Det låter riktigt jobbigt! Är han på jobb eller något så han måste ha telefonen avstängd? Han kanske slår på den snart så du kan prata med honom?

Är det något speciellt som gör att du mår dåligt och har hemsk ångest just nu? Tror du att det finns något du kan göra för att det ska kännas lite bättre för en stund?

Han har slutade jobba kl 15 så hade vi ett litet tjafs för jag har ganska grova förtroende problem när det gäller honom och en tjejkompis till honom, har varit lite för mycket lögner, så jag har mått skitdåligt ett längre tag nu så vi kom överens om att jag iaf skulle få en dags förvarning så jag kunde få vänja mig vi tanken att de ska umgås.. jag berättade för honom att jag hade en extra dålig dag och han besvarade det med att säga att han skulle hem till henne och påstod att han aldrig gjort denna överenskommelse med mig, jag blev jätteledsen och försökte berätta att det kändes som om han sket i mig och då blev han sur och la på luren… kände efteråt att jag kanske reagerade lite starkt så jag skulle ringa upp och be om ursäkt och då hade han stängt av mobilen… då fick jag bara panik

det enda som brukar kännas bättre är att prata med honom så jag ve inte alls vad jag ska göra… han har dessutom varit borta i en hel månad så det känns extra jobbigt eftersom jag inte träffat honom på så länge

Klarar inte ensamhet särskilt bra…

har jag druckit 3 koppar kaffe, rökt ett halvt paket cigg och tyvärr så skar jag mig för första gången på 2 år, kände ingen annan utväg men nu skäms jag…. men det hjälpte…

Usch, det är jobbigt när självskador tillslut blir enda utvägen. Hoppas du kan må bättre sen.

Styrkekram till dig!!

Tack flikkan det behövdes verkligen!!

jag kände bara att ingenting annat skulle fungera, under de här 2 åren har jag nästan aldrig ens haft några tankar som lutat åt det hållet men det var det enda som gick…det var skönt att paniken släppte men den utbyttes istället med gnagande skuldkänslor…

Tycker du ska strunta i skuldkänslorna, gjort är gjort. Okej för att det var dumt men ibland blir det så ändå.

Hoppas du mår mycket bättre idag!

Jag hoppas också att du mår bättre idag och att ni har blivit sams!

Hej tack för era inlägg. tyvärr har vi inte blivit sams än… ville vara ärlig mot honom och berättade att jag mådde så dåligt igår att jag skar mig, då skrek han åt mig att om jag gjorde det igen skulle han lämna mig… vet att han säkert sa det för att han kanske är rädd men det är det sista jag behöver just nu och den senaste tiden känns det som att han bara letar fel på mig så att han ska ha en anledning till att lämna mig. han kommenterar minsta lilla grej jag gör och det får mig bara att hata mig själv ovh känna mig ännu mer värdelös än jag redan gör… men det verkar inte gå in i hans skalle… fan orkar snart inte mer

Bromelia, är du säker på att din pojkvän kritiserar dig?

Om man mår dåligt kan man ta minsta kommentar som kritik fast det bara är - konversation.

Hur reagerar du på hans kommentarer? Försvarar du dig, blir du arg, eller blir du tyst…?

#10 Det är mycket möjligt att det är jag som är nojjig men just när han skriker åt mig så brister allt.

hur jag reagerar på hans kommentarer är nog olika från gång till gång och vad det är för kommentar. vi har som sagt haft väldigt stora förtroendeproblem och jag har kommit på honom att han har ljugit för mig mycket när han har varit iväg och jobbat och det tar jag som ett stort misslyckande på mig själv, för att jag har lyckats att få den enda killen jag någonsin älskat att ljuga för mig… jag blir inte arg på honom för att han ljuger utan börjar istället fundera på vad jag gjorde för fel för att han skulle behöva ljuga.

de senaste kommentarerna har handla mycket om just att jag mår dåligt, men nu har han börjat prata om att lämna mig och stänga av telefonen och jag känner mig bara som en börda…

FAN JAG ORKAR INTE MER!!!!!

Efter en incident som inträffade sist han var iväg på jobb så lovade han mig att om han skulle dricka skulle han endast göra det hemma i sin lägenhet nu helt plötsligt ska han hem till denna j*vla brud och festa. och jag får absolut inte ringa om jag mår dåligt för då förstör jag hans kväll! Förlåt överreagerar jag?? för ett tag sedan var han ute och gick på stan och träffade tydligen på den här tjejjen som han känt en tid och jag satt hemma och hade sån ångest så jag låg och kräktes så jag ringde till honom för att få stöd men fick till svar "jag kan inte prata just nu för *hon* är olyckligt kär hon behöver prata"

snälla överreagerar jag? vill veta om det bara är jag som tar det här för hårt?

inte meningen att sitta och gnälla men han är den enda jag har… känns bara som att jag är helt ensam ändå…

Ursäkta men vilket svin. Att ta sig tid att lyssna på en vän som mår dåligt och sedan säga åt dig att du inte får ringa och hålla på att stänga av telefonen. Så behandlar man inte folk man bryr sig om. Att du inte får ringa för då förstör du hans kväll… visst, det kan kännas jobbigt men att han uttryckligen förbjuder dig. FEL i min värld.

Jag ar inne pa Hannas linje. Oavsett om du "overreagerar" eller inte, sa ar det fel! Skickar en stor kram!

Jag håller med föregående två inlägg. Du behöver trygghet och stöd och det verkar inte vara det du får i detta förhållande.

*kramar om*

Tack såjätte mycket för erat stöd

Ska säga till honom ikväll att antingen får han sluta med det här annars tar det slut. vi har varit tillsammans i 6 år men jag klarar inte detta längre orkar inte kämpa för både mig själv och vårat förhållande ensam…

#11 Att han ljuger är inte ditt ansvar!

Det där är typiskt för någon som är deprimerad, att ta på sig personligt ansvar för något som ligger utanför ens kontroll. Släpp det där, fort!

#12 Kan bara hålla med om vad som redan sagts, så som han gör mot dig, så gör man inte mot någon man bryr sig om.

Hoppas du löser det här till DITT bästa Bromelia!

Han säger att han vill och ska ändra på allt men jag har hört det så jävla många gånger förut… Alla hans vänner blir behandlade som kungligheter och´det känns som att han behandlar mig som skiten under hans skor. det värsta är att jag får alltid höra hur bra hans vänner är, särskilt den här tjejen, även att han bara vill berätta att han har bra vänner så känns det som att jag krymper lite för varje gång han berättar det för jag tänker bara "hur ska jag kunna bli lika bra som hans vänner så han uppmärksammar mig oxå" känner mig bara mer och mer värdelös jag är avundsjuk på den här tjejen för hon har allt jag vill ha… bra jobb, barn, massa vänner och min sambo. vill inte finnas längre… orkar inte mer…. har gjort allt för honom. jag satt och läste dassboken för honom en hel natt för att han inte mådde bra, även att jag skulle jobba tidigt dagen efter. vill bara höra någon gång att han har gjort fel så jag slipper känna att det är jag som gör fel hela tiden

Vad jobbig situationen blev, Bromelia. Hoppas det blir ett ´bra slut på det hela.

Lyssna på ditt hjärta, det brukar ha rätt. Du är stark som ställer det här ultimatumet till honom. Låt honom inte få dig att tro annat.

Styrkekram till dig!

Tack flikkan Hoppas bara jag har mod att genomföra det, att inte låta rädslan för ensamheten ta över….

Jag håller med Flikkan, och vad flera andra sagt i tråden. Hoppas verkligen att du tillslut klara av att ställa ultimatum, och låta det du känner vara viktigast!

*kramar om*

Jag känner mig lite starkare nu när jag vet att det inte bara är jag som reagerar galet. Det som känns värst är att han kommer vara borta på jobb i 2 veckor till… vet inte om jag kan få honom att fatta via telefonen

Rent spontant, vad är det för förhållande när han är borta så ofta, och inte hör av sig? Eller ens har telefonen med sig, eller påslagen?

Hur mår du egentligen av det? Och tänk om det skulle hända något så att du verkligen behövde få tag i honom?

Skulle jag varit i din situation så skulle jag nog reagerat ännu mer än vad du gör.

han har jobbat i utlandet i snart 2 år och det han funkat bättre än vad jag trodde vi hördes av varje dag och sa go mogon och god natt just för att jag har separations ångest å kändes detta lättare för mig, ända tills han började dra sig undan mig, då automatiskt blev det att jag försökte dra honom närmre och då drog han sig ännu längre ifrån mig så har det hållit på så… för ca 1 1/2 månad sedan var han på krogen med en vän dagen efter var han borta, jag satt här 100 mil bort och ringde runt till de få jag kände till vid hans jobb och hans vänner var runt på sjukhuset och polis stationen och letade sent på eftermiddagen hörde han av sig och sa att han hade blivit drogad och vaknade på soffan hemma hos en tjej som han inte kännde men det visade sig att han träffat henne förut, hade hennes telefon nr och skulle träffa henne igen, jag blev ju galen som ni kanske kan förstå men han svor på att det bara var en vän men det känns som att något inte stämmer… sen dess har allt bara gått utför, jag mår sämre och han vill vara ifred. ringer jag med ångest kan han säga att han inte orkar med att jag ringer och gråter och sedan stänger han av mobilen för att jag inte ska ringa igen.

vid 2 olika tillfällen har jag haft panikångest, ringt till honom och kommer bara till mobilsvar vilket gör att jag får ännu mer panik och det slutar med att jag gråter så mycket att jag fått astma anfall, när jag får det måste jag har någon som lugnar mig och påminner mig om hur man faktiskt ska göra när man andas som tur är bor min mamma granne med oss så hon har fått springa hem till mig mitt i natten och hjälpt mig.

Jag har reagerat mer förut men eftersom jag inte har några vänner att prata med utan bara har honom så blir det att han tycker att jag överreagerar och till slut tror man ju på det eftersom man inte kan få någon annans åsikt… därav att jag tycker ännu sämre om mig själv… känner att jag har mer styrka nu när jag har ett stöd från er allihop och får veta att jag inte är galen…

det som gör mig klyven är att han kommer vara borta 2 veckor till sedan kommer han att vara hemma på obestämd tid, vill ställa detta ultimatum men det känns som att han inte kommer ta detta på allvar över telefonen så jag vet inte riktigt vad jag ska göra…

Han har dessuton vidrigt svårt att erkänna när han har gjort fel, han gör det men det tar oftast någon vecka eller två och jag däremot har alldeles för lätt att erkänna att jag har fel så därför blir det automatiskt att jag tar på mig allt…

Det blir ju extra jobbigt när det är separationsångest inblandat. Lider själv av det och vet hur jobbigt det kan vara, det är också en orska till att mitt förhållande knakar. Jag vill vara med min man jämt och han behöver mer frihet. Tror det är svårt för båda parter…

Hoppas du lyckas reda ut det här Bromelia, kanske så är det så att ni inte passar ihop eller att det inte fungerar på grund av distansen.

#27 förstår hur du menar vi har ju passat ihop i så många år innan… planerat barn och bröllop, sen bara vips så är det såhär… tror det kan ha mycket med distansen att göra…

#28 För oss beror det nog på för mycket närhet. Vi är båda sjukskrivna vilket passar mig utmärkt efter som jag då kan få närhet jämt… det är lite värre för min man som behöver mer ensamtid än jag.

Förstår att det är svårt att ta sånt här på telefon, tror man ska göra det i lugn och ro öga mot öga. Men du kanska kan fråga din pojkvän vad han vill. Hur ni ska få förhållandet att fungera igen, om det är det du vill. Går det inte att flytta på någon av er så att det inte blir någon distans?

Äsch, jag är inte alls rätt person till sådana här råd just nu. Behöver ju själv få råd.

Vi bor ju tillsammans fast han jobbar utomlands 3 veckor av 4. men som sagt så kommer han hem på obestämd tid om 2 veckor. Men jag tror det är som du säger bättre att ta det öga mot öga vet bara inte hur jag ska klara de här 2 veckorna som är kvar för situationen lär ju inte bli bättre.

du ska veta att jag uppskattar dina råd fruktansvärt mycket och jag förstår din situaton med din man, önskar jag kunde försöka ge dig några råd men dom är nog inte så hjälpsamma just nu

Hoppas du orkar stå ut de här två veckorna. Du har oss när det känns jobbigt. Även om det inte är samma som "verklig"  kontakt så finns vi ändå här. Hade det varit jag så hade jag försökt minimera kontakten med pojkvännen, vet inte varför men det skulle nog vara så jag hade gjort.

Tack, för att du uppskattar mina råd också, det kändes skönt att höra.

Kram!

jag pratade precis med honom ett helt vanligt samtal då började han berätta hur jobbig jag är… jag blev ledsen och grät, då sa han att om jag inte hade något bättre för mig än att sitta och tjuta hela tiden så kunde jag packa hans väskor så slapp han göra det när han kommer hem och att han skulle stänga av telefonen i en vecka för att slippa mitt lipande….. jag sitter här helt förstörd jag vet inte vart jag ska ta vägen…… fattar inte varför han måste vara så jävla elak.

och jag blir helt dum i huvudet och bönar och ber honom att inte lämna mig…

Ojdå, så det blev…

Men du, Bromelia, även om du inte tror det så är du stark nu. Bara att du orkar berätta om det här är starkt!

Jag hade reagerat likadant som du, bönat och bett, men försök låtabli att ringa honom på några dagar nu då. Har du någon annan du kan prata med?

Tycker väl att din pojkvän reagerar lite överdrivet, men det är kanske inte så lätt för honom heller det här. Han kanske behöver lite distans och så får ni prata om det när han kommer hem om två veckor.

Styrkekram till dig!

Jag har ju ingen annan än honom som jag kan prata med… eftersom jag vet att det har varit jobbigt för honom har jag stängt in det mesta och det är väl det som kommer nu.

när vi träffades hade han blivit av med sin lägenhet och hade problem med det mesta och jag har ställt upp för honom så jävla länge, har lagt allt åt sidan för hans skull. men ringer jag och mår dåligt kan han inte ens säga " såja älskling allt kommer att bli bra" han har slutat hålla om mig när jag är ledsen… känns som om jag inte har något att leva för längre… han var det sista jag hade att leva för just nu

Tack flikkan kan du skicka 10st till jag tror jag behöver dem

fattar inte varför rädslan för ensamheten ska vara så stark att man tillåter sig själv att bli behandlad såhär

Jag skulle också vilja höra de där orden "såja älskling allt kommer att bli bra", men de kommer inte längre.

Du har det betydligt värre än jag har det för min man är fortfarande här och är hur snäll och go som helst, han säger att han älskar mig. Han är bara osäker på om vi (efter 4 år nu) kan bo ihop. Vi ska testa familjerådgivning, kanske skulle det vara något för er? Eller tror du det är helt kört nu?

Jag är också livrädd för att bli ensam, känner igen mig så i dig…

Du får så många styrkekramar du vill ha och känner att du behöver!

Ja och bara ha ett par stora armar omkring sig och känna sig trygg. Jag vet inte om familjerådgivning skulle funka för oss, jag är fruktansvärt skeptisk när det gäller psykologer efter några riktiga rötägg som jag hamnade hos när jag var på "psykolog jakt" för några år sedan… men det är värt ett försök om vi inte kan reda ut det själva, om han är intresserad av att reda ut något vill säga, känns inte så just nu… Min sambo var lika go som din man men jag fattar inte vart allt har gått snett…

Känns skönt att få lite råd av någon av samma erfarenheter Stora varma tack ska du ha! när ska ni börja med rådgivningen? Hur tror du det kommer kännas för dig om ni separerar?

Jag tror inte jag skulle klara av att fortsätta relationen om vi separerar…

Jag har träffat 3 riktigt korkade terapeuter men hoppas på att familjerådgivaren kommer att vara bra.

Om vi separerar så vet jag inte alls hur det skulle gå med mig, kan inte helt säkert säga om jag ens skulle vilja leva längre då. Det är nästan för otäckt att ens spekulera i. Förstår inte hur jag skulle kunna klara mig själv när det finns så mycket jag inte kan göra ensam.

Vi få hålla tummarna för oss båda…

Vi får göra det, känns bara som hela min värld rasat samman. min enda trygghet är borta…

Usch ja, jag lider med dig Bromelia…

När vi flyttade till landet så visade det sig att mina vänner sedan flera år tillbaka inte var några bra vänner.. de försvann allihop, har oxå väldigt svårt för att skaffa nya vänner eftersom jag har svårt att lita på folk så jag har liksom bara honom… och er här på forumet förstås

Han ska inte få dig att känna på det här viset! Psykiska problem tär på alla,även de runt om kring, och de tär på relationer men han är din pojkvän, han är den person i världen som ska sätta dig som första prioritet. Jag vet hur svårt det är att vara stark och våga stå på egna ben, speciellt när mycket av ens identitet och självkänsla har byggts runt någon annan bara för man själv är så nedbruten. Du ska bara veta att han har fel i den här situationen och att du har all rätt i världen att stå på dig! Även om det är så att den här relationen inte funkar så måste du våga tro att du kommer klara dig ändå! Jag vet att det låter helt omöjligt och om jag var i din situation skulle jag också bönat och bett!

Jag hoppas att du fortsätter att leta efter rätt psykolog, om du i slutändan hittar någon bra kan det vara värt den ansträgning som det tog att hitta denna.

Och för alla som behöver det: Det kommer ordna sig! Våga tro det.

tröstande kramar

#43 Ett av de klokaste inläggen i den här tråden.

Tack callisto det var fruktansvärt stärkande tack! *kramar*

Igår lekte jag rysk roulette med mitt liv. tog en näve olika smärtstillande och ett gäng insomningstabletter egentligen inte för att ta livet av mig utan mer för att jag skulle få lite sömn, har knappt inte sovit något på 2 veckor, om jag inte vaknat igen hade det mest kännts som en bonus. Han vägrar prata med mig… han behöver vara ensam med sin "tjejkompis" som han går omkring och leker familj med….

Det var så lite så. Jag hoppas bara att det löser sig till det bättre

Hur går det för dej Bromelia?

Bromelia, inlägg #46 skrämmer mig lite. Finns det någon du kan prata med? Har nog missat om du har någon samtalskontakt eller inte?

Tänkte att kanske Nationella Hjälplinjen kunde vara något för att få någon att prata med?

det går åt helvete… han vägrar prata med mig och skickade mess imorse att han kanske lämnade mig för mitt eget bästa… han tar bort den sista saken jag hade att leva för, vårat förhållande.

orkar inte mer så jag tänker att bli riktigt j*vla full ikväll så jag får sova lite inatt oxå…. trodde att han var den sista som skulle lämna mig men nu gör han det som alla andra… tydligen kan jag bara stöta bort folk

Han är inte värd det! Han är ett as för att han får dig att må så här men han är inte värd att du tar ditt eget liv, inte ens om det bara är en bonus. Du måste hitta någon att prata med. Bodde du inte granne med din mamma? När man mår som du gör ska man absolut inte vara ensam. Gå in till henne och stanna där, var inte ensam alls, knappt en för att gå på toa!

Du kan ta dig igenom det här och du kommer att komma ut stakare.

Lyssna på David och ring nationella hjälplinjen bara så du har någon att prata med.

Om det känns lite bättre vid något tillfälle - gör dig av med pillren och andra saker som du kan använda för att göra dig själv illa, be din mamma låsa in dem nånstans eller något. Jag vet att det handlar om att överleva men den som i slutändan måste se till att du gör det är du. Kom ihåg att du är bra precis som du är, du behöver inte honom för du duger precis som du är!

Du stöter inte bara bort folk, du har bara inte mött de rätta, inte än!

David tack jag ska kolla på det och höra av mig till dom tack så jättemycket.

Callisto, jag bor granne med mamma men jag kan inte prata med henne om sådant här av olika anledningar. har bestämt mig för att vårat förhållande får gå som det går. allt blir ju så mycket jobbigare när det sker över telefonen eftersom det är så lätt att slänga på luren.

alla era ord stärker och värmer så fruktansvärt mycket och det är skönt att slippa känna sig ensam även om det "bara" är på nätet så hjälper ni så fruktansvärt mycket och ni ska ha STORA ROSOR allihop.

Måste även tillägga att nu tar jag endast de mediciner jag ska i den mängd jag ska insåg själv hur jävla dumt det var även om det var mest för att jag skulle få sova. ikväll änker jag bli full (utan mediciner) så jag får sova och imorgon är en ny dag.

ska definitivt försöka ta mod till mig och ringa hjälp linjen men det är fruktansvärt jobbigt. kan knappt prata med mina nära om saker så det blir svårt med en främling. lättare att skriva. men jag ska försöka iallafall tack för att ni ger mig styrka.

Du är jättestark som orkar med det här. Och jag hoppas att det löser sig på att sätt som är bra för dig!

Tveka inte att ringa till Nationella Hjälplinjen om du behöver, de finns till för att du ska kunna ringa till dem. De är utbildade, och anställda för att svara i telefon (tror det är enda numret där det är anställd personal som svarar, och inte frivilliga ideella).

Du kan alltid prova, känner du att det blir jobbigt för dig, så tror jag garanterat att de är vana vid det och förstår att du vill lägga på snabbt.

Hoppas du får sova i natt, utan förmycket alkohol eller sömntabletter.

Lycka till med natten Bromelia…

Har också blivit full så jag får sova, fast det är en blandning med mediciner och annat. Vet inte hur jag ska orka annars.

Kram på dig! Du är så mycket starkare än vad jag är!

Kram på dig flikkan och tack för att du finns. om du inte berättade om dig och din man hade jag fortfarande trott att jag var ensam i världen.

Gud nu har jag panik igen! jag har förstört allting, verkligen förstört allting… hela mitt liv är uppbyggt på att min sambo ska komma hem och vi kommer vara lyckliga gifta oss och skaffa barn men jag har förstört allting… försökte ringa till nationella hjälplinjen men det stängde kl 22…. fan fan fan allt är förstört

ringde till honom för att jag kände att jag var tvungen att säga att jag älskade honom. han svarade faktiskt. och när jag sa att jag älskade honom sa han att han älskar mig men han vet inte hur… som vän eller flickvän, för jag har tjatat för mycket…

#57 Du kan ringa psykakuten. Dom har kanske inte tid för långa samtal på telefon men lite får du prata och dom kan ju erbjuda dig att komma in för att prata med en läkare.

bor 5 mil från närmsta stad och inget körkort…

#60 Ringa kan du alltid och skulle dom och du komma överens om att du borde åka in så går det alltid att lösa.

Hittar ingen psykakut i mitt län

Vilket län är det Bromelia, om du vill säga?

Vet du  min vän, när jag läser dina inlägg ser det ut som om hela ditt liv kretsar kring din pojkvän.

Det är inte hälsosamt.

Får man fråga vad du arbetar med, vad du gör som hobby? Vad är viktigt för dig?

Jag borde inte ge råd, mitt liv är inget förstaexemplar, men jag tror du behöver hitta ett sätt att leva ett självständigt liv.

#62. Titta här, kanske något nummer kan hjälpa dig? Akut telefonguide

#64 Du har alldeles rätt i att mitt liv kretsar runt honom just nu… är så irriterande för jag har alltid varit självständig, jobbat sen jag var 13 samtidigt som jag gått i skolan bara för att slippa be någon om något.

just nu är jag arbetslös men jag tjänar lie pengar på min konst som jag säljer vilket även är min hobby. har svårt att hitta jobb iom min nedsatta arbetsförmåga.

men även om jag är självständig har jag alltid behövt bekräftelse vilket kanske betyder att jag inte är så självständig som jag trott

men idag är en ny dag. har faktiskt mått riktigt bra idag bortsett från att jag varit fruktansvärt bakfull, men själv göra själv ha. så jag hoppas att natten blir lika bra, har beställt läkartid tills på onsdag oxå för att få lite ändrad medicinering och förhoppningsvis lite ordentliga sömntabletter så jag kan sova om nätterna.

Duktigt av dig att tag tag i det så här, Bromelia och hoppas att läkare nlyssnar ordentligt på dig.

Jag är också sådan att jag fått mitt liv att kretsa runt min man, eller kanske rättare sagt fått hans liv att kretsa runt mig och mitt mående.

Kul att du lyckas sälja tavlor, jag målade ett tag men tappade bort det när jag träffade maken. Skrev mycket mer förr också. Kanske nåtog jag borde ta upp igen.

#67 ja jag är lite stolt över mig själv att jag är så samlad som jag är just nu så håll tummarna att det fortsätter så. jag målar mest glas för tillfället har upptäckt att det säljer bättre  men det kan bli tavlor, tegelpannor, speglar ja det man får fatt i när orken tittar fram. tycker du ska försöka ta upp målningen igen.

OT hur gick det hos tandläkaren?

#68 Det gick underbart bra hos tandläkaren. Har fått lite av min tandläkarrädsla botat idag. Har mest ont just nu, i kinden och i tandköttet där bedövningen sattes, hos tandläkaren kändes ingenting. Hade en superbra tandläkare med, hon var lugn hela tiden och frågade så att jag mådde okej lite då och då.

Du är jätteduktig som är så samlad, fast skulle du bryta ihop lite så är det ju fullt normalt det med. Måla glas låter roligt! Tror dock att jag är mer "måla-på-papper-typen", vet inte varför bara. Kanske skulle testa måla på tegelpannor för det har vi några gammal sen vi bytte ett tak, bara att tvätta av dem först. Skulle bara behöva färg också förstås…

#69 skönt att det gick så bra. Tycker verkligen du ska testa tegelpannor på dem kan du använda allmogefärg finns billigt på panduro, annars finns de på typ ÖoB och rusta. kostar kanske 10kr burken tror jag. det är väldigt avslappnande när man väl kommer igång men det är ju det där att komma igång som är det jobbigt.

#70 Ska till ÖoB på onsdag ska de vad de har för färg och vad ekonomin tillåter… Just nu har jag energi att komma igång på i alla fall. Blir lite uppåt av bara tanken at måla lite.

#71 jag tycker det är skönt att bryta av med att göra något som inte är vardagligt, hoppas det går bra för dig.

#72 Har invigt mannen in mina plander så. Han behöver vara förberedd om vi ska leta efter något i en affär så nu är han det. Hoppas jag hittar färg och får komma igång att måla… Nu längtar jag tills på onsdag!

#74 du får berätta hur det går sen, allmogefärgen är kanon eftersom du kan måla på keramik, trä och metall + som sagt den är väldigt billig håller tummarna för att ÖoB har den färgen 

Nu har jag pratat med sambon, vi hade faktiskt ett riktigt bra samtal. förklarade för honom lugnt och sansat att jag inte har mått bra för fem öre och att det han utsatt mig för bara gjort saker värre. han lyssnade utan att säga ett ord (han brukar alltid avbryta mig när vi pratar om oss) och bad sedan om ursäkt för att han gjort som han gjort. sedan berättade han att han själv haft panikångest och mått jäkligt kasst fått mycket skit på jobbet osv. men jag stod på mig och sa att om det inte blir någon förändring tills han kommer hem om 2veckor så kommer vi aldrig kunna fortsätta tillsammans. och att om han hade sagt att han själv mådde dåligt istället för att säga att jag var jobbig kunde jag ha haft lite överseende men att jag inte tänker ge mig. han sa då att han skulle tänka sig för i framtiden och höll med om att situationen är ohållbar.

Känns så jäkla bra att jag var så stark att jag kunde hålla fast vid mitt ultimatum. TACK ALLIHOP. nu ska jag bara fullfölja det oxå.

så nu går jag och väntar på att han ska komma hem till en (förhoppningsvis) ny början, men jag tar inte ut något i förskott. Men allt känns mycket lättare när vi äntligen fått prata som vuxna människor.

#75 Så skönt! Jag är verkligen glad för din skull!

#75 Skönt att telefonsamtalet gick bra, det är ju en början. Hoppas att det kan bli en nystart för er!

#75 Va skönt att höra! Det är bra, du ska stå på dig. Hoppas allt löser sig på bästa möjliga sätt.

just nu så pratar vi inte så mycket med varandra utan har kommit överens om att vi ska försöka lösa det mesta när han kommer hem vilket är nu på tisdag och då var det meningen att skulle vara hemma ett bra tag men nu har han fått ett nytt jobb som han börjar på på torsdag, jätte bra att han får mer jobb så han slipper vara arbetslös men jag hade hoppats på att hinna lösa lite innan… men jag hoppas på det bästa

Håller tummarna för dig Bromeliga! Hoppas att det går att lösa till det bästa.

Nu har han varit hemma i en dag. åkt och kommer hem imorgon igen. vi satt och pratade lite igår men jag känner att jag inte fick sån respons som jag hade hoppats på. hade väl väntat mig att han skulle be om ursäkt för hur han betett sig men det gjorde han inte. visseligen får jag nog ha i bakhuvudet att han åkte 100mil i tisdags så han kanske inte var så klar i huvudet men ändå. förövrigt så hade vi en ganska bra kväll, lite små tjafs men inget som blev något större. vi får se hur det blir i helgen när han är hemma.

tänkte väl bara jag skulle uppdatera er lite.

Vi vill nog alla veta hur det går. Vi håller tummarna för dig =)

Ja, jag vill gärna bli uppdaterad om hur det går för er Bromelia. Hoppas helgen kommer att gå bra nu!

Hej allihop. Igår kom han hem igen och så var vi hos mina föräldrar och fikad och hade det hur bra som helst ända tills vi kom hem och skulle sätta ihop vår nya AC då blev han skit grinig (han är förskyld) och började gnälla på allt bla om att jag inte hade städat. jag blev jätte ledsen och förbannad och meddelade att han kunde sätta ihop ACn själv så skulle jag städa så han kunde vara lite glad någon gång men jag markerade mitt missnöje genom att smälla i skåpsluckor och kastruller och allt annat jag kunde hitta som lät (jätte barnsligt jag vet men jag var sååå arg) Sen efter ett tag så kom han och förklarade att han menade inte att jag städat dåligt utan att han inte kände för att städa själv eftersom han nyss kommit hem… Som om det gjorde saken bättre men jag sa som så att när jag mår dåligt så har jag inte energi till det utan den lilla energi jag haft har gått till andra saker som varit viktigare och hör och häpna han bad om ursäkt.

senare på kvällen så var vi ute och grillade korv och sen gick vi in och myste framför tvn det händer inte alltför ofta att vi gör det mendet var jätteskönt. fick honom tom att stänga av mobilen så jag fick känna att det bara var han och jag.

Nu på morgonen har han varit lite smågrinig men jag skickade ut honom för att bygga myggnät till sovrummet så får vi väl se om han är lika grinig sen. tyvärr ska vi till hans syster ikväll  hade helst haft en myskväll idag oxå men men… hittills känns det ganska bra men jag går fortfarande på helspänn för det brukar alltid gå åt fanders när det äntligen känns någorlunde bra… nu får jag iaf ha honom hemma tills på måndag morgon.

OH en ursäkt! Framsteg. Det är ju jättebra, ni har åtminstone tagit ett steg i rätt håll. Hoppas det håller i sig!

Skönt att du har honom hemma igen iaf!

En sak bara Bromelia - det man förväntar sej ska inträffa brukar inträffa… Så se till att du förväntar dej positiva saker!

Hoppas ni har det trevligt hemma hos systern!

Skönt att ni äntligen fått träffa varandra igen!

Försök att njuta även om det inte var ett besök hos systern som du önskade dig allra mest.

Ni är i tillsammans nu och inte 100 mil isär, det är positivt!

Hoppas allt går bra och att ni håller sams!

Kram / isa

hej allihop imorse åkte han till jobb igen så nu blir han borta tills på torsdag. det gick ganska bra hemma hos hans syster men jag kände hela tiden att ångesten låg och lurade och väntade på att komma fram och det sa jag till honom oxå så vi blev inte kvar så jättelänge men det var skönt att han lyssnade på mig. igår var vi och besökte lite andra släktingar till honom så vi har knappt varit ensamna alls, och nästa helg ska vi besöka släkt till mig *pust* tycker det är så jobbigt att fara runt men har man lovat så har man… så förhoppningsvis får vi lite ensamtid helgen efter det. men det har iaf gått bra när han vart hemma, lite små tjafs bara men det kan jag leva med :)

#85 ja jag höll på att slå i backen när han bad om ursäkt det brukar ta 2 veckor innan han insett att han gjort något han bör be om ursäkt för.

#86 jag ska försöka vara positiv det känns lite lättare nu när det faktiskt känns som om han bryr sig oxå.

#87 det kändes jätte skönt att äntligen få ha honom hemma.

#88 hoppas oxå på det i fortsättningen, Tack för kramen den värmde