Annons:
Etikettundersökningar
Läst 2020 ggr
David
7/17/09, 8:22 AM

Vågar du släppa in?

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Skrev precis ett blogginlägg i min kära blogg som jag börjat använda lite då och då.

Kom på att jag lika gärna kunde slänga upp en fråga här.

Vågar du tro på att människor som du eventuellt släpper in, INTE lämnar dig? Eller stämmer bilden?

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Annons:
David
7/17/09, 8:27 AM
#1

För mig har det nästan alltid varit, "Stämmer till 100%", sedan blev det "Släpper aldrig in någon", och där har jag nog fastnat.

Men… hur skumt det än låter, känns den där muren börjar få ett litet hål där någon kan titta in. Känns lite overkligt faktiskt. Men ändå rätt skönt, fast oron är där. Men Matilda, min skyddande katt, är proffs på att avgöra sådant. Och till och med hon visar mig så tydligt att det inte är någon fara.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

[YlvaP]
7/17/09, 8:29 AM
#2

Jag släpper inte in någon. Inte ens min egen make vet om min mörkaste känslor men ja gvet att han stannar.

Aviendha
7/17/09, 9:49 AM
#3

De ytterst få jag släpper in en bit vet jag inte lämnar. Jag har flera lager, det yttersta är ju det som omvärlden ser. Kärnan har aldrig någon skådat. Killen är väl i skalet utanför kärnan, några vänner är i något skal utanför honom, och de är mycket få. Sen är det ju graderingar ända ut om man säger så.

Käner jag mig säker så faller ett lager, men det är säkerhetsnivåer, och man måste klara dem i tur och ordning. Låter som en hel vetenskap, och det är det nästan på ett sätt. Men genom mina nivåer så vet aldrig en människa mer än den har visat sig vara värd/kapabel till att veta heller.

Halvdansken
7/17/09, 2:42 PM
#4

Om nu någon väljer att lämna dig, så är det ju deras beslut. Det kan man ju inte göra nåt åt.

Om alla människor alltid lämnar dig, så ska man kanske fundera på det. De kanske inte lämnar, det kanske är man själv som kör bort dem?

Hatar cancer och älskar vårlökar.

kerstinjo
7/17/09, 3:10 PM
#5

I mitt "tidigare liv" var det insläppsstopp.

Men numera har jag inget emot att släppa in människor och det underliga är att man får så otroligt mycket tillbaka.

Att kunna upptäcka att de människor man har omkring sig också är varelser av kött och blod, att de också har upp- och nedgångar, det är en ganska skön känsla.

Jag har numera inga problem att "bjuda på mig själv" och det är en ganska befriande känsla när någon säger "Aha, det har jag också varit med om".

 Kerstin 

 

Halvdansken
7/17/09, 3:12 PM
#6

#5, det var nog ungefär det jag försökte få fram.

Om då nån lämnar, så finns det andra kvar.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

Annons:
Jenahbella
7/17/09, 3:22 PM
#7

jag kan öppna mig för många men det är riktigt få jag släpper hela vägen in, 
just på grund av att ja i slutändan tror att man blir lämnad hur man än gör.

[rolnor]
7/17/09, 6:06 PM
#8

Det finns såååå mycket fina människor, blir ofta överrumplad av all kärlek som finn, dom flesta är lååångt mycket finare än mina föräldrar… Samtidigt är  jag lite som en igelkott, ser kanske trevlig ut, men kommer man för nära sticks jag, något jag jobbar med, INTE lätt….

Zaphix
7/17/09, 6:37 PM
#9

Jag bjuder gärna in folk och visst, folk lämnar mig. Men sånt är livet, det går vidare ändå. Finns andra människor.

"Slåss med drakar, befria prinsessor, döda varulvar.. Det är att leva."

Min och Dackes blogg

Citronmeliss
7/17/09, 8:04 PM
#10

Nej, egentligen har jag nog inga större problem att släppa in människor i mitt liv..

Inte heller tror jag att de ska lämna mig, utan tror att de finns där för mig, på samma sätt som jag försöker finnas till för dem.

Dock är jag mindre tillgänglig under vissa perioder, men det står de flesta ut med..Flört

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

evrekaw
7/17/09, 9:08 PM
#11

Nej jag ser ingen problematik här… Vissa kommer och går, andra stannar. En del lämnar jag…

Man går igenom olika skeden i livet, människor förändras och väljer olika vägar… Jag ser det inte som svek eller att jag inte släpper in… Jag ser det som livets naturliga gång…

Men visst hände det saker med mina relationer när jag sa öppet till allt och alla att jag fått diagnosen bipolär… Då sållades agnarna ifrån vetet vill jag lova…

Detta blev jag dock inte sårad över… Jag hade nog listat ut rätt bra vilka vänner som var vänner och inte redan vid det laget…

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Froddel
7/17/09, 11:38 PM
#12

#3  Det där beskrev du väldigt bra, jag känner helt igen mig i din beskrivning.

StickyKitten
7/18/09, 12:30 AM
#13

Jag släpper in människor, men det tar tid. Och aldrig till 100 % in till kärnan, men jag ser det inte som ett problem eller att jag döljer något. Man har sitt innersta jag helt enkelt, och än så länge vill jag ha det för mig själv. Även om andra kanske bjuds på glimtar ibland Glad

Annons:
annemaria1962
7/18/09, 1:56 AM
#14

nej att tro att någon i ens liv inte skulle kunna lämna mig, de skulle jag aldrig våga ta som givet!! hoppas ju o tror att den jag har nu, han vill verkligen ha mig!! men kan inte ta de förgivet. lik oxå med vänner. dom kan svika. men går ju inte och oroar mig konstant för detta. bara hoppas o tror att dom vill ha mig som vän, lika mycket som jag vill ha dom!

zmulan
7/18/09, 8:37 AM
#15

När jag läste frågan tänkte jag först på att jag har väldigt få vänner och jag ansåg direkt att de jag har har jag redan släppt in helt. Förr var jag väldigt rädd för att släppa in men nu hymlar jag inte med min bakgrund för någon, går dom så går dom.

Men nu när jag funderat ett tag slog det mig att det finns faktiskt ingen jag släppt in hela vägen… inte ens psykologer. Har väldigt mycket skeva tankar i mitt innre som jag inte klarar av att dela med mig av.

Svarade annat för den delen. Var kanske inte mitt mest genomtänkta svar.ObestämdGlad

//Zmulan

//Zmulan

Medarbetare på http://smyckestillverkning.ifokus.se/

[Vargnatt]
7/18/09, 11:50 AM
#16

Jag har några som alltid stannat, trots att jag varit jobbig och säkert en sämre vän många gånger så har de alltid stannat och de är guld värda. Så jag tror nog inte att alla lämnar mig, visst finns det dom som gjort det, men jag vill inte tro det om alla bara för att några gjort så.

LenaR
7/18/09, 12:13 PM
#17

Svarade annat. Jag har inga problem med att släppa in vänner hur nära som helst. Mina skelett har jag plockat fram ur garderoben, och de var inte så hemska när de väl kom ut i solljuset.

När det gäller kärlek är mitt problem tvärtom mot Davids rödljus. Jag kastar mig in i förhållanden som om det inte fanns någon morgondag, och eftersom de flesta nu faktiskt tror att det kommer en dag i morgon också, så brukar det inte sluta så bra…

#15 Zmulan, jag lovar, när (om) du delar med dig av dina 'skeva tankar' kommer du att upptäcka att du inte är ensam om dem.


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

evrekaw
7/18/09, 2:19 PM
#18

#15 Vi tror ofta att vi är ensamna om alla våra tankar och inre grubblerier ang. oss själva och livet… Vi tänker att ingen kommer att förstå, eller att de kommer att döma oss som knasiga/dårar osv.

Det konstiga är att… Så är det inte… Många gånger har jag överaskats av allt jag fått veta om andras inre tankar. Särskillt sedan jag sa öppet vad jag hade för diagnos… Många kände att de vågade berätta om sitt för mig - för vem är jag att döma…Flört

Visst, någon marginell som ska titta snett på en får man tåla… Jag skulle säga att de ynka procenten som gör så… De kan man vara utan vilket som…

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Halvdansken
7/18/09, 2:35 PM
#19

Jag tror att många av problemen som (speciellt) unga upplever idag är för att det tjatas om att "du är unik", "ingen är lik alla andra". Det innebär att man tror att de problem som jag har, är det ingen annan som har, för jag är unik.

Tvärtom. Jag tror att de flesta av oss är ganska lika. Reagerar jag på nåt, tänker jag på nåt, bekymrar jag mig om nåt, så är det nog fasiken fler som gör det. 

Ta det där klasiska exemplet: Man sitter på ett möte, i en skolklass, på en utbildning. Nån säger nånting som man inte fattar, men man vågar inte fråga för att man tror att alla andra begriper och att man själv verkar korkad om man frågar "Vad betyder det?".

Jag har slutat med det. Så får jag väl framstå som dum då. Grejen är att det alltid kommer fram folk efteråt och säger "bra att du frågade om det, jag visste heller inte". 

Vi är inte så olika.

Hatar cancer och älskar vårlökar.

evrekaw
7/18/09, 2:45 PM
#20

#19 Jag brukar tjata med mina elever, inledningsvis… Att det enda pukkot i ett klassrum är den som inte frågar när man inte förstår.

Jag brukar berömma de som frågar - bra fråga! Bra att du frågar… osv… Det brukar löna sig…

"There is nothing more despicable than respect based on fear."

Annons:
Citronmeliss
7/18/09, 2:58 PM
#21

Jag vill inte ha någon i mitt allra innersta, det vill jag ha för mig själv.

Jag väljer vad jag lämnar ut och det varierar beroende på vem det är till.. och i vilken relation vi står till varandra.

Det behöver däremot inte vara samma som att jag inte vill eller vågar släppa in människor i rädsla över att de ska lämna mig, för så tänker jag inte alls!

Jag kan inte minnas att någon dragit sig tillbaka från mig på grund av min sjukdom, tvärt om nästan.

De har blivit mer förstående över varför jag är som jag är.. det känns åtminstonde så!

Skulle någon inte acceptera det så är de inga vänner värda att sörja, anser jag!

Zmulan, du får skeva precis hur mycket som helst för mig, jag tycker om dig precis som du är hur du än är!

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

zmulan
7/18/09, 8:04 PM
#22

Min fina Citrus…. det vet jag om!!!!! Och det är HELT ömsesidigt!!

//Zmulan

Medarbetare på http://smyckestillverkning.ifokus.se/

Upp till toppen
Annons: