Annons:
Etikettbehandling
Läst 3453 ggr
David
7/14/09, 7:50 AM

Att bli frisk?

Låg och tänkte på en sak i natt, som nästan gav mig mer ångest än tidigare.

Vem är jag när/om jag blir helt frisk? Blev rädd för tanken, självklart vill man bli frisk, men vad händer då?

Är det bara jag som har sådana tankar, någon mer som känner igen sig i det?

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Annons:
[aspie]
7/14/09, 9:26 AM
#1

Nä, jag tänker oxå så och då blir jag rädd och får ångest. Paradoxalt nog så känner jag mig trygg i det dåliga måendet. Det känner jag ju till inte hur det är att må bra

[YlvaP]
7/14/09, 10:31 AM
#2

Nä har faktiskt inte tänkt på det.

flikkan77
7/14/09, 10:43 AM
#3

Jag vill ju också bli frisk och orka leva som en "normal" människa igen, med jobb och sånt. Samtidigt så vet jag inte hur jag ska hinna bli det tills oktober nästa år när min sjukskrivning går ut. Det känns alldeles för snabbt….

"You just have to belive…"

LinnB
7/14/09, 12:24 PM
#4

Jodå, såna tankar känner jag igen så väl. Framför allt då jag höll på att kämpa mig ur min anorexi. Jag var livrädd.
Eller ja, det är jag väl nu också, men av andra anledningar. Det är hemskt att känna på det sättet.

Va hjälp ä å fly om du ha töjje fel väg?

Zaphix
7/14/09, 1:20 PM
#5

Jag tänkert också så ibland. Man identifierar sig själv med sig dåliga mående, trist nog. Och mqan måste hitta en ny identitet för att må bra igen tror jag..

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

EmmaG
7/14/09, 2:41 PM
#6

Jag tror det är ganska vanliga känslor och funderingar.
"Man är sina sjukdomar"

// Emma, aka Althea

Rockerland - En blogg för oss tjejer som är rock/metalheads
Altheatrollets blogg - En blogg för geeken

Annons:
Aviendha
7/14/09, 4:12 PM
#7

Japp, det känns igen, helt klart. Men efter mycket om och men har jag slutit mig till att jag antagligen kommer vara samma person, bara med bättre minne, mer impulsivitet, stråla av livsglädje och antagligen anses vara en tjej med skinn på näsan.

Citronmeliss
7/14/09, 6:27 PM
#8

Jodå, tankarna har allt kommit ibland, men jag ser inte oddsen som särskilt stora.

Det skulle dock vara spännande att få se vem jag verkligen är om jag är blev "frisk" ..för jag vet inte?Oskyldig

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Hawknestgrove
7/14/09, 6:38 PM
#9

David, jag tror att du är samma snälla goa person som nu.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Citronmeliss
7/14/09, 6:44 PM
#10

Gunilla, det tror jag också!Glad

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

LenaR
7/14/09, 7:17 PM
#11

Jag tror Aviendha har valt precis rätt väg: hon har en bild av sej själv som frisk.

Jag tror att det är en nödvändig vision om man ska växa ur sin trygga identitet som skuggmänniska.


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Citronmeliss
7/14/09, 8:38 PM
#12

Nu blir jag fundersam..Obestämd

"Sin trygga identitet som skuggmänniska"…

Jag ser mig absolut inte som skuggmännsiska, vad är det?Tyst

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Emelie-E
7/14/09, 9:01 PM
#13

Så har jag känt under hela min tid som deprimerad. Många gånger har jag sagt att jag inte vill må bra, för att då kommer jag inte veta vem jag är.

Annons:
LenaR
7/14/09, 10:19 PM
#14

#12 Nej, det stämmer väl inte på alla! Jag skrev ett långt inlägg, och sen raderade jag och #11 var allt som blev kvar…     Det kanske råkade bli obgripligt? Flört

Då tar jag det väl iaf:

När jag var deprimerad identifierade jag mej helt och hållet utifrån min svartsyn och mitt mörker. Och jag kände mej helt och hållet bekräftad i det när jag läste fin de siecle-poesi, lyssnade på depprock, eller slog upp dagstidningen och läste vilka grymheter som begåtts ute i världen…

Jag tyckte att människor som var glada och optimistiska var galna. Det var det jag menade med att vara trygg i min skuggidentitet: jag var helt tillfreds med att vara olycklig, för det betydde att jag var klarsynt och klok. Obestämd

Så för att jag skulle ta mej igenom det långa och smärtsamma tillfrisknandet, så var jag tvungen att tänka efter varför jag ville vara lycklig, vad jag skulle med lycka och glädje till. Annars hade jag gett upp.


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Tavar
7/14/09, 10:29 PM
#15

Jag skulle nog bli en ganska tråkig person som sysslar med saker hemma ^^'' Men då det egentligen är det jag vill hålla på med skulle jag nog känna mig ganska lugn och till freds då, även om andra stör sig på att jag föredrar en filmkväll hemma framför att spränga brevlådor med gänget Flört

Men visst, lite nervös är jag då det är den jag är nu som jag är van vid att vara. Behöver mina toppar för att göra saker och mina dalar för att kunna varva ner och gråta ut. Vet inte riktigt hur det ska fungera när livet blir mer plant :/

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

LenaR
7/14/09, 10:42 PM
#16

#15 Jag tvivlar på att livet nånsin blir plant!


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

David
7/14/09, 11:16 PM
#17

#16. Tror inte heller på att plant liv, det kommer, oavsett om man är "frisk" eller "sjuk" ha sina upp- och nergångar.

Men jag är livrädd, nu har jag psykiatrin att springa till, jag har en diagnos (eller flera) som gör att jag på något sätt vet vem jag är, och att jag kan få hjälp även med de "dagliga" upp- och nergångarna.

Vill jag vara inne och sitta och mysa i soffan precis som Tavar skrev, istället för att vara ute och spränga brevlådor, så behöver jag inte förklara det så mycket mer än att jag inte mår bra just nu. Men sen då? Sedan alla "krav" som kommer, man ska göra det och det och det, och samtidigt hinna med det, och det, och det.

Kanske lär man sig det med tiden, men det är en skrämmande tanke, åtminstone för mig, och eftersom jag är proffs på att ta ut saker i förväg, ger det här mig ångest redan nu, även om jag vatt det kommer ta en bra stund innan jag ens behöver tänka tanken.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Froddel
7/14/09, 11:37 PM
#18

Jo, jag har funderat en hel del på det i perioder. Förr var det mest i den vevan då jag gått långtidssjukskriven i 5 år och skulle ut på arbetsträning…jag iakttog folk väldigt ihärdigt och funderade vad dom jobbade med, hur mycket och hur i helskotta dom orkade med då jag inte begrep hur jag skulle fixa 2 timmar om dagen..

Senaste veckorna, efter att jag började med Lamotigrinet och Concertan, så har jag ju mått avsevärt mycket bättre…och det känns jättekonstigt. Främmande och overkligt! Hur är man när man mår bra? Vad gör man? …det är så svårt eftersom man mått dåligt hela sitt liv och inte har några referensramar att utgå ifrån. Det blir ju ens identitet…och ärligt talat så saknar jag den där dystra försjunkna känslan ibland (absolut inte då det varit som värst), trots att det är jobbigt så har det ju blivit en bekant och trygg värld…..På  nåt konstigt vis!!

Aviendha
7/15/09, 1:48 AM
#19

#11 Tack =) (tar det som en komplimang) Det känns bra att ha förlikat sig med, för det är jag, med de egenskaper jag haft/har fast de försvunnit eller försvagats av sjukdomen. Och ärligt talat kan jag i bra stunder säga att jag, utan depression skulle vara en riktigt rolig, härlig och cool tjej. Ska bara ta mig dit också ;)

Tavar
7/15/09, 12:21 PM
#20

Menade inte att livet kommer bli helt plant men mer, utan maniska perioder och deprimerande vågor ^^'' Men som sagt, detta är ju inget som kommer ske över natten så förhoppningsvis vänjer man sig under prossesen. Man tar ju och betar av problemen en efter en tills man kan hantera dom så jag tror att det blir mer att en dag får man en shock för man känner "jag har inte mått sådär dåligt på aslänge"

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Annons:
LenaR
7/15/09, 5:30 PM
#21

Tavar, det har du rätt i. Dessutom, när man blir frisk, och livet går i vågor, finns det antagligen en anledning till att man mår dåligt. Det gör också neråtperioderna mycket lättare. (Ja, det har du ju förresten redan räknat ut, det skrev du ju ett inlägg om!)

#19 Glad


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

[Vargnatt]
7/15/09, 5:33 PM
#22

Så tänkte jag när jag var riktigt nere och varje dag mådde dåligt, då var jag jätterädd för att lyckas ta mig ur det, för det dåliga visste jag ju i alla fall hur det var, jag visste vad jag hade att vänta mig av varje dag och mig själv.

HannaM
7/15/09, 6:02 PM
#23

Njae.. inte rädd men jag vet inte hur det känns så jag vet inte vad jag strävar efter vilket gör att det är svårt med motivationen.

Tavar
7/15/09, 6:57 PM
#24

#21 Jo, är det jag mena med att det blir mer plant. Man kan koppla kännslorna och därför blir de inte lika starka eller påfrästande :) Är även därför jag tror att det kommer ta ett tag innan man märker av skillnaden och en dag får en Jaha-upplevelse ^^

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Upp till toppen
Annons: