34. Utanför ämnet

Depression och barn?

2009-06-18 22:14 #0 av: Bromelia

Ni här på sajten som har psykiska besvär och har barn. Hur har ni klarat det?

Känner en väldigt väldigt stark längtan efter att skaffa barn men är livrädd för att jag inte ska klara det eftersom jag mår som jag mår.

Anmäl
2009-06-18 22:33 #1 av: isa

Ett exempel: Min syster har Borderline-diagnos och utmattningssyndrom.Men hon har klarat sitt barn alldeles utmärkt. Men det är svårt att veta från person till person. Hon mådde bättre efter sitt barn. Han är det bästa som har hänt henne.

Anmäl
2009-06-18 22:50 #2 av: flikkan77

Jag har valt bort barn just med tanke på min sjukdom och min mans sjukdom. Vi har olika psykiska diagnoser och jag tycker inte det skulle båda gott för ett barn.

Ibland har jag en stark längtan efter barn och min biologiska klocka tickar högt emellanåt men jag försöker tänka bort det.

Däremot inte sagt att andra kan vara superföräldrar och ändå ha psykiska besvär. Glad

Anmäl
2009-06-18 22:50 #3 av: Bromelia

jag vet inte om det är för att jag har en så stark längtan efter barn men på något sätt så känns det som om jag oxå skulle må bättre efter att jag skaffat barn men jag vågar inte lita på mig själv när det gäller det för det är något jag lika gärna inbillar mig.

är oxå lite rädd pga överrörligheten att inte klara det fysiskt.

Hur kände din syster det under graviditeten? Mådde hon bra eller led hon mycket av sina diagnoser?

Anmäl
2009-06-18 22:55 #4 av: Bromelia

#2 Tycker det är fruktansvärt starkt av er att välja bort just det, det säger att ni är 2 väldigt visa människor som känner era begränsningar och du ska veta att jag beundrar er mycket.

Det är just det där med biologiska klockan som är värst. har länge följt "unga mödrar" på kanal5 men jag fick sluta titta på det för jag mådde så dåligt över att dom har barn och inte jag sen gör det inte saken bättre att alla mina syskon "ploppar" ut barn titt som tätt (har ganska många syskon)

Anmäl
2009-06-18 23:05 #5 av: David

Den lilla stund jag var med på gruppbehandling av IPS (emotionell instabil personlighetsstörning) så var det många tjejer/kvinnor där så hade både man och barn, och det verkade fungera rätt bra.

Själv känner jag att jag vill vänta... Inget svårt beslut iofs eftersom jag tycker att småbarn mest är skrikiga och jobbiga.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2009-06-18 23:07 #6 av: patti2

Jag har liknande tankar som er, min syster har också precis fått barn, en helt underbar liten pojke. Sedan dess har jag börjat längta så fruktansvärt efter en egen. Jag tror iof att jag skulle vara kapabela att ta hand om ett barn trots att jag mår som jag mår, men mitt problem är att jag inte har någon att avla barn med. :P

Anmäl
2009-06-18 23:25 #7 av: Bromelia

#5 Måste erkänna att jag tycker oxå att småbarn är skrikiga och jobbiga så länge jag inte känner dem kan bli på uruselt humör om jag ex är inne i en affär eller på jobbet och hör EN unge som sitter och tjuter och skriker men jag kan ha Alla mina 9 syskonbarn runt mig skrikandes och stojandes utan att det bekommer mig ett dugg

Anmäl
2009-06-18 23:27 #8 av: Bromelia

#6 du får lägga ut lite nät här och där men glöm inte att öva först innan ni börjar avla Tungan ute

Anmäl
2009-06-18 23:32 #9 av: patti2

Hehe, ja lite övning vore ju inte helt fel. Flört

Anmäl
2009-06-18 23:36 #10 av: Bromelia

övning ger färdighet är det inte så man säger Skrattande

Anmäl
2009-06-18 23:37 #11 av: David

Patti2. Duger det med någon som vet hur man avlar kattungar? Oskyldig

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2009-06-18 23:42 #12 av: Bromelia

OT Det bästa med det här forumet är att hur nere och deppad man än är så är det alltid någon som skriver en sån härlig kommentar så man inte kan låta bli att le Skrattande

Anmäl
2009-06-19 00:10 #13 av: patti2

Ja visst David, det duger så bra så, du och katten är välkommna hit!FlörtTungan uteOskyldig

Anmäl
2009-06-19 00:24 #14 av: David

Ååå... vad snällt! Är det tanken att kissen (Wilma) ska hålla kurs i hur det går till att avla, eller tror du vi kan lista ut det själva? FlörtOskyldig

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2009-06-19 01:07 #15 av: Bromelia

Hoppas det går bra för er ni får återkomma med resultatet Flört

 

Anmäl
2009-06-19 11:54 #16 av: isa

#3 Ja, under graviditeten mådde hon inte så bra. Men hon hade en jobbig graviditet som säkert påverkade hennes diagnoser också. + all oro.

Anmäl
2009-06-19 17:13 #17 av: Bromelia

#16 kan tänka mig att oron gör väldigt mycket... men det var ju skönt att hon mår bättre och att det funkar så bra

Anmäl
2009-06-19 20:47 #18 av: patti2

OT #15 Bromelia jag förstår inte riktigt vad du menar med resultatet, vad är det du vill se egentligen?Tungan ute  Vi ska ju bara öva ju.Flört

Anmäl
2009-06-19 20:47 #19 av: [YlvaP]

Innan jag kom till en psykolog så var jag ett säkert en hemsk mamma. Jag skrek för minsta lilla sak och var sur en hel dag och varje lilla motgång så blev men ilska starkare och starkare. Men i år har jag vågat kontakta socialen för att få hjälp med en stödfamilj och jag har som sagt kommit i kontakt med VUP och väntar på min utredning men det är nästan klart med bipolär för jag har ju fått medicin men det är under upptrappning ännu. Känner mig mera normal även om jag svänger ganska mycket. Mina "normala" perioder blir längre och det är jag glad för. Barnen tror jag märker den största skillnaden. Jag blir inte lika agressiv och irriterad längre.

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2009-06-19 22:00 #20 av: Bromelia

#19 det måste ju kännas fruktansvärt skönt för dig att ha fått sån bra hjälp, kan tänka mig att det inte är alldeles enkelt att hantera att ha barn omkring sig när man mår som sämst.

Anmäl
2009-06-20 00:06 #21 av: [YlvaP]

Inte bara ett utan tre barn under 7 år. En har troligtvis någon form av npf-diagnos och minstingen är trotsig och har varit det i snart ett år. Suck. Men det känns otroligt bra nu när jag vågat träda fram och frågat efter hjälp. Innan pratade jag inte med nån om varken mina känslor eller om mina barn och hur svårt jag tyckte att det var. Men nu har jag min man som förstår mig mycket bättre och att jag får komma till min psykolog/psykiatrer (vet fortfarande inte vad hon är för hon kan skriva ut medicin men för mig är hon psykilog) ungefär varannan vecka. Det känns otroligt bra.

 

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl
2009-06-20 03:30 #22 av: Froddel

Jag har i perioder kännt att jag skulle vilja ha barn, men sen så har jag kraschat igen och det tar alltid tid att komma igen. Jag har kännt pressen ett tag eftersom åren springer iväg (nu är jag bara 31 men det kan ju ta tid att bli gravid också), men nu har jag tänkt om rejält.

Eftersom jag haft en jobbig barn- och undom och har mått dåligt av o till i nästan hela mitt liv och dessutom nyss fått veta att jag antagligen är bipolär, ja då känns hela den där grejen med barn inte lika viktig. Om jag nu lyckas få rätt hjälp inom psykiatrin med mediciner o allt och kan få möjligheten att må bättre, ja då känns det som att jag ska satsa på mig själv framöver och inte stressa fram ett barn eller två bara för att det är det "normala".

Jag har syskon och vänner som har barn och jag gillar verkligen barn på alla sätt men det är skönt när man kan lämna ifrån sig dom och inte ha hela ansvaret. Jag är inte själsligt stabil för det.

Anmäl
2009-06-20 12:24 #23 av: isa

#22 Det tycker jag låter klokt av dig.Själv kan jag inte få barn och är periodvis väldigt ledsen för det. I riktlinjerna för adoption står det också att man helst inte ska ha en kronisk sjukdom, ( som jag har )

Jag brukar vara barnvakt åt min 3-åriga systerson, det är full rulle hela tiden och jag blir alltid helt slut efteråt. Det känns ganska skönt när systern kommer och hämtar honom.............då får jag vila och ha lugn och ro. Inget illa ment mot min systerson, jag älskar honom. Men jag märker att med min sjukdom skulle det bli otroligt tungt att ha barn, nästan omöjligt, fast det har jag svårt att acceptera.

Men jag brukar tänka på det, dem dagar när jag har så otroligt ont att jag får, rent bokstavligt, krypa upp ur sängen för att äta frukost,för att sedan krypa tillbaka till sängen och ligga helt utslagen av smärtor i flera dagar. Vad skulle jag göra med barnet då?

I dom lägena är det skönt att bara ha en katt att ta hand om. Flört

Anmäl
2009-06-20 12:37 #24 av: Froddel

#23  Ja, det är lite så jag tänker också. Jag har en hund och jag märker då jag inte mår bra att jag knappt orkar ta hand om honom. Inte så att jag missköter honom men jag har noll tålamod. Sen får jag jättedåligt samvete och mår skit för det också. Jag är så himla känslig för stress att jag brakar ihop så lätt efter minsta påfrestning.

Tex när jag är barnvakt - som du säger, det går i full rulle och man är så slut efter så att man är som en urvriden trasa..för några veckor sen så hade jag min kompis lilla grabb på ca 1 år, han är världens gulligaste och brukar vara som en solstråle, men inte då..han var jättegrinig och skulle vara precis överallt, men ville inte vara på golvet, ville inte vara i famnen, ville inte nånting....och då blev ju allt fokus på att få honom nöjd och det blev kaos i min hjärna, och detta vara bara under några timmar. Hur skulle det gå då om man hade egna barn liksom?!...förmodligen skulle jag bryta ihop..

Anmäl
2009-06-20 14:06 #25 av: Bromelia

#24 det är lite det jag är rädd för oxå just det här att bryta ihop och att inte kunna ta hand om sitt barn...

jag mådde bättre under en längre tid och då började jag och sambon planera lite om barn och det känndes helt rätt och jag längtar efter att få barn så det gör ont i hjärtat sen när det gick neråt så finns längtan fortfarande kvar, men jag är rädd, för det känns just nu som att jag knappt kan ta hand om mig själv...

Anmäl
2009-06-20 14:27 #26 av: LenaR

Jag tycker Trippelmamman gör helt rätt som ber om hjälp! Kram till dej!!

Jag är uppvuxen med en mamma som var djupt deprimerad. Hon var aldrig något stöd för mej och min syster, och än idag tycker jag inte att jag känner min mamma särskilt väl.

Men hon bad aldrig någon om hjälp, och dessutom var hon gift med en man som gjorde vad han kunde för att trycka ner henne. Det kunde ha gått bättre för henne.

Det är så mycket som spelar in. Hur ser "det sociala kontaktnätet" ut t.ex. Vilken hjälp kan man vänta av far- och morföräldrar, och av partnern förstås.

Anmäl
2009-06-20 14:29 #27 av: Froddel

#25  Det är klokt att avvakta tycker jag, tills man vet att ens mående håller i sig.  Äter du några mediciner eller så för ditt mående och får du nån hjälp i att hantera allt det här? t ex psykolog eller nåt?

Vi har också varit inne i planeringsstadiet några ggr och då har det varit i de perioder jag kännt mig lite mer uppåt, tur kanske att jag inte blev gravid då för därefter har jag alltid fallit rakt ner i det avgrundsdjupa mörkret.

Jag tänker att jag får väl omge mig med djur i stället, som jag gillar så mycket. Det är lite mer kravlöst också. Våran hund vi har är inne på sitt 12:e år nu och jag skulleså gärna vilja ha en hund till, men jag tror det blir en katt istället denna gång. Då blir man inte lika låst heller..och med tanke på min stresskänslighet så behöver jag inte då cykla maraton hem på lunchen för att den behöver rastas och ha så bråttom att jag knappt hinner att äta.

 

Anmäl
2009-06-20 15:05 #28 av: [YlvaP]

Vi i vår familj har inga kontakter mer än hans föräldrar och min mamma. Kan väl prata med syrran och min bästa kompis. Resten är bara ytligt bekanta via jobbet men ingen som vi umgås med.

Hans föräldrar hjälper oss hela tiden och det är skönt. För hade vi inte dom så skulle detta vara över och vi skulle ha gått i konkurs för längesen.

Men nu när jag fått hjälp och även mina diagnoser (har precis fått remissen skickad) och en förstående närmiljö.

MVH Ylva / Wai-san
Vardagsbloggen
Medarbetare på Sommar och Scrubs.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.