Annons:
Etikettschizofreni
Läst 9515 ggr
icansson
6/24/09, 1:38 AM

Schizofreni

Hej

Min mamma har diagnosen paranoid schizofreni, hon blev sjuk i samband med att hon förlöste min storasyster så jag har levt med hennes sjukdom i hela mitt liv. Det jag undrar är om det finns några härinne som har en förälder eller närstående som har schizofreni som vill bolla lite.

Annons:
[aspie]
6/24/09, 11:45 AM
#1

Hej och välkommen. Tyvärr har jag ingen erfarenhet av detta, men hoppas det finns någon här som kan ge dig lite respons.

David
6/24/09, 12:03 PM
#2

Får också hälsa dig välkommen hit! Hoppas du kommer att trivas.

Har inte heller något erfarenhet av det här, men du hittar säkert någon som är i din situation. Aktiviteten bland här går lite upp och ner, så med otur kan du få vänta några dagar innan du får rätt svar. Putta gärna upp den här tråden med jämna mellanrum så den syns (när du skriver något i den så hamnar den automatiskt högst upp på inläggslistan)

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

icansson
6/24/09, 1:37 PM
#3

Hej

Va roligt att bli så välkomnad:)

Jag ska putta lite då o då förhoppningsvis får jag napp.

Citronmeliss
6/25/09, 3:03 AM
#4

Hej, icansson!Glad

Passar också på att hälsa dig välkommen hit!

Inte heller jag är i samma situation som du, jag har alltså ingen familjemedlem med schizofreni.

Jag har däremot nära erfarenhet av sjukdomen så jag är gärna med och bollar lite om det behövs!

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

icansson
6/30/09, 10:01 PM
#5

#4 hej tack så mycket

Musiken
7/1/09, 2:09 PM
#6

Om du har lust sa far du garna skriva lite om hur det ar att leva med, eller om sjukdomen i sig om du vill :) Vet knappt nagot om sjukdomen sjalv.

Annons:
chemenov
7/10/09, 10:36 PM
#7

Hejsan!

Min pappa har schizofreni, han fick diagnosen i 27-års åldern tror jag och då var jag 3-4 år gammal, så jag har i principt levt med det  i hela mitt liv. Hans sjukdom gjorde att mina föräldrar skiljdes. Eftersom det har varit mycket smärtsamt för mamma att prata om pappas sjukdom så vet jag inte vilken form av schizofreni han har. Men det spelar egentigen ingen roll, han är min pappa och jag älskar honom för den han är. Det har tagit mig otroligt många år att acceptera hans sjukdom. Det som är jobbigast med schizofreni iaf. för mig är omgivningens reaktioner, fortfarande är det otroligt tabu och det finns så mycket missuppfattningar om sjukdomen och så mycket okunskap. 

Att jag har kunnat acceptera hans sjukdom tror jag beror på att jag var så liten när han insjuknade och att jag inte har några minnen av hans "utbrott". På det viset har jag inga trauman på det sätt som min äldre syster och mamma har. Vad som är viktigt att komma ihåg med schizofreni är också att man kan skilja på personen och på handlingarna som personen gör. Personer med schizofreni kan inte kontrollera sina handlingar, de kan inte rå för det de gör eftersom de upplever hallucinationerna som verkliga.  

Jag bollar gärna vidare med dig om tankar och funderingar.

icansson
7/11/09, 1:42 AM
#8

#7 hej o va jag känner igen mig i det du skriver. Min pappa skilde sig från min mamma p.g.a hennes sjukdom. Håller med dig fullständigt i att de är reaktionerna runtom kring som är värst.

Jag har många gånger undrat hur min mamma skulle vara utan sjukdomen, då min mamma har ganska "grov" schizofreni är det svårt o skilja på om de är sjukdomen som pratar eller hon själv.

Jag diskuterar gärna vidare med dig men hellre via pm.

[aspie]
7/11/09, 10:03 AM
#9

#7 o #8 Va bra att ni hittade varandraFlört Det gläder mig Skrattande

kerstinjo
7/11/09, 11:24 AM
#10

Hej och välkommen hit.

# 7 och # 8, vad bra att ni var här samtidigt. Ni verkar ha liknande erfarenheter av sjukdomen.

Samtidigt kanske ni kan berätta för oss hur det är att leva med sjukdomen i familjen.

 Kerstin 

 

chemenov
7/11/09, 1:37 PM
#11

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver icansson, om att inte veta när det är personen och när det är sjukdomen som pratar. Det går inte att skilja på det..jag tror man måste acceptera att sjukdomen är en del av personen och att det är det som gör honom/henne till den person de är. Jag har också tänkt hur det skulle vara om pappa inte hade sin sjukdom. Mamma har flera gånger sagt till mig "du hann inte se honom före han blev sjuk". Det gör ont att höra det och på samma gång blir jag förvirrad av dom orden, för mig är pappa den han alltid har varit.. Jag har bett henne förklara hur han var innan,men det är för smärtsamt för henne..

Icansson vi kan gärna prata vidare via pm, men  jag är ny här så jag vet inte exakt hur det fungerar?

Hur det är att leva med sjukdomen? Egentligen är det svårt att beskriva det, eftersom jag har levt med pappas sjukdom i nästan hela mitt liv..jag har ju ingenting annat att jämföra med. Känns overkligt att skriva om hans sjukdom, det är väldigt få av mina vänner som vet om hans sjukdom så jag har egentligen aldrig pratat så mycket om det.

Min pappa blir väldigt lätt stressad och orolig av nya saker och nya rutiner. Om man ska ha kalas till exempel så behöver han veta det långt på förhand så att han hinner ställa in sig. Han blir också nervös av att köra bil längre sträckor. Han pratar ibland på ett märkligt sätt och han använder ofta ett symboliskt språk. Min äldre syster kallar han för "kärleken" och mig kallar han för "solen". Men han är också väldigt humoristisk och skämtar mycket, ibland kan han få plötsliga kraftiga skrattattacker som kanske kan upplevas som märkliga, men dom har jag vant mig vid. Man börjar ju själv skratta då han gör det.

Min pappa är mycket känslig och funderar mycket på filosofiska livsfrågor, jag har haft en hel del intressanta diskussioner med honom. Ofta ser han på saker från en helt ny synvinkel. Han är också väldigt intresserad av psykologi som jag är. Varför jag tog det här med kalas som exempel tidigare, är för att det är så beskrivande för min pappa, han minns allas födelsedagar och för honom är födelsedagar viktiga, han tycker om att köpa presenter. På det viset har jag alltid fått känna mig ihågkommen på min födelsedag.     

Fråga om ni vill veta något mera om sjukdomen, jag delar gärna med mig så att andra människor får förståelse för sjukdomen.

LenaR
7/11/09, 4:03 PM
#12

Tack chemenev för att du delar med dej! För oss som inte har erfarenhet av sjukdom kanske det, som du säger, ger viss förståelse iaf.

Vad fint att han kallar er för Kärleken och Solen! Glad

Jo, du kanske redan kan pm nu, men om du klickar på icanssons Avatar kommer du till en sida med blogg, fotoalbum.. och det står "Kontakta mig". Där kan du pm:a!


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Musiken
7/11/09, 5:21 PM
#13

Du far jattegarna dela med dig mer om du vill! Min "kunskap" om sjukdomen ar baserad pa vad som skrivs i media - dvs ofta helt felaktig!

Annons:
icansson
7/12/09, 1:46 AM
#14

Min pappa blir väldigt lätt stressad och orolig av nya saker och nya rutiner. Om man ska ha kalas till exempel så behöver han veta det långt på förhand så att han hinner ställa in sig.

Det är likadant med min mamma kalasoch sånt måste förberedas ibland månader innan och julenärvärst mamma pyntar granen siste november hehe. Det är svårt o förklara hur det är alla leva med en person med sjukdomen man har ju inget direkt att jämföra med det värsta är folket runt omkrings reaktioner.

chemenov
7/12/09, 3:39 PM
#15

icansson, intressant att höra att din mamma fungerar på liknande sätt. Jag skulle heller aldrig kunna komma och hälsa på min pappa utan att först ha ringt och "förvarnat" honom, och om jag kommer och hälsar på samma dag som jag ringer så blir han oftast väldigt nervös..därför behövs det ofta mycket planerande.. *suck* det är ganska jobbigt. Man känner sig ju inte direkt välkommen att bara spontant fara och hälsa på honom närsomhelst. När jag just hade träffat min pojkvän och vi skulle hälsa på hans föräldrar minns jag att jag sa åt honom, "borde vi inte ringa och kolla om det är okej med dem först". För mig har det varit så naturligt så jag trodde väl att alla fungerade så som pappa gör..

chemenov
7/12/09, 3:42 PM
#16

Det skulle vara intressant att höra av er som inte har erfarenhet av schizofreni, vad ni vet om sjukdomen, vad ni tänker på då ni hör ordet och tankar/funderingar kring sjukdomen

LenaR
7/12/09, 5:06 PM
#17

Eftersom du frågar då, Chemenov!

Jag har nog mycket fördomar kring schizofreni. Och en del rädsla, mest för att jag har en farbror som jag aldrig fått träffa, och han lär vara schizofren.

Mest tänker jag på en människa som ser mycket, både verkliga och overkliga saker. Och starkt bildspråk också. Det beror nog på att jag sett konst och läst poesi av artister som varit eller blivit schizofrena.

Jag läste en gång en bok av Marianne Ahrne, där hon beskriver ett förhållande med en schizofren man. Han trodde ibland att någon/något lånat hennes utseende för att skada honom, så han kunde försöka få henne att försäga sej.

Jag har fått för mej att schizofrena ofta lever i en mardrömslik värld? Man skulle ju kunna tänka sej att det var en värld av glada och paradisiska hallucinationer, men så verkar det aldrig vara?

Fast verkligheten blir förstås lika svårhanterbar, oavsett hur vanföreställningarna ser ut.


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

chemenov
7/12/09, 7:47 PM
#18

Mycket av det du skriver LenaR stämmer nog ganska bra skulle jag tro. Viktigt att komma ihåg med schizofreni, som gäller andra sjukdomar också, är att det finns många olika typer och grader av schizofreni och att det inte finns en "mall" som passar in på alla personer med schizofreni eftersom alla människor är olika.

Att personer lever i en mardrömslik värld passar in på de som har paranoid schizofreni, för där är det vanligt med psykoser, att man känner sig efterföljd och andra vanföreställningar. Men mycket går ju att behandla med medicin, så personer med schizofreni befinner sig inte helatiden i en mardrömsvärld då de tar sin medicin.  

Då pappa tar medicin är han världens snällaste människa, han skulle inte kunna göra en endaste människa illa. Om han slutar ta sina mediciner blir han våldsam och aggressiv eller så isolerar han sig helt och stänger ute resten av världen. Att förstå att pappa har dessa två sidor har varit jätte svårt för mig..

LenaR
7/13/09, 3:00 PM
#19

Äter din pappa sina mediciner ordentligt? Det också något jag hört, att många avbryter medicinering för att de tror att medicinerna förgiftar dem eller något.

Ja, jag förstår att det inte är lätt att få ihop två så olika sidor av en människa. Jag kan tänka mej att man utvecklar en del medberoendeegenskaper också, av att växa upp med en sjuk förälder?

Det där tycker jag är en bit som ofta glöms bort när man talar om psykisk sjukdom - det är inte en individ som drabbas, utan en familj, och kanske ibland en större krets än så.


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

icansson
7/13/09, 3:42 PM
#20

#19 Min mamma avbröt ofta sina mediciner förr p.g.a att hon trodde det var någon som ville förgifta henne. Nu har hon ständig koll när hon ska ta medicinen.

Annons:
LenaR
7/13/09, 3:53 PM
#21

#20 Skönt att hon tar dem nu då!


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

amodeus2
6/15/10, 2:26 PM
#23

Min mamma fick paranoid schizofreni runt min födsel 1976 och hon "såg redan på BB" hur "elak" jag är (!). Hon har alltid hatat mig för att jag "gjorde henne sjuk" genom att födas och skrädde inte med orden när det gällde att plåga mig känslomässigt under hela min uppväxt kring detta och i hur oduglig jag är, osv

Jag har inte haft med henne att göra på 10 år eftersom jag bröt ihop psykiskt själv till slut… :-S Att lämna henne bakom mig är det bästa beslut jag gjort och jag kan till 110 % förstå varför det blir skilsmässa i en sådan situation för den är inte hållbar, med barn som ska trösta och stötta mamma/pappa genom hallucinationer och vanföreställningar och paranoia som kan riktas mot barnen själva om föräldern har paranoid schizofreni, samtidigt som den friska föräldern försöker hålla igång en fungerande vardag…

Det är otroligt mycket skam kring detta och vi barn uppmanades av våra föräldrar att inte tala om för någon hur det var hemma eller att mamma var "sjuk"; eller hade "dåliga nerver"… På det sättet kunde man inte få känslomässigt stöd utifrån heller även om det säkert var helt uppenbart för människor att hon var galen…! Det blev vår uppgift att se till att hon tog sin medicin utan att ställa till en scen, att trösta, att prata om något annat eller försöka svara henne när hon talade om sina hallucinationer och vanföreställningar osv osv osv Det var ett obetalt heltidsjobb att ta hand om henne. Och som barn var det fruktansvärt skräckfyllt!

Det faktum att jag mår så pass bra som jag gör idag beror på en lång psykoterapi, mina vänner och min kristna tro… Glad Man får tacka Gud att man bor i Sverige där vården är tillgänglig efter behov snarare än efter plånboksstorleken…

Personligen hade jag hellre som flicka växt upp helt utan mamma än med den mamma jag hade, så skäms inte över den förälder som lämnade den sjuka föräldern. Det var säkert en helt ohållbar situation de levde i med er som små barn och de lämnade säkert för att skydda er (och säkert också sig själva!) från vansinnet…

LenaR
6/15/10, 3:37 PM
#24

#23 Det är otroligt mycket skam kring detta och vi barn uppmanades av våra föräldrar att inte tala om för någon hur det var hemma … På det sättet kunde man inte få känslomässigt stöd utifrån heller

Det där är nästan det värsta, tigandet kring sjukdom. Som du säger, om man inte får prata om det, hur får man då hjälp?

Skönt att du har det bättre idag, amodeus!


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

[rolnor]
6/15/10, 6:05 PM
#25

Min mor är delvis paranoid, med psykotiska inslag, pratar om att hon är förgiftad av än det ena än det andra. Jag fick en massa hat på mej redan som bebis och det här har satt djupa svårläkta sår i själen, att jag klarat mej så bra beror på en fin kontakt med min terapeut, men jag upplever skräcken från tidiga barnaår varje dag, ibland mer ibland mindre. Jag minns från nån annan tråd att kerstinjo sa att "allt är inte mammas och pappas fel" och det är nog ganska provocerande för en person som växt upp med mer eller mindre sjuka föräldrar.

Bra att du klarat dej så bra amodeus2.

Tangotime
6/19/10, 3:01 PM
#26

Då måste jag fråga. Är det här en sjukdom som bara kan dyka upp när som helst eller föds man med den och sen får en diagnos? Är den ärftlig?

Jag har ingen i min närhet som har sjukdomen och har heller inga som helst kunnskaper om den. Men mina fördommar handlar nog om att media målat upp en bild av "två personer i en kropp" eller hur man nu ska förklara det.

Det är tragiskt att höra att barn till människor med schitzofreni inte får/har fått hjälp och stöd!

LenaR
6/19/10, 3:25 PM
#27

#26 Det finns många missförstånd kring schizofreni. Den vanligaste är nog den du nämner, att schizofrena har flera personligheter. Den sjukdomen heter dissociativ identitetsstörning.

Vanliga symptom på schizofreni är vanföreställningar, hallucinationer, svårighet att skilja fantasi och verklighet.

Schizofreni är ärftligt. Det bryter oftast ut i vuxen ålder,  allt från tonåren till medelåldern förekommer vad jag vet. Men bara för att man har ärvt sjukdomen behöver den inte bryta ut. Det finns t.ex enäggstvillingar där den ena insjuknar och inte den andra.

Det var lite kort om schizofreni.

#25 Det kan vara förbenat provocerande, men man kan ju lägga betoningen på att ALLT inte är föräldrarnas fel. Förr eller senare är man ju ansvarig för sitt eget liv, även om man skjuts i sank av gamla betingningar ibland.


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Annons:
[rolnor]
6/19/10, 4:14 PM
#28

LenaP Du har så rätt, vi har ansvar för vårt eget liv, men jag läser här på forumet om alla livets sorgebarn och deras vedermödor, ofattbart lidande och dom flesta berättar samma sak; att deras uppväxt varit svår, mer eller mindre, så jag vill bli en röst för dom som fått en dålig start i livet, så det så!Skrikandes

LenaR
6/19/10, 4:43 PM
#29

#28 Du får så gärna bli min röst, det tackar jag bara för! Glad


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

[rolnor]
6/19/10, 8:09 PM
#30

Tackar för förtroendet, jag ska INTE göra dej besviken!Glad

NaimaG
6/21/10, 5:37 PM
#31

Min barndomsvän också mitt ex och som numera är en av mina närmsta vänner har schizofreni och en mycket allvarlig sådan som kan göra honom rentav farlig.

[marion69]
5/25/11, 10:07 AM
#32

Jag hade en vän med sjukdomen, men var tvungen att sluta umgås med henne för hon kan inte skilja på fantasi och verklighet och hon hittade på en massa lögner som påverkade människorna omkring henne.

Gips
6/9/11, 6:01 PM
#33

Okunskapen är stor om schizofreni och jag måste tyvärr säga att jag tror inte att de som läser denna tråden blir mycket klokare eftersom schizofreni är snarast att betrakta som ett samlingsnamn för flera varianter av psykisk ohälsa även om vissa gemensamma nämnare förekommer. Tex hallusinationer, hörselhallsionationer är det vanliga. Graden avc sjukhet varier mycket mellan individer och vissa har bara hallusinationer när de är psykotiska och med medicin kanske de bara är psykotiska några dagar om året. vissa har både jobb och familj och fungerar bra och märker inte mycket av sin sjukdom när de är medicinerade, vissa blir aldrig ens diagnosticerade och klassade som sjuka o.s.v. Om någon har en mamma som är schizofren som stjäl och ljuger mycket är det lätt att tro att alla schizofrena är så, men det har inget med sjukdomen att göra. Man kan dock säga att patienterna brukar vara känsliga och ha en sårbarhet i lite högre grad än genomsnittet.

SZ90
6/3/13, 9:23 AM
#34

LenaR #17

Tack för tipset om boken av Marianne Ahrne, den heter Äppelblom och ruiner googlade jag precis. Ska se till att läsa den. Finns det fler böcker eller filmer någon kan rekommendera?

Filmen A beautiful mind tycker jag skildrar problematiken med schizofreni på ett sätt som lär om sjukdomen.

Annons:
[Pandoraelf]
6/8/13, 1:43 PM
#35

Hade en vän förut som hade en mamma med schizofreni. Hon hade en väldigt hög grad av det och var näst intill okontaktbar… hon bodde inom vården och svarade knappt någon annan än hennes vänner. (Dvs vänner hon såg, inte vänner som faktiskt fanns)
Hon gjorde slut med min väns pappa, lämnade honom och insjuknade ännu mer.
Min vän var ju förstörd och har ingen kontakt med henne. Vet ju inte allt som hänt, men utifrån det hon berättade lät det hemskt.
Min väns pappa slog min vän och hennes mamma var inte närvarande, hon sa inget utan bara satt där och glodde tomt och ibland så började hon prata om något helt overkligt.

Upp till toppen
Annons: