Annons:
Etikettundersökningar
Läst 2938 ggr
Citronmeliss
7/6/09, 5:55 PM

Bra barndom?

Många av våra problem relateras till vår barndom.

Jag har haft en bra uppväxt med närvarande och omsorgsfulla föräldrar.

Tyvärr har jag mått dåligt psykiskt ändå!

Hur är det med er, hur anser ni att eran barndom varit?

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Annons:
Citronmeliss
7/6/09, 5:57 PM
#1

Jag har som sagt haft en bra barndom.

Föräldrar som brytt sig om utan att vara överdrivet kontrollerande.

Inga droger eller andra missförhållanden.

Det enda jag saknade som barn var egna djur!

Fast, det tog jag igen senare, med råge!Tungan ute

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Saga85
7/6/09, 5:58 PM
#2

Det beror på hur länge man är barn. Fram tills 10-årsåldern var det underbart. Alla yttre omständigheter och inre var ideala. När jag var runt 10 år började jag av någon okänd anledning må dåligt, vilket ledde till att även de yttre blev dåliga. Dvs, jag skjöt bort mina vänner och blev mer och mer ensam.

Ideala förhållande: Vänner, bodde i ett trevligt område, föräldrarna hade hyfsad ekonomi, många syskon, en mor som alltid var hemma (dagmamma), en far som var borta mycket men försökte gottgöra det genom att hitta på saker när han var där, en massa husdjur, mm.

Saga85
7/6/09, 5:58 PM
#3

*dubbelt*

[Vargnatt]
7/6/09, 6:03 PM
#4

Beror väl på hur man ser det kanske, min styvfar förstörde mycket, han drack och snackade skit om min pappa och bråkade till slut nästna varje dag med min mamma. Att höra och leva med allt det påverkade mig negativt.

Men de helger jag var hos min pappa var underbara och de gånger jag och mamma var ensam hemma var också härliga. Så det har väl varit både och för mig.

EmmaG
7/6/09, 6:11 PM
#5

När jag va barn och levde i tiden så att säga hade jag de egentligen väldigt bra - de är först nu, som vuxen, när jag börjat gräva lite djupare i minnena, skrapar på ytan och insett att allt kanske inte va så perfekt ändå med en mamma med alkoholproblem (vilket jag inte såg eller märkte av just då) och en pappa som omedvetet fällde små nedsättande kommentarer då och då

// Emma, aka Althea

Rockerland - En blogg för oss tjejer som är rock/metalheads
Altheatrollets blogg - En blogg för geeken

David
7/6/09, 6:15 PM
#6

Bodde i princip hela barndomen hos farmor och farfar. Tryggt eftersom de nyligen blivit pensionärer och var närvarande hela tiden, men ändå fanns oron där att tänk om någon dör… När jag var 7 år så upptäcktes det att jag hade en hjärntumör med allt som följde, operation osv. Tror det påverkade väldigt, och det blev också ett standardförfarande som många i omgivningen använde "han har ju varit sjuk…". På gott, men också på väldigt ont. Känslor var inte alls vanligt att det visades, på något sätt alls. "Ryck upp dig" om det var något man grät över.

Uppfostrad enligt "gamla" varianten, och det är något jag är väldigt glad för idag.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Annons:
Citronmeliss
7/6/09, 6:15 PM
#7

#2 Ja, du.. någon exakt gräns har jag väl inte!

Så här står det i Wikipedia

"Barndom är benämningen på den perioden i en människas liv då denna är barn. Det handlar om tiden från födseln till mellan 14 och 18 års ålder."

Vet du idag varför du började må dåligt, eller är det fortfarande okänt för dig?

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Citronmeliss
7/6/09, 6:32 PM
#8

#4 Förstår att det var negtivt med din fars alkoholmissbruk! Även om du njöt av ensamtiden både med honom och din mamma!

#5 Misstänker att det är så för många.

Det är när man som vuxen börjar att skrapa på ytan som man upptäcker att det kanske inte var idéala förhållanden under barndomen!

Som barn var det den "vanliga" vardagen och man såg det kanske därför som normalt!

#6 Din oro, tänk om någon dör känner jag väl igen David. Det har förföljt mig in i vuxen ålder.

Förlåt att jag frågar men vem drabbades av tumören?

Min bästa vän fick en när vi båda var 10 år, det har satt sina avtryck hos mig!

Tänker på det här med känslor. Mina föräldrar var inte heller så flitiga i att visa känslor.

Vi kramades inte om så där spontant som jag har gjort med mina barn.

Inte heller brukade de säga jag älskar dig.. men jag kände mig alltid älskad och omtyckt av dem så på något sätt, genom sitt sätt att vara, gav de mig den bekräftelsen ändå!

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

David
7/6/09, 6:34 PM
#9

#8. Har nog inte vaknat riktigt än, det var jag som drabbades av tumören (ändrar mitt inlägg nu också)

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Citronmeliss
7/6/09, 6:36 PM
#10

Aj, då! Det måste ha varit tufft!

Sånt kan sätta sina spår, det förstår jag!

Kram

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

David
7/6/09, 6:38 PM
#11

Vasjutton, får inte till meningen. Är nog jättetrött nu.

Så här skulle det vara: Jag har nog inte vaknat just nu, så därför läser jag inte igenom mina inlägg innan jag publicerar dem. Och då missar jag att skriva det väsentliga i inläggen. Glad Från narkosen under operationen har jag dock vaknat, hoppas jag.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Citronmeliss
7/6/09, 6:42 PM
#12

Det låter bra det David och det är ingen fara för det framkommer ju ändå vad du menar!Flört

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

[Vargnatt]
7/6/09, 6:46 PM
#13

#8 Nej nej min far drack inte :), hos pappa har jag alltid varit trygg och mått bra. Var mammas karl som hon träffade efter pappa som drack och bråkade alldeles för mycket.

Annons:
Citronmeliss
7/6/09, 6:48 PM
#14

Åh, förlåt att jag läste "slarvigt"!Skäms

Inte för att det kan ha varit roligt med en "plastpappa" som drack, fast lite skönt var det att det inte var din riktiga pappa! *ler generat*

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

[Vargnatt]
7/6/09, 6:52 PM
#15

#14 Haha ingen fara, lätt hänt :). Min pappa var alltid min trygga punkt som jag fick pusta ut hos efter veckorna hos mamma och hennes karl som jag aldrig lärde mig tycka om.

Citronmeliss
7/6/09, 6:58 PM
#16

Skrattande Skönt!

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

[aspie]
7/6/09, 7:09 PM
#17

Min barndom var hemsk från början till slut och det har satt tydliga spår och förstört mkt i mitt liv

Saga85
7/6/09, 7:13 PM
#18

#7 Ingen aning fortfarande. Plötsligt började jag bara gråta mig tills sömns varje natt och börja känna mig tom. Inga yttre förändringar runt den perioden öht.

Citronmeliss
7/6/09, 7:18 PM
#19

#17 det gör ont i hjärtat på mig av att höra det!

# 18 Kan det vara så att det var en begynnande pubertet kanske?

Mycket ändras på grund av hormonomställningen som sker då!

Mina två flickor särskilt den ena ändrades från sprudlande glad till en väldigt ledsen tjej!

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Emelie-E
7/6/09, 7:24 PM
#20

Jag vet inte om den var bra eller dålig. Men jag är 100% säker på att om mina föräldrar hade gjort mer för mig när jag var liten, så hade jag inte mått så här idag. Eller varit sån som jag nu är.
Mina föräldrar bråkade varje dag och jag som var yngst tog väl på mig allt.
Jag kunde inte be dem om hjälp utan att det skulle bli en massa gap och skrik och gnäll (kan det inte idag heller). Lekte jag något som gjorde att det lät lite om mig, så sa de ofta att jag skulle vara tyst. Likadant idag, skrattar jag så säger de åt mig att vara tyst.
Redan då började jag att stänga in mig på rummet och idag är det där jag bor.

Jag blev även slagen ibland. Mest bara i huvudet av mamma. Hon sa ofta att hon skulle slita huvudet av mig. De stängde ut mig på altanen när jag var bråkig och lät mig inte komma in. Låg jag och läste (detta var för bara ca 5-6 år sedan) så kunde pappa komma och dra mig ur sängen. Han kunde inte sova med lampan tänd (alla i familjen delade rum).

Men det gick också bra länge mellan alla gånger de var på mig. Nu har de börjat lära sig att låta mig vara ifred, och jag längtar mest tills man fått flytta hemifrån.

Annons:
Bromelia
7/6/09, 7:24 PM
#21

Jag minns inte så jättemycket från när jag var liten dvs innan 10-11 års åldern men det jag minns var bra. hade många syskon så mamma var hemma med oss, pappa syntes egentligen bara till på helgerna eftersom han hade 2 jobb. det enda var väl att mamma alltid var fruktansvärt pedant så hon kunde dammsuga 4 ggr om dagen för att vi barn drog in sand och annat på golvet. men vi saknade liksom inte något, det fanns alltid mat, både mamma och pappa ägnade så mycket tid de kunde åt oss vi åkte tom på semester varje år även om det bara blev att åka till en annan stad och tälta så blev det ändå en semester.

LenaR
7/6/09, 7:35 PM
#22

#20 Låter inte som det var bra iaf, om du blev slagen, störd i din koncentration och aldrig fick hjälp.

Min barndom var riktigt usel faktiskt. Både hemma och i skolan. Min enda ljuspunkt var kommunala musikskolan - jag spelade flera instrument och satt med i en del orkestrar och ensembler och så. Utan det hade jag inte levt idag.

Och jag säger som aspie, det jag lärde mej som barn har satt tydliga spår och förstört mycket i mitt liv.


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

[aspie]
7/6/09, 7:39 PM
#23

#22 Du och jag, Alfred (LenaR)Flört

LenaR
7/6/09, 7:40 PM
#24

Du och jag, Emil! Flört


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

[aspie]
7/6/09, 7:43 PM
#25

#24 Skrattande

Citronmeliss
7/6/09, 7:44 PM
#26

#20 Bra eller dålig, din barndom kunde helt klart varit bättre Emelie!

Att växa upp under de förhållanden som du beskriver, är tufft.. inga barn ska behöva uppleva det!

Jag tycker du är stark som tänker framåt, på när du får ditt egna hem!

Du kommer säkert att göra det till ett trevligt hem, utifrån bilden jag såg på ditt rum!Glad

Kram

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

LenaR
7/6/09, 7:49 PM
#27

#20 Ja, just det, det var du som hade ett så ljust och fint rum.

Jag längtade också efter att flytta hemifrån, och det var skönt när jag väl gjorde det! I efterhand ångrar jag bara att jag inte flyttade tidigare (jag var 18).


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Annons:
Citronmeliss
7/6/09, 7:58 PM
#28

#22 En usel uppväxt..

Ja, det sätter sina spår och förstörRynkar på näsan

Funderar på det du skriver om musikskolan!

Jag tror att det du säger är giltigt för många som mått dåligt under sin uppväxt, men som "mirakulöst" nog  överlevt! 

De har haft något som fått dem att uthärda, som har gett en mening och kanske en tillflykt från resten av vardagen!

Sysslar du något med musik idag, Lena?

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Emelie-E
7/6/09, 8:01 PM
#29

#26 & #27 Tack vad ni är snälla!
Kram

Citronmeliss
7/6/09, 8:05 PM
#30

Emelie Glad

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

LenaR
7/6/09, 8:09 PM
#31

#29 Kram tillbaks!

#28 Ja, många har nog haft - något, nånting positivt. En enda vuxen, eller, ja, någon sorts andrum. Annars blir man väl Charles Manson.

Och ja, jag spelar lite piano nu för tiden, men sällan tillsammans med någon annan tyvärr. Någon i Stockholmsområdet som vill spela lite? Glad


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Citronmeliss
7/6/09, 8:16 PM
#32

Kul att du fortfarande spelar!

Du får ragga spelkompisar i en pianotråd då?

Det kanske finns flera som bara sitter och väntar på ett sådant erbjudande!Glad

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

[aspie]
7/6/09, 8:22 PM
#33

#31 Jag spelade piano när jag var liten/ung, men en dag när jag kom hem från skolan så hade de helt plötsligt bara sålt pianot så det var tomt där jag tänkte sätta mig och spela.

LenaR
7/6/09, 8:24 PM
#34

#32 Ragga spelkompisar i en pianotråd… Var det en medveten ordlek? Skrattande


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Annons:
LenaR
7/6/09, 8:26 PM
#35

#33

Jag kommer ihåg att du har berättat det förut nånstans. Det tycker jag var riktigt grymt.

Du får komma hem till mej och spela nån gång, Emil!


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Citronmeliss
7/6/09, 8:27 PM
#36

Oskyldig

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

[aspie]
7/6/09, 8:30 PM
#37

#35 Tack Lena, men jag har glömt det mesta nu. Skaffade en keyboard för några år sen för att ta upp spelandet igen, men kände att jag varken orkade eller kände mig motiverad då med ett funktionshindrat barn och hon ville inte heller spela så det sålde jag vidare.

Citronmeliss
7/6/09, 8:31 PM
#38

#33 aspie, jag minns också att du berättat det tidigare. Gråter

Håller med Lena att det var riktigt grymt gjort!Rynkar på näsan

Du får åka till Lena och spela! Du blir den första att svara i hennes pianotråd misstänker jag!Flört

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

[aspie]
7/6/09, 8:33 PM
#39

#38 Hade jag fått som jag velat från början så hade jag varit en "grym" gitarrspelare istället. Är gitarrfreak långt ut i fingerspetsarnaFlört

Citronmeliss
7/6/09, 8:35 PM
#40

Ja, du hade säkert blivit något riktigt stort aspie!

Som självaste mr Hendrix kanske!Glad

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

[aspie]
7/6/09, 8:37 PM
#41

Hendrix, Clapton,  Steve Vail m.fl släng er i väggen Tungan ute

Annons:
[aspie]
7/6/09, 8:38 PM
#42

Hendrix, Clapton,  Steve Vai m.fl släng er i väggen Tungan ute

Citronmeliss
7/6/09, 8:41 PM
#43

Jepp..*aspie*Tungan ute

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

flikkan77
7/6/09, 9:13 PM
#44

Jag hade en varierande barndom. Bra hemma men dåligt med kompisar och annat socialt.

"You just have to belive…"

HannaM
7/6/09, 10:27 PM
#45

Jodå den var det inget fel på. Lite annorlunda intressen än familjen när jag bev lite äldre men annars så var det väl inget fel på uppväxten.

Musiken
7/6/09, 10:50 PM
#46

Som barn klagade jag ratt mycket pa dem, men nar jag tittar tillbaka sa var det en ganska "idyllisk" familj.

zmulan
7/7/09, 12:06 AM
#47

Har alltid sett min barndom som bra trots alkohol i mängder… men de senaste åren, efter jag började hos psykolog har jag insett att min bild är bara en fasad jag byggt upp för att skydda mig själv och bakom den fasaden finns det massor av saker jag behöver veta innan jag kan komma vidare i livet och "må bra".

//Zmulan

//Zmulan

Medarbetare på http://smyckestillverkning.ifokus.se/

Jenahbella
7/7/09, 12:11 AM
#48

min pappa bvar alkoholist och jag minns inte så mkt av va som hände när han fortfarande bodde "hemma" men efter att ja va tre-fyra så vart de väl lite varannan helg, han va inte alltid nykter… så de va väl inget vidare..
men jag röstade ändå p åen bra barndom då min mamma inte kunnat gjort den bättre, hon gjorde allt för att jag och min bror skulle ha de bra :)

jag tror mkt på att barndomen gör hur vi blir..
min barndom med min pappa har gjort mig till en väldigt känslig å dramatisk person. både på ont och gott.

Annons:
Froddel
7/7/09, 12:47 AM
#49

Usch, jag minns min barndom som oerhört jobbig. Jag har fragmentariska bilder av grillning, fika ute i sommarvärmen, enstaka badutflykter…men mest är det bråk, hårda ord, saker som flög i luften, separationer, en mamma som alltid skrek och var på dåligt humör och kallade oss barn för ungjävlar och pappa för gubbjävel, hon var jämt arg och tog alltid bilen och stack iväg - kunde vara mitt under en middag…och pappa han var ledsen och kom till oss barn och grät och vi försökte trösta…sen när jag var 13 efter deras "riktiga" skilsmässa så eskalerade hans alkoholmissbruk nåt enormt!

Citronmeliss
7/7/09, 1:22 AM
#50

#44 hade du det dåligt med kompisar hela din uppväxt flikkan?

#45 Jag hade också annorlunda intressen Hanna, var dina illrar kanske?Flört

# 46 Så skönt att höra.

#47 Hej min kära Zmulis!

I bland har vi en felaktig och förljugen bild om hur det verkligen var. Den lyckliga barndomen visar sig vara en ren chimär!

Jag hoppas att du får reda på det du behöver för att komma vidare och få må bra till slut! *kram*

#48 Ja, jag tror som du, att det kan vara både på gott och ont. Skönt med vetskapen att mamma gjorde så bra hon kunde för er!

#49 Usch, det låter som en riktigt jobbig uppväxt froddel!

Hur blev det efter den riktiga skilsmässan, för dig peronligen?

Bodde du kvar hos din mamma eller hur löste ni det?

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

HannaM
7/7/09, 1:23 AM
#51

#50.. haha nej eller ja, visst djur men inte så stor utsträckning då. Det var sport… jag spelade handboll väldans mycket.

Citronmeliss
7/7/09, 1:38 AM
#52

Ja, just det, så dum jag är!Oskyldig

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

LenaR
7/7/09, 2:53 AM
#53

Tänkte lite, en av de knepigaste sakerna med en svår barndom är väl att man fortsätter att behandla sej själv så som man blivit behandlad.

Har man t.ex vuxit upp med en förälder som kritiserar en väldigt hårt är det lätt att man dels blir väldigt självkritisk, dels blir kritisk mot andra.

En bra barndom måste fungera likadant - den som blivit sedd och älskad har säkert lättare att bearbeta trauman och ta sej vidare. Eller? Kanske möter man livet mer orustad om man inte stött på svårigheter tidigt i livet?

Om någon läser Terry Pratchetts Discworld novels så kanske ni har stött på Döden och hans dotterdotter! Apropå barnbarnet säger Pratchett ungefär att föräldrar är till för att sätta en del krokar och kurvor i sina barn. För om de inte gör det, om möter man livet spikrak, så kanske man bryts.

Ungefär som allergiker:

Om föräldrarna städar och putsar och fejar och desinficerar, håller ungarna undan från bilar och djur och sand och jord, då lär sej ungarnas immunförsvar aldrig att känna igen smuts och pollen och päls som något ofarligt. Dvs, de har fått ett överkänsligt immunförsvar och utvecklat allergier.

Jag tappade poängen. Attans, jag var på väg nånstans! Ungefär så här: En genomlycklig barndom är kanske inte ens önskvärd?


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

HannaM
7/7/09, 2:55 AM
#54

#53 En genomlycklig barndom är säkert kanon om man fortsätter leva ett sånt liv.. men… säg den människa som faktiskt gör det? Som aldrig stöter på något svårt…

LenaR
7/7/09, 3:04 AM
#55

#54 Nej, vem gör klarar sej undan prövningar?

Kommer att tänka på Siddharta Gautama. Han blev ju kolossalt överbeskyddad i sin barndom! Och sen, när han rymde palatset och för första gången träffade på sjukdom, ålderdom och död, så blev han så chockad att han övergav sin familj.

Och blev Buddha till sist, så det förde något gott med sej! Om man alltså tycker att buddhismen är en vettig religion, ni får tycka vad ni vill! Glad

Undrar om han led av depressioner? Någon gång satte jag mej och jämförde beskrivningar av nirvana med en djup depression, och det fanns en hel del paralleller.


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Annons:
Citronmeliss
7/7/09, 3:05 AM
#56

Jag tror mig förstå andemeningen i det du ville säga, Lena!

Och, ja.. jag tror man måste möta vissa svårigheter för att lära sig hantera dem.

Att växa upp "genomlyckligt" innebär kanske i gengäld att beredskap för annat saknas.

Saker och ting kan vara både på gott och ont..

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

flikkan77
7/7/09, 10:08 AM
#57

#50 Ja, faktiskt så var det så Citronmeliss. Jag var alltid reservkompisen som kanske kunde gå att vara med i brist på andra. Hade lite bättre kompisar i stallet men knappt några i skolan. Fick vara med på nåder men det kunde skilja sig från rast till rast om jag fick vara med eller inte.

"You just have to belive…"

Froddel
7/7/09, 6:44 PM
#58

#50  Joo, det var ju detRynkar på näsanjag har gått i terapi i så många år och sorgen jag har inombords försvinner aldrig. Men det kan ju iofs bero på det bipolära och/eller adhd ocksåObestämd ….men jag vet att barndomen/ungdomsåren också har satt djupa spår i mig.

Jag var 12 när dom skildes "på pappret"…mamma lämnade pappa och hon sa rakt ut så att jag och min ena syster hörde det att "jag vill absolut inte ha några jävla ungar med mig"………men jag ville ändå bo kvar hos pappa, och min ena syster stannade också kvar där i knappt två år innan hon flyttade till eget. Äldsta syrran hade redan flyttat hemifrån. Det var skönt och blev tyst och lugnt när mamma stack och vi hade ingen bra kontakt under många år.

Pappa har varit som både mamma och pappa till mig, man kunde alltid lita på honom och vi har stått varandra närmast inom vår familj. Sen efter skiljsmässan så var han så ledsen och bitter och för varje år som gick så valde han drickat mer….och ju mer han valde spriten desto mer bortvald kände jag mig…..och ensam, övergiven och sårad. Innan skiljsmässan hade jag ju honom och efter hade jag typ ingen…hade inte så jättedjup kontakt med mina systrar heller eftersom dom inte bodde hemma och förstod hur det stod till. Det var först när jag rasade i vikt som min ena syster förstod att jag inte mådde bra…då var jag nästan 18……usch nu börjar jag grinaGråter

Jag hade iaf jättesvårt att flytta hemifrån eftersom jag inte ville lämna honom ensam kvar, och när jag gjorde det så skapade det svår ångest och extremt dåligt samvete (ja, jag vet att han är vuxen och har ett eget ansvar)……….sen gick vi i familjeterapi för att pappa och jag befann oss i symbios med varandra och hade enorma svårigheter att bryta oss loss….jag hade svårast..

Äsch, vad långt det blev nu dåObestämd…sorry! Svarade jag på dina frågor förresten?

LenaR
7/7/09, 7:13 PM
#59

#58 Vad var det för fel på din mamma?? Har du någon (bra) kontakt med någon av dina föräldrar idag?

#6 DavidE

Vill inte bli närgången, men varför fostrades du av dina farföräldrar? (Säg åt mej att sköta mitt om du inte vill svara!)


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Citronmeliss
7/7/09, 7:14 PM
#60

#57 flikkan, en nära vän till mig har beskrivit sin uppväxt med "kompisar" på samma sätt som du gör!

Att få vara kompis på nåder i brist på andra..Rynkar på näsan

På honom har det satt sina djupa spår.. Spår som jag förmodar att både du och han hade viljat slippa om det var möjligt!

Tur att djuren fanns för dig redan på den tidenGlad

#58 Ja då, visst svarade du på mina frågor Froddel! Tack för att du delade med dig av dina upplevelser om din barndom och uppväxt, trots att  påminnelsen gjorde dig ledsen!

Det är svårt det där med symbios.. Obestämd

Tror dessutom att det är svårt för de personer som själva inte haft en sådan familjerelation, att förstå hur handikappande det kan vara.

Många tycker att det "bara" är att frigöra sig från varandra, för så gör ju alla när man växer upp! 

Jag vet hur svårt det är att leva i symbios, problemet är ju dessutom att man inte alltid vill splittra upp enheten, även om det givetvis är önskvärt!

Det låter bra att ni fick familjerådgivning.

Tycker du att den var till hjälp för dig?

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

flikkan77
7/7/09, 7:30 PM
#61

#60 Var lite utfryst och tyst mobbad ett tag med under högstadiet och det var riktigt jobbigt. Mina kläder kunde vara slängda ut i korridoren efter gymnastiken och ingen pratade med mig, ens vid direkt tilltal.

Hade lite bättre kompisar i stallet. Var inte helt med i gänget men fick ändå vara med vid övernattningar och annat sånt. Fick inte sköta någon av de "roliga" hästarna men jag tyckte att även skräphästarna var värda att tycka om så just det gjorde inte så mycket.

Fick inga riktigt bra kompisar förrän sista året i gymnasiet faktiskt och hon som jag blev kompis med då är fortfarande en av mina allra bästa vänner.

"You just have to belive…"

David
7/7/09, 7:59 PM
#62

#59. Ingen fara. Helt ärligt vet jag inte riktigt varför det blev så. Arbetsnarkomaner till föräldrar? Tillökning i familjen som jag inte tålde från början, och absolut inte tål idag. Finns många frågetecken kring det, men har lärt mig för länge sedan att inte fundera över det. Jag hade det bra, hade folk nära mig dygnet runt, där jag fick vara i centrum.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Annons:
Froddel
7/7/09, 8:05 PM
#63

#59  Jag vet inte faktiskt!! Jag tror att hon var så jäkla missnöjd med hela livet och mådde inte alls bra. Hon gick hemma med oss barn i så många år (vi har aldrig gått på dagis) och började att jobba igen då jag började i första klass…min tanke är att det var då som hon började se och uppleva livet utanför de fyra väggarna där hemma. Fast hon har alltid känts ganska så känslokall och det har alltid varit svårt att nå henners innersta och att kunna ha en djup kontakt med henne.

Idag har hon och jag bättre kontakt, men den kan fortfarande vara rätt så ytlig. Så länge man inte visar att man mår dåligt eller att det finns ett problem så finns det inte. Jag tror inte hon vågar se. Hon vill väl, men det blir många gånger så väldigt fel.

Hon på NP-teamet trodde att det kanske även skulle kunna finnas nån NPF-diagnos även hos henne, och det är ju inte omöjligt!

Pappa och jag har fortfarande bra kontakt, men som sagt den går ändå lite i vågor beroende på hans drickande. Jag skiljer på honom i två personer: den nästan nyktra är min pappa och då är han nåbar, när han dricker mer så är han bara en fyllgubbe!

Citronmeliss
7/7/09, 8:09 PM
#64

#61 Utfrysning och tystmobbning är mer vanligt än man kan föreställa sig. Inte bara barn utan i lika hög grad vuxna, sysslar med det!Rynkar på näsan

Sån tur att du mot alla odds, slutligen träffade en så bra vän att ni fortfarande håller kontakten. Det var härligt att höra!

Och du, jag gillade också "skräphästarna" för mig är inget djur "skräp"..Glad

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Froddel
7/7/09, 8:20 PM
#65

#60  Många tycker att det "bara" är att frigöra sig från varandra, för så gör ju alla när man växer upp! _Jag vet hur svårt det är att leva i symbios, problemet är ju dessutom att man inte alltid vill splittra upp _enheten,_ även om det givetvis är önskvärt!_

Ja, det är riktigt hjärtslitande….och SÅ svårt! Jag skulle nog kunna offra mitt liv för honom!

Sen har han och jag ganska så lik problematik..inte att jag har problem med drickat men allt det andra med att ha mått dåligt ända sen man var liten, ångest, oro, social fobi, extremt låg självkänsla, ber om ursäkt för att man finns till typ, en känsla av utanförskap och svårt att ta plats/komma in i grupper och känna samhörighet och trygghet med andra osv.

Familjerådgivningen gjorde att jag vågade berätta min sorg och att jag kännt mig så sårad och övergiven av båda två, så det var ju bra att jag fick tillfälle att verkligen vara ärlig och våga säga hur jag kännde rakt ut…fast jag tror inte dom minns det nu ärligt talatObestämd……pappa pratar ju alltid om hur dåligt samvete han har för att han dricker och att han vet att jag har det jobbigt själv och allt det där… Mamma, ja det känns som hon blir lite påmind varje gång man tar upp att man inte mår bra…

Ett exempel är när jag för ca en månad sen var tvungen att åka upp till psykakuten..vi skulle egentligen ha åkt alla systrar för att i efterskott fira hennes mors dag. Ja då var det som att det nästan kom som en chock för henne att jag mådde så dåligtFörvånadSkrikandes

Näe, det blir så mycket när jag skriver……..ni märker kanske att jag behöver "få ur mig" idagSkäms

Froddel
7/7/09, 8:24 PM
#66

Citronmelissen….hur är dina erfarenheter kring detta med symbios? ..om du vill berätta det här förstås..

Citronmeliss
7/7/09, 8:59 PM
#67

Det är ju jättebra att vi pratar då så du får ur dig, så mycket som möjligt! Skrattande

Ja, det är ju så, man offrar nästan till och med livet för varandra!

Det är en oerhört stark "mekansism", svår att bryta då banden är så starka. Man kan behöva hjälp för att klara det!

"Familjerådgivningen gjorde att jag vågade berätta min sorg och att jag kännt mig så sårad och övergiven av båda två, så det var ju bra att jag fick tillfälle att verkligen vara ärlig och våga säga hur jag kännde rakt ut…fast jag tror inte dom minns det nu ärligt talat."

Det var just detta jag var ute efter, när jag frågade och du beskrev det så bra!

Även om de inte minns det nu längre, (eller inte vill minnas) så fick du tillfälle att göra dig hörd ..och du minns det!Glad

Nej, tyvärr!Skäms

Men kanske vid senare tillfälle!

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Callisto
7/7/09, 9:52 PM
#68

Jag valde bra barndom och när man läser igenom här kan man ju inte komma fram till annat. Visst fick man vissa hårda ord men mamma och pappa är ju också bara människor. Har haft ett par år att grubbla på det där och som det är nu har jag en väldigt bra relation till båda mina föräldrar och vi barn kommer närmare varandra ju äldre och mognare vi blir. Det var ett par år under tonåren som inte var lätta, hade jättedålig relation till alla i familjen men främst mamma, utfryst av stora delar av klassen och sådant men som det är nu tycker jag bara att det gjort mig mer ödmjuk och helt klart till en bättre människa.

Citronmeliss
7/7/09, 10:14 PM
#69

Callisto allt är ju relativt och "saker och ting" hamnar kanske i en "ny dager" när man får höra om andras upplevelser och jämför med sina egna!Obestämd

Du berättar om dina "jobbiga år" som du tror kan ha gjort dig till en mer ödmjuk människa.

Det är kanske som vi pratade om i tidigare inlägg, att mycket i livet sker på både gott och ont!

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Annons:
Callisto
7/7/09, 10:16 PM
#70

Antagligen =)

Froddel
7/7/09, 10:25 PM
#71

#67  Åh, jag förstår, förlåt..hoppas du inte tog illa upp.

#68  Jag tror inte man ska jämföra så mycket…det är ju så olika från person till person…det som en tycker är jobbigt kanske inte någon annan far illa av osv. Ja, du förstår nog hur jag menarGlad

Jag kan också känna att jag blivit mer ödmjuk gentemot andra och jag tror att jag kan "tacka" dessa jobbiga år för det bland annat.

Citronmeliss
7/7/09, 10:30 PM
#72

# 67 Froddel, du ska absolut inte be om ursäkt!

*Kram* Glad

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Callisto
7/7/09, 10:43 PM
#73

Vad jag menar är att utifrån det som står skrivet här känns känns det som om jag har upplevt min barndom "positivare" än andra upplevt sin…. om det nu går att förstå vad jag menar…

Citronmeliss
7/7/09, 10:51 PM
#74

Jag förstod dig så..Glad

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Callisto
7/7/09, 10:53 PM
#75

Citronmeliss, du är så snabb på att svara =) och lyckas ge alla lite tid och respons, väldigt trevligt Glad

Citronmeliss
7/7/09, 10:55 PM
#76

Tack det var vänliga ord Callisto!Glad

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Annons:
EmmaG
7/7/09, 10:56 PM
#77

#8 skrev;
_"Som barn var det den "vanliga" vardagen och man såg det kanske därför som normalt!"

_Ja visst är de så. För mig var de normalt att mamma tog en whisky på förmiddagen. För de mesta va de inte ens de, utan bara ett glas folköl.
Mamma va en skötsam alkolist kanske man kan säga, för hon va aldrig märkbart påverkad på dagarna, utan skötte sitt jobb och livet. Påverkad va hon först under helgkvällar och då hennes "herrvän" va på besök. (som jag flera gånger hörde ha sex genom sovrumsväggen..)
Men de här va inget jag reagerade på öht på den tiden, de va så de va helt enkelt och inget udda med de. Jag for ju aldrig någonsin illa för hennes dryckesvanor, utan hon gjorde verkligen sitt bästa _(och fick i princip bara skit tillbaka får jag med svansen mellan benen medge)_Inte ens när hon va inlagd en tid på ett hem för att bota sina dryckesvanor såg jag de som konstigt, som att hon hade ett problem.
Utan det är först nu, som vuxen som jag inser att hon faktiskt hade ett problem..

// Emma, aka Althea

Rockerland - En blogg för oss tjejer som är rock/metalheads
Altheatrollets blogg - En blogg för geeken

Angelita
7/7/09, 11:00 PM
#78

Pappa psykisksjuk, mamma med hett temperament, bror min tidigt på väg in i alkolism och själv mobbad och inget stöd hos mina föräldrar. Puh… Mycket gräl mellan föräldrarna och hysch, hysch om min brors problem. Många gånger har jag varit medlare åt mina föräldrar. Åka på semester med föräldrarna var en pina, då jag blev så gammal att jag förstod att något var fel.

Det är konstigt att jag är så bra som jag är. Ändå finns det saker som har gått i arv. Tyvärr har jag överfört en del till mina barn, men de har ändå haft det bättre än vad jag har haft.

Citronmeliss
7/7/09, 11:07 PM
#79

#77 Normalt är verkligen olika för oss alla!

Din mamma drack.Obestämd

Min mamma var sjuk ofta, på grund av "dåliga nerver" som man ofta sa på den tiden…

Jag tyckte att det var helt normalt och trodde att "alla" var dåliga i nernerna i bland.

Jag for aldrig illa, inte du heller om jag förstått dig rätt? (även om jag förstår att det inte alltid var trevligt)

Det är först i vuxen ålder och med en stigande insikt kring psykisk ohälsa som jag insett att min mamma var allvarligt sjuk, tidvis!

Jag förmodar att detsamma gäller för dig!

Vi föds in i våra familjer och det "blir" det normala för oss!

Vi kan och ska inte klandra oss själva för att vi inte visste annat som barn!

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Callisto
7/7/09, 11:09 PM
#80

#76 du har gjort dig väl förtjänt av dem =))

Froddel
7/7/09, 11:30 PM
#81

#72  Puh…skönt! *andas ut*    Kram tillbaksGlad

#73  Ok, då förstår jagGlad

LenaR
7/7/09, 11:33 PM
#82

#78 Angelita, du kanske hade ett "vittne"? Någon vuxen som såg och bekräftade att du inte hade skuld i situationen? Såna "vittnen" kan göra skillnad för hur man hanterar sina trauman och hur man växer upp.

#80 Instämmer! Glad


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

LenaR
7/8/09, 1:29 AM
#83

Samma fråga till alla som hade lite halvtaskig barndom förresten: Fanns det något vittne i närheten?

(Vet inte om jag gillar uttrycket "vittne" egentligen… Låter det inte lite som Jehovas? Inget ont om dem, ifall det nu finns såna vittnen här på sajten, det bara leder tankarna åt fel håll! Förvånad)


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Annons:
Froddel
7/8/09, 1:54 AM
#84

#83  Jo min faster har bekräftat nu på senare år att min mamma alltid skrek åt-och gnällde på oss barn.  Sen vet jag ingen mer faktiskt..

paronskrutten
7/8/09, 2:05 AM
#85

Varierande..

Helena

LenaR
7/8/09, 2:11 AM
#86

#84 Jag menade egentligen under barndomen, även om det kan vara skönt att få bekräftelse i efterskott!

Men om jag har läst din historia rätt så var din far kanske en tillräckligt kärleksfull förälder för att du skulle klara dej utan extraföräldrar? Jag menar innan han blev alltför gravt alkoholiserad. :/


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Froddel
7/8/09, 2:56 AM
#87

#86  Aha, ok, det var så du menadeFlört

Jo, jag hade nog pappa väldigt mycket, vi grävde i grönsakslandet, plockade svamp och bär, jag följde honom vart han än gick och han stötte aldrig bort mig heller utan ville alltid ha mig med…han satt mig ofta på axlarna när jag var liten och så gick vi iväg han och jagGlad!  Min farmor hade jag ju också, och pappa var också hennes "lilla pojk". Men jag tror inte att farmor förstod att vi hade det jobbigt hemma. Hos henne var jag ofta efter skolan.

Pappa började ju inte dricka förrän när jag var 12-13, som jag började märka av på det sättet iaf och det var väl när jag var 15-16 som det barkade iväg åt fanders ordentligt. När jag var yngre så var det inte alkoholen som var jobbigt utan allt bråk, gap och skrik och alla fula ord. Pappa var den som teg ihjäl mamma och sa inte "flaska" medans mamma kunde komma in i vardagsrummet helt oprovocerat och slita honom i håretSkäms. Vi barn hängde som klasar i ärmarna på honom och skrek kärringjävel tillbaka för att försvara honom!

Nu kom jag att tänka på att faktiskt mamma kan ha kännt sig utstängd/utanför vår lilla truppSkäms…fast det är ju inte så konstigt at det blev så med hennes utåtagerande och hans tigande.

Du ser, om du ställer en endaste liten fråga till mig så kan jag bara inte redovisa kortfattat utan måste göra världens utläggning….suck! Hoppas du orkar läsa..

LenaR
7/8/09, 10:46 AM
#88

Jag läser!

Tycker de flesta ger för korta svar! Rynkar på näsan Kanske tycker de inte att de är tilllräckligt intressanta? (Eller att jag inte är tillräckligt intressant, men det vill jag ju helst inte tro!)

Nej, man kan ställa till det duktigt för sej själv (tänker på din mamma nu). Det är svårt att bryta en sån nedåtgående spiral - bråkar för att man känner sej utfryst, och blir utfryst för att man bråkar.

Det låter faktiskt som din pappa gav dej trygghet när du var liten, så långt det var möjligt i din familj. Så det räckte säkert för att du skulle bli en överlevare! GladGlad


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Citronmeliss
7/8/09, 11:32 AM
#89

#78 Din uppväxt har varit mycket tuff, förstår jag!

Tyvärr berövas man nästan sin barndom helt, då man tvingas agera "vuxen" när föräldrarna inte tar det ansvar som föräldrar normalt gör.Rynkar på näsan

Inte är det barnet som ska behöva anpassa sig eller försöka medla i den osämja som ofta uppstår, ändå blir det lätt så.

Inte konstigt att mycket följer med i ens bagage , upp i vuxen ålder!Obestämd

Skönt att du blev så "bra" som du blev!Flört

Är övertygad om att det har gjort dig mer mån om dina barns uppväxt!Glad

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Citronmeliss
7/8/09, 12:00 PM
#90

# 80 81 82! Tack, ni är också "goa"Skrattande

Det är ni alla här inne som så vänligt delar med er av era (inte alltid så okomplicerade) liv!Glad

En liten följdfråga till Lenas i  inlägg #83.

Om ni hade någon annan vuxen som "såg" er eller på annat sätt gav bekräftelse, känner du att det har påverkat dig positivt?

Tänker på "reklamen" (förlåt uttrycket) som Rädda barnen har haft, om hur avgörande det kan vara att ha åtminstonde en person som ser en!

#87 Froddel, jag läser också med stort intresse dina ord!Glad

Det känns skönt att läsa om det bra i din barndom, fint med sådana minnen!

Ja, jag kan mycket väl tro att din mamma kände sig utanför.. Ibland är det svårt, det blir lite som med hönan och ägget.

Vad kom först, eller vad ger vad.. Jag menar det är inte alltid lätt i relationer att säga vad som leder till det andra.. 

Var det på grund av att mamma kände sig utanför av någon anledning, som ledde till att hon agerade så som hon gjorde?

Eller var det kanske tvärt om, blev hon utanför just på grund av det?Obestämd

Det är mycket vi har att fundera över som vuxen, i efterhand, när vi ser allt med lite mer distans, än då vi är mitt upp i det!

#83 Visst är det synd att vissa skriver lite kort.
Men det kan vara svårt att sätta ord på det man känner eller varit med om.. Det kan också vara obearbetat och känsligt att ta upp.

Så är det i bland för mig, i vissa avseenden! Rynkar på näsan

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Annons:
Froddel
7/8/09, 12:32 PM
#91

#88  Jo, det gjorde hanGlad..fram till han började bli riktigt alkoholiserad iafObestämd

#90  Jag ska nog prata lite om det med henne nån dag…när tillfälle ges/tas..

Citronmeliss
7/8/09, 12:37 PM
#92

Ja, gör ett försök, men bara om du känner dig redo!Glad

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

isa
7/8/09, 1:45 PM
#93

Min barndom var underbar. Min pappa är alkoholist, men han drack "bara" på helgerna när jag var liten. Med barndom menar jag från födseln fram till 16 år. Sen började alla problem komma.

Jag är glad att vi i alla fall var en lycklig familj när jag var liten.Men det är tydligen bara jag i hela min familj som uppfattar det så. Alla andra var olyckliga av olika skäl.Vet inte hur mycket det påverkat mig att min älskade storebror dog när han var 25 år. Det skillde bara 11 månader mellan oss.mamma klädde oss som tvillingar när vi var små och det var många som trodde vi var det. Det känns som jag förlorat en del av min egen kropp.

isa
7/8/09, 2:00 PM
#94

Jag tycker alltid det är så konstigt att jag mådde så bra men ingen annan gjorde det säger dom. Hur kan man uppfatta en familj som lycklig om den inte var det? Det är klart jag förstår att man kan vara olycklig innerst inne och inte visa det utåt, men lite konstigt tycker jag ändå att det är. Vet bara att jag jämt skyddade min lillebror från storebror, för storebror mobbade honom - kraftigt. Det är därför som min lillebror .t.ex stammar mycket idag.

Jag var som en mor till min lillasyster, och det är klart att min syster ville ha bekräftelse från sin riktiga mor, men det fick hon aldrig. Mamma ville göra abort då syrran kom.

mamma var jämt sur på pappa för han var nästan aldrig hemma. han var alltid på sin bilverkstad. Både på dagar och kvällar. Han kom bara hem för att äta middag och sova en timme för att åka iväg igen.

Pappa klagade jämt på min storebror för han aldrig hade samma intressen som pappa. Han blev inte den sonen som pappa trodde. Men min lillebror hade samma intressen som pappa, men det var inte lika intressant för pappa.pappa och storebror bråkade jämt. Storebror hade också ett väldigt nära förhållande till mamma.Så om mamma inte var glad då var inte storebror glad heller.Storebror var mammas favorit - vilket hon ofta talade om för oss andra. Det var ju inte så kul och höra, men vi visste det redan.

Det var läskigt när storebror växte upp och pappa och han slogs. Jag minns att man kunde höra smockorna de gav varann. Jag sprang jämt undan för jag blev så rädd.

Så om jag tänker efter kan jag förstå att de inte var lyckliga. Men jag mådde i alla fall bra när jag var liten. Man vet ju inte hur allt har satt sina spår som sagt.

Bergspuman
8/6/09, 7:05 PM
#95

Jag väcker liv i den här tråden… tyckte den var intressant. Själv svarade jag "dålig". Obs - nu blir det lite längre, varning!

Mina föräldrar är högutbildade, akademiker /språklärare, men de levde i ett urdåligt äktenskap, mkt bråk, hårda ord, t o m handgemäng som jag dock inte kan minnas, men jag har fått veta senare att det förekom. De skildes när jag var 8 år. Hade två bröder då, 2 år och 6 månader. Minns när jag kom hem från skolan, de kunde stå i vardagsrummet o storgräla. Jag sa till dem: Sluta bråka! De sa bara: Lägg dig inte i det här! Gå in på ditt rum!

Sen blev det skilsmässa. Mamma kramade mig, grät o sa: Tur att jag har dig. Det kändes som en tyngande boja… Boja är ordet. Jag var ju äldst, dessutom flicka. Jag fick sitta barnvakt 2 kvällar i veckan varje vecka, medan min mamma kvällsjobbade - hon hade kurser på ett kvällsgymnasium. Så fortgick det, år efter år - faktiskt 9 år tills hon fick en dagtjänst på en annan skola. Under tiden hade mamma hunnit träffa min styvfar, flytta ihop med honm. Vi flyttade till ett annat område, andra änden av stan. Jag vantrivdes där, fick inga kompisar. Vägrade gå i skolan där, fortsatte i gamla skolan o pendlade med buss över halva stan. Nu i vuxen ålder fortsätter jag pendla till jobbet. Detta med resande är inbyggt i mig. När jag var 14 skildes mamma o min styvfar. Allt blev svårt o tråkigt igen. Hade nu ytterligare en lillebror på 2 år. Nu var det tre bröder jag fick passa… Minns den hösten som i ett töcken, var oerhört nedstämd. Julen det året var jag med pappa hos farföräldrarna i Norrland. Mådde asdåligt. Men fick en skrivmaskin i julklapp, den blev jag ack så glad för!

Mamma har hett temperament, labil och snar till vrede. Flera gånger har hon slagit mig, och hon har hånat mig många gånger. Hon hade för många barn att ta hand om, tror hon "glömde" mig och ansåg på nåt sätt att jag var stor redan. I vuxen ålder har jag försökt prata med henne om detta, hon ser bara oförstående på mig. Vi har ingen kontakt sedan 7 år, ses bara på familjesammankomster o skickar jul o födelsedagshälsningar, inget annat. Med facit i hand tror jag att hennes behandling av mig o hennes oförmåga att bekräfta mig o tillgodose mina behov, har varit en starkt bidragande orsak till mina depressioner. Mamma har själv lidit mkt under sin egen uppväxt, jag skulle gissa att hon har nåt slags emotionell störning. Vad, törs jag inte säga.

Pappa då. Jo, normal förvisso, men ganska inbunden, rätt egotrippad och inte nån varm människa. Och när jag var 16 flyttade han tbx till Norrland, det var ett hårt slag för mig. Jag miste min tillflyktsort när jag behövde andrum undan mammas eviga krav och allt stök med bröderna, och blev utlämnad till henne.

Så hörselskadan som inte varit så kul att hantera, med allt den medfört. Men min drivkraft att leva ett normalt liv och göra allt jag vill, har varit oerhört stark. Jag jobbar heltid o satsar på karriären, det gör inte så hemskt många hörselskadade, inte heller deprimerade!

Jag har gått i terapi 1,5 år angående relationen till mamma och kommit till slutsatsen att det kommer dröja mkt länge, om nånsin, innan jag kan träffa henne o ha kontakt igen. Hon har gjort mig illa för många gånger, långt in i vuxen ålder. Mina syskon har haft svårt att acceptera detta, men de är ju så illa tvungna. Skuldkänslor, javisst. Men det är mitt liv, jag måste få utforma det som det passar MIG.

Ledsen om det blev Off Topic, men gissar att jag behövde skriva av mig!

Hälsningar

Bergspuman

[Franko]
8/6/09, 8:15 PM
#96

Förut sa jag till folk att jag hade en dålig barndom, men så säger också många (dom flesta jag har pratat medfaktiskt) (dom flesta ungdomar säger ju att dom har det dåligt hemma, & att dom hatar sina föräldrar osv) så därrför har jag slutat säga så, jag hade det faktist helt OK när jag var liten. visst min pappa söp och vart aggressiv och slog sönder saker framför ögonen på oss barn, körde i fyllan och sånt, min mamma var otrogen, min pappa försökte ta sitt liv, och sen när dom skildes så följde han efter oss med bilen, och kopierade nyklar till våran lägenhet och sånt. men det har också varit bra. NU är det jättebra, familjen håller ihop. jag tycker inte synd om mig själv. nog finns det dom som har haft det värre också. tex dom som blivit sexuellt utnyttjad eller misshandlad av sina föräldrar, eller dom som inte har haft nåra föräldrar osv. jag har alldrig fått psykiska men efteråt av min uppväxt tror jag, men visst var det jobbigt just i stunderna som det hände. Det har hänt andra saker som jag har mått dåligt av senare i livet, men dom sakerna har inte med min uppväxt att göra .

annemaria1962
8/8/09, 12:43 AM
#97

har berättat i andra trådar om detta oxå! men kan säga att själva barndomen var mycket lycklig, ända tills jag blev i skolåldern. har haft en mamma som aldrig tyckt att jag dög till något. hon skämdes över att jag hade svårt att lära mig i skolan. o de var även sådant hon öppet sade till mig oxå. att jag var en skam inför all släkt o vänner, för att jag var så "trög"

har under hela resten av min uppväxt och under mitt vuxna liv, lidit av allt detta, för hon kunde aldrig släppa sina skamkänslor för mig. detta ledde ju till mycket problem o slitningar mellan särskillt mamma o mig. sedan är det mycket annat förstås som sedan verkligen gjorde att jag drabbades av djup depression o panikångest….

Annons:
[aspie]
8/8/09, 2:06 AM
#98

#97 Känner igen problemet med mamma. Min mamma kunde heller aldrig förlåta mig för att jag tog reda på vilka mina biologiska föräldrar var. Efter det blev jag överöst med skuldkänslorRynkar på näsan

annemaria1962
8/8/09, 2:51 AM
#99

#98   ja, det är hemska vad föräldrar kan rasera mycket. då det inte finns dom rätta känslorna för ens barn! jag har undrat många gånger varför dom ens ville ha en flicka i familjen, då allt var ju så dåligt då det kom till hur jag var… det är mycket tråkigt når det blir så!

min mamma lever, men är senil o är på något vårdhem i finland…men har inte haft någon kontakt nu på flera år med henne. vill absolut inte ha heller!!

allt har min bror fått ( för han var så ordentlig och välartad) det är mycket som har gjorts utan min vetskap! o nu då jag börjat fatt de, så har det varit för sent. har haft advokat på allt .t o m. men det gick inte o göra NÅGOT. MIN BROR ( HAN ÄR OXÅ ADOPTERD) har inte velat ställa något till rätta heller. det har bara varit en massa otrevligheter, så han har jag inte mycket kontakt med mera heller

[aspie]
8/8/09, 2:57 AM
#100

Oj oj, jag har oxå en adoptivbror som fick allt och jag kom i skymundan.

annemaria1962
8/8/09, 6:30 AM
#101

men så otroligt! men ändå bra! för då vet du hur man känner det!

och hur totalt utan känsl för att verkligen duga och ha något att verkligen vitigt som människa och kvinna!! för det är ju där mycket har suttit! man har vait flicka! och därmed inte lika mycket värd som mannen, min bror är!

o så till på köpet inte vara smart! utan, enligt min mamma, bara bli något skamligt att behöva visa för släkt, vänner och bysbor!

och ÄNDÅ, har vi ju vuxit upp under en tid då mycket egentligen borde blivit lättare för kvinnorna!? men… mamma hade en mycket "trångsynt" inställning till kvinnor. o i synnerhet UNGA kvinnor, i tonåren. det är ju de värsta " ludfasoner" i dessa!!….. ja, usch, det finns så mycket! de e detta söm verkligen kan göra mig både arg, lessen förtvivlad värdelös!… ja de går o räkna upp hur länge som helst!!

men jag är så glad för min sambo han förstår ju inte allting då det gäller hur jag känner som jag gör, o varför. men han är ändå stöttande, ger mig uppmuntran. det är jag tacksam för.

hoppas verkligen att #100 ska kunna fortsätta att kämpa mot allt vad dessa vansinniga erfarenheter har gett dig oxå!

att det liv du ändå har nu, att du ska trots allt ha saker i ditt liv som ska skänka glädje och få dig att känna att du har mycket att få vara glad för! du är värt lika mycket som vilken annan människa som helst! särskillt då det gäller vårt eget kön. att vi duger som kvinnor.

vi är värda det goda precis lika mycket som någon annan, oavsätt kön! Glad

Pialinn
8/8/09, 11:03 AM
#102

Jag har funderat länge om min barndom. Vet egentligen inte hur den var för det mesta är glömt.

Min mor dog när jag  var 3 år och fram till 7 bodde jag på barnhem och skickades till alla mina släktingar både i Sverige och Finland någon månad i taget. Eftersom jag flyttade så mycket i min barndom känner jag mej inte rotad på en plats

När skolan började var jag tillbaka hos min alkoholiserade far som hade skaffat sej en "särbo" med 2 döttrar, 12 & 14 år äldre, och en gillade mej inte.  Vi åt varje kväll hos dem och på helgerna bodde min styvmor över hos oss.

När jag var 14 år packade jag en väska och rymde hemmifrån, pga att min far var ensam igen och spriten tog över mer och mer. Vägrade flytta hem,så barnavårdsnämden ordnade en fosterhemsplacering. Var där i 2 år. Sedan blev det flickhem i Stockholm för att kunna få en utbildning. Min utbildning tog 6,5 år.

Mitt i alltihop hamnade jag ofta på psykkliniker. Sammanlagt ca 3 år. Klarar mej numera bra, och tar bara till mediciner när jag känner att gränsen är nådd, vare sej det är uppåt eller neråt.

Blev nog lite för stark av denna uppväxt för det är ingen som har kunnat sätta sej på mej och kanske skrämmer det några. Är hellre ensam och har slutat umgås med personer som är energitjuvar.

Far ej fortare fram än din skyddsängel flyger!

Upp till toppen
Annons: