Hej Bestla.

Du skriver; varför har vi människor det inbyggda behovet av att hitta syndabockar?

Jag tror inte att vi normalt har det behovet. Troligtvis är det något som uppkommer när en människa inte mår bra.

Det är varken normalt eller acceptabelt att mobba andra och det grundläggande felet finna absolut inte hos den mobbade, utan roten till det onda finns enbart hos mobbaren.

Barn som deltar i mobbing är det nog inget fel på. Som barn har du inte utvecklat samma förmåga till empati som en vuxen bör ha och i många fall är barnen inte medvetna om hur svårt de sårar någon. Det är något som man kan minnas som vuxen och då dra den slutsats som verkar så självklar, så där borde jag inte betett mig, varför gjorde jag inte något åt det här.

De som startar mobbingen mår nog inte så bra själva. Det låter som en dålig ursäkt och det är det också men det ligger nog ändå till så i många fall.

De som startar mobbingen mår nog inte så bra själva. Det låter som en dålig ursäkt och det är det också men det ligger nog ändå till så i många fall.

Jo, nog kan det vara så att de som startar mobbingen inte mår bra, men jag misstänker att de inte sitter många, många år efteråt och fortfarande inte kan släppa de där orden som de slängde ifrån sig som hagel. Misstänker att om de skulle träffa mig idag, så skulle de inte ens minnas något…

#3 Jag var med och mobbade en flicka när jag gick i förskolan. Det var väldigt dubbelt, jag lekte ofta med henne också. Men iaf, jag har fortfarande dåligt samvete och tycker inte om att påminnas om det.

i sverige kommer kommer barn ofta undan med sina beteenden just för att de är barn många gånger. för mig räcker inte det som förklaring. visst, hjärnan är inte fullt utvecklad i den åldern, men det betyder inte att man inte har förmågan att skilja på rätt och fel. det betyder inte att man saknar social förståelse.

(dessutom förekommer det grov mobbing även på gymnasie nivå och där tycker inte jag att man är något litet barn längre.)

när det kommer till grov mobbing, inte "vanligt kiv" som är mellan människor i alla åldrar, så anser jag att det föreligger en beteendestörning hos den som mobbar. att den kommer ifrån struliga hemförhållanden räcker inte heller som argument.

det är många barn som växer upp i icke idealiska familjeförhållanden, men de blir inga tyranner för det.

beteendestörning kan låta som en grov "diagnos" men tex Borderline är just en sådan störning och den är inte särskilt sällsynt. ej heller asperger och autism. dessa diagnoser gör att den drabbade ej kan sätta sig in i en annan människas känslor och ej heller känna empati fullt ut.

påstår inte att alla mobbare innehar dessa diagnoser, men jag tror ändå inte att det är så ovanligt. vad jag har förstått så finns det väldigt många barn som går runt med dessa besvär odiagnostiserade.

en mobbare kan även vara en person med extra stora jagkänslor, vilket gör att den vill sätta sig i respekt hos andra och det sker oftast med ett aggressivt beteende för det garanterar snabba resultat.

vill bara påängtera att jag syftar på mobbing av stora mått nu där offret får livslånga psykiska besvär/ ärr av det inträffade såsom det tex kan bli genom åratal av utfrysning, ryktesspridning och andra kränkande behandlingar. offret kan tex senare i livet lida av sämre självkänsla och misstro till andra människor.

mobbare som senare i sitt vuxna liv känner ånger var förmodligen inga "riktiga" mobbare, utan föll möjligen för grupptryck och  gjorde det i rädsla för att själv råka ut för det. en "riktig" mobbare tycker inte att den gjorde något fel och försöker bagatellisera det inträffade. den fortsätter även med sitt beteende i det vuxna livet, men då på arbetsplatsen istället. vuxenmobbing är ju ett känt begrepp.

och slutligen…..jag talar bara utifrån mig själv, vad jag själv tror och tänker och tycker. det behöver nödvändigtvis inte ligga någon sanning bakom.

Att mobba sätter inte samma spår som att bli mobbad, men jag tror ändå att det hör till ovanligheterna att dessa personer inte ångrar sig. Sen så skiljer sig ju varje fall från de andra, i alla aspekter.

Jag skulle snarare tro att människor med aspergers eller autism oftare hamnar i en situation där de är utanför då de har svårigheter med att interagera med andra människor.

Bestla, jag tycker det låter som du har tänkt till ordentligt, och jag tror du har rätt i det mesta du skriver, om inte allt.

För att mobbning ska fungera behövs en grupp där de flesta om inte alla deltar i mobbningen av en syndabock. Alla kan inte ha personlighetsstörningar eller bokstavsdiagnoser. (Det är väl där det sorgliga grupptrycket kommer in)

För övrigt, när det gäller bokstavsdiagnoser, så är det ökad risk att de barnen blir mobbare, men ännu mycket högre att de blir mobbade.

Personligen tror jag också att både mobbare och mobbade oftare kommer från dysfunktionella familjer.

Det var iaf ett tänkvärt inlägg, tack för det, Bestla!

#5. Ett riktigt klokt inlägg.

den fortsätter även med sitt beteende i det vuxna livet, men då på arbetsplatsen istället. vuxenmobbing är ju ett känt begrepp.

Det här är ack så viktigt men glöms ofta bort när man direkt förknippar mobbing med något som händer i skolans värld. Men i arbetslivet, och även det sociala livet utanför skolan och arbetet pågår mobbing nästan dagligen. Kanske inte riktigt på samma sätt som i skolan, men lika hemsk för den som drabbas.

Jag har hört talas om att vi människor föds utan empati, och att det är något vi måste bli uppfostrade till att få. Men det fattar inte jag, det kan ju inte stämma riktigt.(?)

Jag tycker nämligen att jag alltig har haft jättebra empati. Tillochmed då jag var liten (så länge jag kan minnas). Jag förstod mig alldrig på andra barn som plockade bort vingar från flugor och sånt.

Var det jag som var onormal som barn?

#9 Knappast. Eller så var du och jag onormala båda två!

Jag har också hört att vi skulle födas utan empati, men jag tror det menas den första spädbarnstiden.

Tänk vad det skulle vara synd om den bebis som skriker efter amning och välling och blöjbyte och samtidigt tänker "Asch, nu väcker jag mamma och pappa igen, jag är en hemsk människa!" ;D

Men vi föds säkert med olika förutsättningar för empati, och en del behöver nog mer hjälp än andra för att utveckla den.

Det är en stark intryck  som präntas i ett barn som blir mobbat och utfryst, ofta säger dom inget hemma för att då blir man 'dåligt barn'.

Jag minns iallafall ett par tjejer som försvarade mig mot den mobbgruppen som leddes av en stor tjej, många år efteråt fick jag veta att försvararna gick det bra för i livet sedan, men mobbgruppen var det synd om.

 Jag  tror att empati går att lära till andra genom dialog och att visa goda exempel.

#9…..har oxå läst om att den inte är medfödd. men jag tycker att det är att "djurförklara" oss lite väl mycket. men å andra sidan är vi släkt med schimpanserna så….dom e rätt stygga mot varandra ;)…….barn behöver väl hitta sin plats i den sociala ordningen och för det krävs nog en mindre dos empati….

jag kan bara spekulera om det då jag inte besitter tillräcklig kunskap i området.

empatin liksom övriga drag i personligheten är förmodligen inte färdigutvecklat i ung ålder, precis som någon skrev här uppe.

därför är det väldigt, väldigt viktigt att föräldrar är engagerade till fullo i sina barns uppfostran och tar sitt ansvar. jag tycker att det finns väldigt många "slappa" föräldrar idag. tex vet jag från min skolgång att dom barn som var retstickor och mobbare mer ofta kom ifrån ett hem där det inte fanns tydliga regler, restriktioner och liknande. dessa barn växte upp i sina gäng istället som blev deras familj. det tror inte jag är bra för utvecklingen.

man lägger grunden för en människas personlighet och framtida livskvalitét under de första 10 levnadsåren.

så förmodligen kommer mobbingprogrammen i skolan inte ha den effekt som vill uppnås, då struliga barn förmodligen är det pga hemförhållandena. de behöver som sagt inte vara oälskade och utsatta utan det räcker med slappa föräldrar. ska man få bukt på mobbingen behöver man jobba med roten till problemen och det kanske är familjen?

….men ja, det finns nog inte ett svar bara utan många, men förmodligen är familjen en av dom större betydelserna då föräldrarna ska lära barnen vad som är rätt och fel.

Min övertygelse, grundad i erfarenhet och studier (inte organiserade) är, att människan som det flockdjur hon har en instinkt att driva bort eller döda ensamvargarna. Mobbare i gemen har oftast ingen "taskig barndom" eller bokstavsdiagnos eller liknande bakom sig, men det har ofta ensamvargarna. Dock är det ofta så att om det finns flera ensamvargar kan några av dem gå samman med flocken för att hetsa ihjäl en annan ensamvarg, för att på så sätt själva slippa bli måltavlor. Dessa flockmedlöpare blir ofta de värsta mobbarna.

#13 precis den versionen hörde jag i ett vetenskapligt program för inte så länge sedan och den tror jag faktiskt på.

De som är udda, annorlunda stöts bort i en djurflock, likaså hos människan för dem som inte håller normen (vad den nu är?)

#13 Min son blev fruktansvärt mobbad i grundskolan, han var innan en jättefin & social kille, men förvandlades allteftersom mobbingen fortskred till ett "offer". Efter flera år av utsatthet bytte han skola (i sjuan).

Han var lite försiktig och avvaktande till en början, men fick snabbt två vänner och hans självförtroende växte för varje dag. Hela höstadiet gick jättebra, och i gymnasiet följdes han och hans kompisar med (tekninsk linje).

Nu pluggar han på Chalmers i Göteborg, delar lägenhet med en kompis, är med i kåren och ordnar fester m.m. Det går jättebra för honom både socialt och skolmässigt.  

De "ärr" han fått är att han har svårt att släppa nya bekantskaper inkl. tjejer inpå livet.

Jag tror att det mestadels är slumpen som avgör "mobbningsoffer" till en början. Därefter ser både gruppen och den mobbade personen i fråga sig utsatt och senare som ett "offer".

#13 Det du säger om att ensamvargar får en plats i flocken för att hetsa mot andra ensamvargar, det kan jag (tyvärr) tro på.

De flesta mobbare jag stött på i mina dar hade det verkligen inte bra hemma. Kanske inte på det sättet att de hade dålig kontakt med sina föräldrar, eller blev slagna, men det syntes tydligt var de fick sina värderingar. Eller brist på värderingar kanske. De kom inte från goda hem. De hade inte bra föräldrar.

Men det finns förstås undantag från regeln, det finns det alltid!

Barn med bokstavsdiagnoser - typ adhd, damp, add - ligger i riskgruppen för att bli mobbade, men också för att själva bli mobbare. Att mobba är också ett tecken på utanförskap.

#15 Ofta blir det ju bättre från gymnasiet och framåt. Vad skönt att det blev bra för din son efter att han bytte skola!

Då jag själv blev mobbad i grundskolan ända fram tills jag bytte skola igen i nian kan tala om att jag inte hittat något speciellt drag som utgör en mobbare. En del har haft det jobbigt hemma men de flesta har faktiskt varit rent ut sagt bortskämda och letar upp dom som inte har det på samma sätt.

De har aldrig haft några riktiga regler, ingen tid då de ska vara hemma, mamma och pappa har löst alla deras problem medans de springer runt och köper kläder med kompisarna osv.

Sen gällande att mobbare ångrar sig tror jag inte heller på riktigt, visst somliga gör nog det och jag tycker de har utväcklats väldigt mycket och är faktiskt stolt över dom för de inser att de gjort fel. Men enligt mig lägger majoriteten det bara bakom sig om de inte till och med är stolta över sitt beteende. Efter att jag bytte skola i nian började jag bygga upp ett riktigt starkt anti-mobb-skydd eller vad man nu ska kalla det, och klarar till och med av att tala om för de som försökt trycka ner mig att de skulle få mer respons av att fisa ensam på månen.

Vad jag märkt efter det är att mobbare som har mobbing som en del i personligheten blir riktigt förvirrade när de inte har någon att trycka ner och letar efter någon "svagare" som en galning. Påpekar man det för dom blir de arga och försöker sprida något rykte om en men ju mer de försöker men inte får respons desto mer panikartat och desperat blir deras beteende.

#17: Det där känner jag också igen.

Jag har själv Asperger syndrom, och har under hela min barndom vetat att jag var långt ifrån att vara som andra barn. Dock fick jag diagnosen först i tonåren, när allt redan hållt på en hel del år.

Första året på dagis, då vi bodde i villa i ett annat område i närheten av nuvarande lägenheten, gick jag på ett dagis i området. Där hade jag tydligen en jättebra kompis. Dessutom var vi lika som bär. Båda var blonda, blåögda och lite vågigt hår, och i samma längd.
Strax innan min 2-årsdag så flyttade vi till nuvarande lägenheten. Då blev det nytt dagis, och jag minns att jag fick en ny kompis direkt, som tog hand om mig.

Hon sprang fram till mig varje morgon när jag och mamma kom till dagiset, eftersom att hon bodde närmare dagiset så var hon där tidigare. Vi gjorde allt tillsammans.
Vi hamnade sedan även i samma klass i ettan. Dock hamnade vi då i en ett-tvåa, och dom lite äldre insåg att jag var annorlunda. Dom fick med dom få kompisar jag hade, som ville vara med dom äldre mot mig. Bland annat min bästa vän från dagistiden.

Dom som var utanför, har det nu i efterhand visat sig, har olika diagnoser. Antingen på papper eller som jag är bombsäker på att dom har.

I tvåan blev det mer än utfrysning. Någon gång under fyran var jag säker på att jag skulle ta livet av mig. 10 år gammal. Pga mobbningen. Jag var helt säker på att ingen gillade mig.
Oftast stod jag mest och bara kollade på dom andra barnen på avstånd, iaktog hur dom gjorde och gick hem och gjorde samma sak, för att kunna det till nästa gång. Det kunde ju hända att man fick vara med. Om man hade tur.

Istället var det jag, en till tjej och tre-fyra killar som var utstötta och umgicks. Plus en till tjej som var med oss ibland, och ibland var med dom andra.
Vi lekte krig och dinosaurier. Typiskt killar, och just eftersom att dom var fler så blev det alltid såna lekar.

Jag förstår fortfarande inte hur skolan kunde låta det fortgå. Dels såg dom uppenbarligen inte att något var "fel" på mig, och dels så orkade dom inte göra något åt mobbningen som var så äckligt tydlig. Och det var den mest berömda skolan här i områdena….

I sjuan hamnade jag med några kompisar som jag funnit i sexan, och då blev det även skolbyte till högstadieskola. Efter första terminen började en av mina vänner mordhota mig, och skicka sina vänner på mig med mail, sms och samtal med diverse hot.
Pga det slutade jag gå i skolan. Jag missade nästan 2 år av min utbildning.

I början av nian fick jag komma till en Aspergerklass i en annan skola, men mådde dåligt där för att vi gick i baracker mitt på skolgården och på så vis blev märkta som udda.
Bestämde mig för att gå om nian, då Aspergerklassen skulle flytta till en ny skola och ha en helt egen del, högst upp. Och det var min räddning.

#19 känner så mycket med dig. Min dotter med AS hade samma helvete.

KRAM till dig för du är supermodig och duktig och underbar

Hur har man tid att mobba en annan människa egentligen under sin utbildningstid? Tänk så mycket annat man får ge avkall på som inte hinns med för att man ska hålla reda på alla omkring sig. Vad de har på sig, hur de går och står, vad de säger och gör och vad de inte inte säger, inte gör eller har. Huvudet måste vara knölfullt med information som tar mycket av den vakna tiden…..ett riktigt heltidsarbete som man numera även tar med sin hem och fortsätter med över internet…..Finns det ingen hobby? Inget mål i livet att fokusera på istället? Varför inte fokusera på det som är positivt och glädjefullt? Varför fokuserar en mobbare på allt det som den upplever som negativt och dåligt?

#20 Kram till både dig och dottern!

#21 Det är något man kan fundera en hel del på. Istället för att minnas glosläxan till engelskan så sitter man väl där och snackar skit om någon som inte kan försvara sig för att denne inte är i rummet. Och sedan missar man på engelskan pga det.
Att tillåta sig att missa en hel del utbildning för att kunna trycka ner andra är i min mening helt vansinnigt.

#21 Kan vara för att de tror att det kan flyta vidare på sina rosa måln vilket många av dom gjort hela livet redan. Mobbar de någon nog mycket så är det nog inga problem att få den att hjälpa dom att fuska på prov, skriva deras uppsatser och liknande. Det handlar om att ha någon att kontrolera

#17 Tavar, man kan verkligen tolka saker olika! Du skriver om din erfarenhet av mobbare: "De har aldrig haft några riktiga regler, ingen tid då de ska vara hemma, mamma och pappa har löst alla deras problem medans de springer runt och köper kläder med kompisarna osv."

Det där känner jag också igen. Och jag tycker det är ett dåligt hem de kommer ifrån, med föräldrar som står för det materiella men inte bryr sej i övrigt.

Hur lär du dej vad som är rätt och fel om dina föräldrar inte ställer krav på dej? Du får en mycket längre väg att gå…

Men jag vet inte, jag kanske lider av Stockholmssyndromet och tillskriver mina gamla plågoandar psykiska sår de inte hade? (Jag tror inte det. De var inga lyckliga barn de heller.)

#21 22 Jag är rätt säker på att de som mobbar inte förlorar mycket i energi, för de har flocken med sej. De som är mobbade däremot är på sin vakt hela tiden, för de har ingen makt över situationen. Det blir mycket mer energikrävande.

#24 När någon säger dåligt eller destruktivt hem tänker jag mer på hem där barnen inte får någon uppmärksamhet eller negativ uppmärksamhet och inte överdriven mängd så barnen inte kan sköta sig själva. Även om det inte är bra är det en annan kategori enligt mig.

…för mig är en mobbare en felsökare……det är en negativ och destruktiv personlighet som inte tycks ha funnit lugnet i sig själv. det tar på krafterna….och resultatet kan komma många år efteråt.

varför kan inte dessa personer acceptera att det finns en mångfald av personligheter och utsseenden och att dessa tillsammans utgör samhället?

psykologin lär ju ut att är det något eller någon man får en hung up på så ska man först börja leta efter orsaken inom sig själv. börja ställa dig frågor om varför du inte kan släppa taget om vederbörande och varför denna skapar ilska och hat inom dig?…vad symboliserar denna person för dig, helt enkelt.

många som retar sig på någon kanske uttrycker att "den är konstig"…översatt skulle det betyda att vederbörande är rädd för att verka konstig inför andra och är därför mycket uppmärksam på det som kan vara konstigt i sin omvärld……och i skolan blir den konstig som på något vis sticker ut ur människohavet..med bland annat: intelligens, skönhet, ambition, lätt att få killar/tjejer, livsstil osv…och alltså inte enbart människor som kanske har en diagnos och liknande. det behöver alltså inte vara en svag individ som mobbas utan kan lika gärna vara en stark och självständig.

jag har själv gått i en skola med mycket mobbing problematik i och jag har stor livserfarenhet av just mobbing. är även "storasyster" åt en tjej som har det ganska jobbigt just nu. och hon är inte på något vis en ensamvarg…..

eller vad menas med ensamvargarna egentligen? tror inte att jag fick riktigt pejl på det =)

är ensamvargen den som blir mobbad och är det ensamvargarna som mobbar? ….

#26 Jag förstår inte vad du menar nu! Tycker det låter precis som vad jag sa!

#27 Vet inte vem det var som började prata om ensamvargar, men det hör nog ihop med diagnoser. Jag tror människor med diagnoser ofta känner sej lite udda, så man identifierar sej lätt med ensamvargen.

Och ensamvargen är väl vanligtvis den som blir mobbad/utfrusen, men kan få en plats i flocken om de går med i mobbningen av någon annan.

Långvarig mobbning kan dessutom förvandla en glad och charmig unge till en ensling. Så även den som har en i botten social personlighet kan börja identifiera sej med ensamvargen.

Jag håller med om vad du skriver om mobbare i övrigt Bestla. Jag har alltid sett mobbare som osäkra eller skadade människor. De har dålig självkänsla, och behöver definiera andra för att veta vilka de är själva.

Fast jag förstår inte vad du skriver om att en del blir mobbade för att de är populära? Intelligens och dumhet, skönhet och fulhet, ambition, livsstil… Det köper jag.

Men jag har aldrig sett någon som har lätt att attrahera andra bli mobbad. Inte under en och samma period i livet iaf. Jag menar, den fula, mobbade ankungen blir ibland en svan, men då tar väl mobbningen slut också? Det är min erfarenhet.

"Varför kan inte dessa personer acceptera att det finns en mångfald av personligheter och utseenden och att dessa tillsammans utgör samhället"

Det är en bra fråga, den skulle jag också vilja ha svar på. Det är ju en sån självklarhet.

Ja vet att djur är inte sånna som tycker för synd om andra, och inte gullar för mycket med andra, och skjäms inte för andra och sånt, & gömmer inte sina känslor så som människor gör o.s.v. Men dom e väl inte utn empati förde?

Det e väl bara att dom har ett annat sett (..för dom inte kan tänka) !  ?

Jag tänker såhär: Inan man har märkt att mann faktist sårar någon med det mann säjer eller gör, så är man inte elak eller utan empati

När man är utan empati -det ä väl då mann har märkt av att man sårar redan -och endå fortsätter man som man gör !   ?

#29…ja, och det är det som kallas mobbing. =)….den som mobbar är inte ovetandes om att det den säger och gör får konsekvenser utav negativ art- det är själva syftet med mobbing. ändå fortsätter den/dem….år ut och år in.

bestla, det var nog jag som först nämnde ensamvargar. Bland djurt har "ensamvargar" något odefinierabart "fel", som kan ha många olika grunder, och som gör att flocken inte vill veta av den individen. Det är ofta en kyckling eller valp i kullen som är "annorlunda". Ibland växer sådana djur upp trots att de blir bortknuffade från mat och värme, och de blir ensamvargar. Människor tar hand om sin avkomma på annat sätt än de flesta andra djur, så därför överlever nog större andel "ensamvargar" bland oss.

Hur mobbare har tid att hålla reda på andra? Det gör de inte. De går inte och tittar på folk för att se vem som har fula kläder - de är ute efter att hetsa i hjäl en viss person och använder vilken ursäkt som helst som faller dem in. Det är därför de kan klå en unge för att den har fula kläder fast ungen har likadana kläder som mobbaren själv, de kan klå ungar smala som streck för att de är tjocka och ungar som är snaggade för att de borde klippa sig. Det finns ingen logik i det, det är bara ett sätt att verbalisera attacken.

Javisst är det syftet med mobbing att det ska göra illa. Annars vore det ju inte roligt.

jag kanske har fel här,men är det inte lite skillnad på då barn mobbar o då vuxna mobbar? barn mobbar såna som de tycker  är svagare än andra ,medan vuxna mobbar såna som går sina egna vägar o vågar vara sig själva. o en sak ,gör man andra människor illa medveteet skadar man sig själv lika mycket,för vem litar på en människa som baktalar andra ?baktalar man någon,så vet dem i regel att samma människa baktalar honom/henne själv .är vad jag har erfarit

#32: Den enda skillnaden jag sett mellan barns och vuxnas mobbing är att de vuxnas är mer subtil. Vuxna skriker inte skällsord och spottar i den mobbades mat i lunchrummet, utan "råkar" glömma skicka inbjudningar till mötet och "råkar" släcka ljuset eller larma på fast man vet att dem mobbade är kvar i lokalen.

Vem som litar på en mobbare? De allra, allra flesta - för om man inte är med dem är man mot dem, och är man mot dem kan man råka illa ut själv. Att man inte kan lita på dem i morgon ändrar inte det faktum att man tycker de är jättetrevliga just nu. Människan är ett myckt ombytligt djur. Precis som myrorna, fast tvärt om: Vi är smarta styckevis och korkade i flock.

Håller med om att mobbare inte är logiska många av dom. En del mobbar andra utav en synlig anledning som dålig ekonomi eller utseende. Men vid en del tillfällen är det bara lögner för att se den andra brytas ner.

Men mobbing är nog inget som planeras, tror inte mobbarna ligger på kvällarna och funderar på vad de ska göra mot sitt mobboffer nästa dag istället för att göra läxan. De slänger bara ur sig det första de kommer på vilket ofta har med något man tidigare sagt att göra.

Men då mobbare är av så olika natur, både vuxna och barn, tror inte jag att man kan sätta dom i en profil. Det är för brett och varierande och att försöka klassa dom är bara slöseri med tid.

Tyvärr är det även svårt att motarbeta mobbing på alla fronter då grupper som Friends och liknande inte gör något speciellt. Det lustiga är även att många av de som hamnar i stödgrupperna ofta är de som mobbar efter som de röstas fram. De är mobbarna som är kända och därmed får flest röster av antingen skräck eller fasination.

Faran med att säga som du sa Gronsted 13# sa, att: "Människan som det flockdjur hon är har en instinkt att driva bort eller döda ensamvargarna…"..är att  follk lysnar på det och tycker det naturliga och rätta är att mobba, och att det är onaturligt att inte. Dom somm mobbar kanske stöddjer sig på att detta är det naturliga.

??

men jag håler med om att det är sociala människor som mobbar,  dom behöver inte ha en taskigg barndom för att dom mobbarr.

#35: Det finns många som försvarar sitt beteende med att säga "Jamen det är ju naturligt", men de brukar vara noga med att bara välja de bitar de själva trivs med. Alla andra naturliga företeelser, som att det är naturligt för en ensamvarg som överlevt att göra sitt bästa för att stympa den gamla flockledare och ta över som boss, det bortser man glatt från.

Grejen med människan är att hon ska antas vara "civiliserad", men bara när det passar henne. Fast det funkar ju inte så. Antingen är vi civiliserade och lever efter moralregler, eller så är vi djur som lever efter instinkter och betingning. Själv är jag snarare ett djur än en civiliserad varelse, men det är jag det. Jag brukar inte mobba folk i alla fall, utan bara ignorera dem.

Man måste väl få tala om vad man tror är naturligt och inte? Homosexualitet är till exempel naturligt, men det finns de i Baltikum som anser att man inte får säga det, för det kan skada ungdomens moral … Vem ska bestämma vem som får utala vilken uppfattning och vem som får höra på när man uttalar den?

Djurteorin påminner lite grand om kristendomens lära. Där beskrivs ju människan antingen som ett odjur, 666 eller guds avbild. Skillnaden mellan en människa och ett djur är att vi faktiskt kan välja om vi vill agera som ett djur/odjur eller om vi vill agera mänskligt/gudomligt. Människan har även ett samvete, det har inte djuren.  Djuren följer enbart sina instinkter det kan dem inte välja bort. Att jämföra människor i flock med djur i flock går inte riktigt.

Visst kan vi säga att vi är flockdjur, men då gärna lägga till medvetna flockdjur. Vi kan hela tiden välja hur vi ska bemöta andra människor. Vi är inte enbart instinkter som reagerar på svaghetstecken ifrån andra.

Ett djur kan inte se att det är ett djur. Det kan inte analysera sitt beteende och se det utifrån. Det kan vi.

Personligen ser inte jag mig själv som ett djur. Tycker att olikheterna överväger likheterna.

#37: Det är ju det jag menar . Människan har moral, samvete, civilisation eller vad man vill kalla det. Därför är det fel för oss att följa reptilhjärnans signaler när de leder oss åt fel håll.

De som försöker försvara felhandlingar med att "det är ju naturligt" har ju samtidigt sagt att de väljer att "bara" vara djur.

Att förstå vad som gör att vi i flock agerar mer "primitivt" än vi skulle göra på egen hand är värdefullt för att förstå mekanismerna bakom krig, fundamentalism, främlingsfientlighet och mobbning - som de flesta människor är emot men som ändå grasserar villt.

Min åsikt är förstås att Homo sapiens är ett djur bland andra djur, låt vara med något annorlunda hjärnfunktioner i vissa avseenden. Att säga att vi inte är djur, tycker jag är att förhäva sig.

Jag är tämligen reptilhjärnestyrd, amoralisk och asocial, men samtidigt är jag bekväm och osocial, så jag stör inte folk så väldigt ändå.Vad det Vilhelm Moberg som lät Karl-Oskars och Roberts pappa så klokt sammanfatta receptet på ett lyckligt liv: "Uti världen roligt vandra, sköt dig själv och sk*t i andra"?

#38…din tro är din tro. mår du bra av den så räcker det gott.

men du behöver ju inte tycka att andra förhävar sig därför att dom tror något annat mot vad du gör.

#39: Jag tycker inte andra förhäver sig för att de tror något annat än vad jag gör, jag tycker att en viss tro är att förhäva sig. Stor skillnad …

Jag fängslades bara av ämnet mobbing, som ligger mig varmt om hjärtat. Tack för mig och förlåt att jag störde, DavidE! Detta är en fin och viktig sajt.

Gronstedt , jag tycker att du har sagt jättemånga kloka saker, jag håller med om nästan allt du säger! Jag tycker inte att du stör!

#41 Aaah, jag stör mej lite på citatet i #38, skita i andra för att bli lycklig, vilken karma gubben måste dragit på sej!

Skämt åsido, jag tycker både Bestla och Gronstedt har kommit med många klokheter. Det blev en mycket läsvärd tråd det här.

#40…man ska inte be om ursäkt för sina åsikter i en öppen sajt.

man har ju sitt eget sätt att uttrycka sig på och det kan lätt bli missförstånd mellan människor över internet. svårt när man inte ser människan man "pratar" med och kan stämma av den…såsom tonläge, ansiktsuttryck osv. någon kanske upplever det man skriver som vasst osv…eller så blir det diskussion om vem som har rätt.

jag är inte här för att ha "rätt" utan för att lära och möta andra med spännande tankesätt.

men ialla fall.

jag tycker om att vara här för att läsa om alla intressanta och personliga åsikter. ingen ska be om ursäkt för sig såvida man inte gör personangrepp och ställer till med tråkig stämning, men det har ju ingen av oss gjort.

jag har lärt mig en del här på sajten som jag inte visste innan. det är jag glad över.

#36,gronstedt! att: folk ofta veljer bara de bitar de själva trivs med att kalla för natuliga. Alla andra naturliga företelser bortser man glatt från.! -BRA skrivet!

Och JA du har rätt, alla ska få utala vilken uppfattning dom vill! jag fundederade bara litet högt i #35.

#38 De som fösöker försvara felhandlingar med att "det är ju naturlit" har ju samtidit sagt att de väljer att "bara" vara djur. Ja precis - & det tykker inte jag låter som instinkt!

Jag tycker inte at det är samma sak när djur "mobbar" som när människor mobbar, kan man äns kalla det som djuren gör för MOBBING ? (jag tycker det ä människor som är utan empati när dom mobbar, -inte djuren!)

#44 Vissa djur använder sig faktiskt av mobbing, tex fåglar som väljer ut en att hacka på, medans andra djur på en gång slänger ut den svaga utan att dra ut på det. Dock är det ju delvis så att fåglar hackar på en individ då de är inlåsta, så det kan ju vara ett beteende som kommit utefter det

Jag SPEKULERAR:

Vad är mobbing?

RIKTIG MOBBING tycker jag är då en person blir ett riktigt "mobb-offer" för mobbingen, -blir mobbad under en lång tid (flera år på raken) & typ varje dag. Personen mår PISS, & får en konstig syn på sig själv.

Vem blir mobboffret?        

Vanligtvis är det nog ensamvargen/den udda/ den opouläre/ nån med asperger eller liknande. För det är väl sånna som blir mobbad flera år på raken & varje dag.

Vilka är det som mobbar?

Oftast är det helt vanliga (hyfst friska) sociala människor i grupp. För det är väl dom som mobbar -de udda/ de ensamma/ dom med asperger/ dom opopulära osv.

..men såklart kan det ju finnas undantag ibland. & visst nästan alla har säkert fått smaka på att bli mobbad lite då och då under sitt liv (olika mycket) Men kanske inte så där: flera år på raken & varrenda dag osv

Mobbingen finns övverallt & i alla åldrar(förrutom i småglinsåldern,oftast). Mobbingen ändras lite i sitt sätt bara. Sådär som Gronstedt beskrev (33#): …de vuxnas mobbing är mer subtil..

Vissa personer, tex dom med asperger, Adhd & liknande som mobbar låter nog aggressivare & sånt än vanliga sociala människor som mobbar . Sociala personer är väl smidigare, & deras vänner litar på & gillar dom. Men jag tycker inte att dom med ADHD & sånt är nå knäppare än övriga som mobbar bara för dom låter värre!

#46 Måste bara påpeka att småglinsmobbing är ganska vanligt men att det då oftast är lärarna som är de som mobbar ^^'' Precis som lärare sen i skolan kan mobba en genom att alltid säga att man gör fel och är helt värdelös samt ger en sämre resultat på prov bara för att de inte gillar barnet

#47…..det där märkte jag av mycket i skolan. där jag gick tog i princip alltid lärarna mobbarnas parti och försökte släta över att det var mobbing det rörde sig om. den utsatte fick sällan stöd och uppmuntran ifrån lärarna. de lärare som inte tog mobbarnas parti tog ingens parti utan ställde sig helt utanför det som hände…..tyckte att "det är så unga är mot varandra, vanligt tjafs bara".

varför vuxna (utbildade förhoppningsvis) lärare agerar så har jag ingen aning om. kanske av rädsla att själva hamna i en obehaglig situation? de tror kanske att så många (mobbarna i antal) kan inte ha fel om personen (offret ifråga)….

när jag tänker efter nu i vuxen ålder så var det nog 99% av lärarna jag hade som jag nu anser var inkompetenta i sin yrkesroll. det är kanske en av anledningarna till att mobbingen aldrig upphör i skolans värld? det finns inte tillräckligt många vuxna som är engagerade…på riktigt?

lärarna fick en ofta att börja tvivla på sin studiebegåvning ialla fall. anklangande och kristiska, helt oförstående. inte undra på att tonåringar gör revolt mot vuxenvärlden. den är befängd.

#48 Tyvärr är det ofta så som du skriver, men det kan även vara så att det är lärarens beteende mot eleven som får de övriga eleverna att vända sig emot eleven. Barn är otroligt duktiga på att härma vuxnas beteende, är ju bara att se på barn till tex rasistiska föräldrar. Nästan alla av de barnen tror samma saker som föräldern i slutänden.

Kanske kan det vara så att bättre lärare kan dra ner på mobbingnivån?

#49 Att barn till rasister själva blir rasister är verkligen inte givet! Mina föräldrar är inte bara rasister, utan också både islamofober och moderater. Jag är ingetdera!

Ni har nog tyvärr rätt i att mobbning inte skulle finnas utan lärarnas (tysta) medgivande. Jag skulle gärna vilja veta vad studenterna lär sej om att identifiera mobbning på lärarhögskolan.

Till lärares försvar kan jag säga att det kan vara väldigt väldigt svårt att veta vad som verkligen händer i en grupp med barn. Min erfarenhet är att mobbare är väldigt manipulativa, och duktiga på att få det att se ut som det är den mobbade som gör fel. Genom att provocera fram ett vredesutbrott precis när läraren visar sej t.ex.

#50 Nej, och min mor är muslim men inte jag ^^ Men tog bara rasism som exempel, det finns nästan alltid något som en person tycker helt enkelt för att den lärt sig att det är så det ska vara från sina föräldrar.

Men kan nog vara som du säger, att de försöker vrida synen till deras fördel. Kan inte vara lätt men är inte omöjligt.

#51 Okej, du menade så! Jo, man har nog en hel del med sig från föräldrar och lärare som man bara accepterar utan att ifrågasätta.

Jag tror det blir bättre med åldern!

#52 Som sagt ^^'' är lite svårt att förklara sina tankar på nätet ibland så alla kan förstå.

Men som sagt innan, mobbing är otroligt svårt att förstå sig på och jag tror det är det för mobbare med. Jag gissar på att det ibland känns mest som "det kom bara av farten".

det var mycket bra sagt! har själv blivit mobbad under alla år jag gått i någon form av skola!! för det fanns alltid någon av dom som mobbade mig med på skolan jag gick. det är ju mycket för att man vuxit upp på en ganska liten kommun. o släkt o grannar fanns ju som alltd med då deras barn gick i dessa skolor oxå!

värst är då tjejers mobbande. kvinnor riktar sig så direkt till att verkligen PSYKA!! det var hemskast tiden av allt. då det var tjerna som mobbade.

o hur dom som gjorde detta verkligen var (är) själva…det har jag aldrig fattat.

#53 -att: "mobbing kommer nog mest bara av farten". -Ja för visssa kan de nog va så ibland. Men lika fort som dm började, lika snapt kan dom avsluta de. Men en del bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och fortsätter… -tyvär!. -det är DÅ det ä mobbing tykker jag!

#45 Det jag menade var: djuren kanske kan ha beteenden som ser ut på ytan som samma sak som det vi människor gör, men -det är inte samma sak tycker jag! (Pga…allt det där som jag försökte säga förrut i -#44.)

Och nästan samma sak är det nog med små små barn (småglin).(-#46, #47).