartsyn och mitt mörker. Och jag kände mej helt och hållet bekräftad i det när jag läste fin de siecle-poesi, lyssnade på depprock, eller slog upp dagstidningen och läste vilka grymheter som begåtts ute i världen...

Jag tyckte att människor som var glada och optimistiska var galna. Det var det jag menade med att vara trygg i min skuggidentitet: jag var helt tillfreds med att vara olycklig, för det betydde att jag var klarsynt och klok. Obestämd

Så för att jag skulle ta mej igenom det långa och smärtsamma tillfrisknandet, så var jag tvungen att tänka efter varför jag ville vara lycklig, vad jag skulle med lycka och glädje till. Annars hade jag gett upp.

Anmäl
2009-07-14 22:29 #15 av: Tavar

Jag skulle nog bli en ganska tråkig person som sysslar med saker hemma ^^'' Men då det egentligen är det jag vill hålla på med skulle jag nog känna mig ganska lugn och till freds då, även om andra stör sig på att jag föredrar en filmkväll hemma framför att spränga brevlådor med gänget Flört

Men visst, lite nervös är jag då det är den jag är nu som jag är van vid att vara. Behöver mina toppar för att göra saker och mina dalar för att kunna varva ner och gråta ut. Vet inte riktigt hur det ska fungera när livet blir mer plant :/

Anmäl
2009-07-14 22:42 #16 av: LenaR

#15 Jag tvivlar på att livet nånsin blir plant!

Anmäl
2009-07-14 23:16 #17 av: David

#16. Tror inte heller på att plant liv, det kommer, oavsett om man är "frisk" eller "sjuk" ha sina upp- och nergångar.

Men jag är livrädd, nu har jag psykiatrin att springa till, jag har en diagnos (eller flera) som gör att jag på något sätt vet vem jag är, och att jag kan få hjälp även med de "dagliga" upp- och nergångarna.

Vill jag vara inne och sitta och mysa i soffan precis som Tavar skrev, istället för att vara ute och spränga brevlådor, så behöver jag inte förklara det så mycket mer än att jag inte mår bra just nu. Men sen då? Sedan alla "krav" som kommer, man ska göra det och det och det, och samtidigt hinna med det, och det, och det.

Kanske lär man sig det med tiden, men det är en skrämmande tanke, åtminstone för mig, och eftersom jag är proffs på att ta ut saker i förväg, ger det här mig ångest redan nu, även om jag vatt det kommer ta en bra stund innan jag ens behöver tänka tanken.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2009-07-14 23:37 #18 av: Froddel

Jo, jag har funderat en hel del på det i perioder. Förr var det mest i den vevan då jag gått långtidssjukskriven i 5 år och skulle ut på arbetsträning...jag iakttog folk väldigt ihärdigt och funderade vad dom jobbade med, hur mycket och hur i helskotta dom orkade med då jag inte begrep hur jag skulle fixa 2 timmar om dagen..

Senaste veckorna, efter att jag började med Lamotigrinet och Concertan, så har jag ju mått avsevärt mycket bättre...och det känns jättekonstigt. Främmande och overkligt! Hur är man när man mår bra? Vad gör man? ...det är så svårt eftersom man mått dåligt hela sitt liv och inte har några referensramar att utgå ifrån. Det blir ju ens identitet...och ärligt talat så saknar jag den där dystra försjunkna känslan ibland (absolut inte då det varit som värst), trots att det är jobbigt så har det ju blivit en bekant och trygg värld.....På  nåt konstigt vis!!

Anmäl
2009-07-15 01:48 #19 av: Aviendha

#11 Tack =) (tar det som en komplimang) Det känns bra att ha förlikat sig med, för det är jag, med de egenskaper jag haft/har fast de försvunnit eller försvagats av sjukdomen. Och ärligt talat kan jag i bra stunder säga att jag, utan depression skulle vara en riktigt rolig, härlig och cool tjej. Ska bara ta mig dit också ;)

Anmäl
2009-07-15 12:21 #20 av: Tavar

Menade inte att livet kommer bli helt plant men mer, utan maniska perioder och deprimerande vågor ^^'' Men som sagt, detta är ju inget som kommer ske över natten så förhoppningsvis vänjer man sig under prossesen. Man tar ju och betar av problemen en efter en tills man kan hantera dom så jag tror att det blir mer att en dag får man en shock för man känner "jag har inte mått sådär dåligt på aslänge"

Anmäl
2009-07-15 17:30 #21 av: LenaR

Tavar, det har du rätt i. Dessutom, när man blir frisk, och livet går i vågor, finns det antagligen en anledning till att man mår dåligt. Det gör också neråtperioderna mycket lättare. (Ja, det har du ju förresten redan räknat ut, det skrev du ju ett inlägg om!)

#19 Glad 

Anmäl
2009-07-15 17:33 #22 av: [Vargnatt]

Så tänkte jag när jag var riktigt nere och varje dag mådde dåligt, då var jag jätterädd för att lyckas ta mig ur det, för det dåliga visste jag ju i alla fall hur det var, jag visste vad jag hade att vänta mig av varje dag och mig själv.

Anmäl
2009-07-15 18:02 #23 av: HannaM

Njae.. inte rädd men jag vet inte hur det känns så jag vet inte vad jag strävar efter vilket gör att det är svårt med motivationen.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.