Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 5484 ggr
Acedia
6/3/09, 6:01 PM

Att hitta livet efter ett självmordsförsök

Hej där!

Jag misslyckades med ett självmordsförsök. Jag undrar om det finns ngn där ute som har varit i mina skor? Hur hanterar man omgivningens reaktioner och aggressioner? En psykolog sa att min mans reaktion berodde på rädsla. Han är precis tvärt emot vad jag känner att jag behöver, jag önskar jag hade ngn som var kärleksfull och bara fanns där. Vad ska jag göra? Ska jag skilja mig? Jag hoppar nu huvudlöst in i att skaffa en hund. Trots att familjen inte stöttar detta direkt. Jag är i så desperat behov av ngt att hålla fast vid. Och många har sagt mig att hundar är bra för själen. Vem kan ligga och tycka synd om sig själv när det står en liten ulltuss och viftar på svansen och vill komma ut?  Vad jobbigt det är när man är så skör och förvirrad så man inte ens kan lyssna innåt för att veta vad som är rätt och fel. Men på måndag ska jag iaf på familjerådgivning. Kanske kommmer jag underfund med vad jag ska göra så småningom. Men vad ska jobbet tycka?!!!! Hu! Hemska tanke! Hur ska jag orka konfrontera omvärlden?

Annons:
[aspie]
6/3/09, 6:09 PM
#1

Ja, familjerådgivning är nog bra, men samtalsterapi för dig är ju oxå viktig. Vet du varför då mår så där dåligt? Det måste ju nästlas upp och redas ut. Din man behöver kunskap om ditt mående för att åtminstone kunna försöka förstå problematiken så han kan hjälpa dig.

En liten hund, ja, mina hundar är min stora tröst och trygghet och har varit det sen jag var barn. De har räddat livet på mig många gånger Flört

Din omvärld måste få kunskap om din diagnos, vad det nu än är. Utan kunskap kan de inte förstå. Ofta får man bara höra kränkande och otroligt korkade kommentarer.

Hoppas ni kommer fram till en bra lösning.

Kram

[Jessica90]
6/3/09, 7:19 PM
#2

Jag försökte ta självmord när jag var 13år, fem år sen nu. Efter det har jag åkt in å ut från psyket flera gånger, fått en hög med diagnoser oxå. Det som får mig att orka idag är hästarna!

Kan inte säga vad du ska göra, men jag tror att en hund skulle bli jätte bra! Då måste man ju gå ut med den fast man mår dåligt, och då kanske man kommer på andra tankar.

Hoppas det går bra för dig! Kram

David
6/3/09, 10:05 PM
#3

#2. Tror också på att husdjur skapar en mer harmonisk stämning och är ofta där och tröstar och ger kraft. En hund har också som du skriver "fördelen" att den måste ut.

Själv har jag katter, finns inget bättre än när de hoppar upp och lägger sig brevid och bara spinner.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

HannaM
6/3/09, 10:56 PM
#4

Antingen är en hund helt rätt och får dig att orka göra saker, tvingar ut dig för att få luft och på kurs för att vara social och du känner att du har en anledning att leva, någon att aldrig svika som aldrig sviker dig. Eller så går det åt andra hållet och det visar sig vara ett större ansvar än du orkar och allt blir bara en börda. Svårt att veta innan vilket det blir, jag håller tummarna för det första!

Veyla
6/4/09, 12:13 AM
#5

Jag är helt för husdjur som terapiform. Har själv både hund och katt. Det bidrar alltid till något att leva för. Men jag förstår att du har lite att fylla hjärtat med och får en mindre respons på det.

Jag kan avgöra väldigt enkelt om jag tycker du ska skilja dig eller inte. Två frågor bort är svaret.
1. Älskar du honom?
2. Skulle du kunna tänka dig att leva resten av livet med honom?

Svarar du jag på båda dessa tycker jag du ska hålla kvar vid honom. Det är kanske lite så som din psykolog säjer att han är rädd. Det hade jag varit. Jag tycker dock att du ska försöka få honom att förstå att det är kärlek du behöver, inte en extra pappa. Att du behöver någon som talar om hur mycket du betyder och att du är världens finaste.

Min bakrund inom ämnet:
Jag har aldrig gjort några fysiska självmordsförsök, jag har enbart gjort mentala och det är minst lika illa. Fast ingen annan behöver veta så man slipper konfrontationer med familj och dyl. Jag har dock varit in några resor på slutenvård.

Aviendha
6/4/09, 2:25 AM
#6

Tycker det finns mycket tänkvärt i denna tråd, finns nog inget vettigt jag kan tillägga. Djur kan göra massor för måendet, men ibland kan de vara en börda tyvärr, men av det som det verkar så är det förstnämnda vanligare. Hoppas att det löser sig bra för dig!

#5 Du behöver absolut inte svara om du inte vill, respekterar helt och fullt det, men jag blev så nyfiken på hur du menade med mentalt självmord? Hoppas du inte tar illa upp för frågan, som sagt så har du all rätt att avböja den om du vill!

Annons:
Veyla
6/4/09, 2:50 AM
#7

#6 Tack för att du är snäll:)

Om jag får kapa tråden lite. Jag är en väldigt mental person. Skulle med lätthet kunna säja att 80% av mitt liv utspelar sig i mitt huvud. Redan som liten kunde man se mig i lekparken stående och stirra på de andra barnen medans dem lekte. Frågade man mig varför inte jag var med svarade jag, "men jag är ju det". Jag lekte alltså i huvudet. Jag har alltid tänkt ut vad lekar ska gå ut på och min bror har fått leka dem.

Det var först en dag då jag bestämde mig för att tala om för min pappa att jag mådde jättedåligt av att han skrek på mig för minsta lilla sak som jag yttrade en åsikt muntligt. (kan tänka mig jag var runt 13 då). Sedan började jag mer och mer att tala om mina åsikter. Idag har jag svårt att låta bli istället och det är inte alltid positivt;) men jag hade ju inte varit här annars!

Alltså har mer eller mindre hela min uppväxt utspelat sig i mitt mentala. Och även om jag säjer mycket nu så utspelar sig majoriteten fortfarande där. Alltså kan jag inte ta livet av mig rent fysiskt så vida jag har ett liv kvar mentalt. Andra kan det!

När jag blir självmordbenägen så syns inte det utifrån för allt utspelar sig innuti mig. Jag försöker få mig själv att se saker som inte finns och tvärt om. Sudda ut allt liv i mitt mentala. Allt detta sker vare sig jag vill eller ej. Det är inte alltid villiga självmordsförsök. Om jag får för mig att jag är död, ja ni kan föreställa er själva hur det skulle vara att vara död men ändå gå. Inget är positivt, inget är värt något. Steget där ifrån till att begå självmord rent fysiskt (vilket skulle vara nödvändigt och det ända värt att göra) är inte så långt.

Som tur är har jag ibland kunnat hindra mig själv. Men de allra flesta gångerna har jag klarat mig på grund av personer runt om mig som talar om för mig hur mycket dem älskar mig. Jag får den bekräftelsen både via ord och via handling. De personerna är det enda som igentligen betyder något i mitt liv och därför den största anledningen av dem alla att överleva.

Det var lite kortfattat om mitt liv, självmord och livskvalite. Hoppas du uppfattade svaret, hehe;)

Aviendha
6/4/09, 3:12 AM
#8

#7 Tack så mycket för svaret! Jag tror tom. att jag lyckades förstå vad du ville få fram och jag tycker mig känna igen en del av det. Har inte tänkt på det på det viset förr, alltid intressant med nya "infallsvinklar". Tack än en gång för att du delade med dig! =)

Acedia
6/7/09, 1:09 PM
#9

Tack snälla Ni för allt feedback!

Jag har precis börjat äta Fluoxetin. Dagen kommer närmare när jag ska hämta min lilla valp. Var på en tillställning igår där ingen känner mig, Det var min mans syrras fest. Men jag fick en hel del närgågna frågor. Har du barn? Vill du ha barn? Hur funkar det mellan dig och din mans X som är mamma till barnen? Varför träffas ni inte? Mmm. mm.

Kände mig lite låg och var lite nojig över vem i gänget min svägerska berättat om självmordet för. Nån måste hon ju ha sagt det till. Hennes bästis förstås, men hon pratar ändå inte med mig under kvällen, så det kvittar välll Men finns det  fler?

Många var direkt  frågvisa över väldigt privata saker  och..

Efteråt mådde jag jätte dåligt över allt det här. Jag kom på mig själv att  ligga och fantisera i sängen över att jag svarat människorna: - jag kan inte få barn, jag har cancer. Har du haft cancer?

Mitt problem är ju att jag har sk överdeterminering. Villket betyder att vissa saker får aldeles för stora proportioner. Jag har svårt att släppa saker i tanken och istället maler det på så jag mår sämre och sämre mentalt. Jag smög ifrån festen och mådde jätte dåligt psykiskt. I dessa lägen har jag haft sk. mentala självmord många gånger.

Angående frågan huruvida jag älskar min man och om jag vill leva hela livet med honom. Tja, det ville jag ju, det var därför jag gifte mig. MEN jag upplever inte att han är samma person längre. Han visar nu sidor som gör mig ledsen. Han är väldigt envis. Han anser att våra problem är att jag har "psykisk ohälsa" Han saknar självinsikt. Han påtalar ofta saker för mig och talar gärna om för mig te x. Jag tycker att du ska umgås mer med din mor, för jag ser vad gott det gör dig. (problemet är att mamma är dunder alkis och lever på morfin - en kombination som stundtals  kan göra henne jätte elak, vi som vet vad alkoholister går för vet vad SVEK och BESVIKELSER betyder- alltså väljer jag att ha sparsam kontakt med min mamma) Men min make anser sig ju veta vad som är bra för mig…… Jag hamnar för lätt i offerrollen. Jag ser ju saker men kan inte hantera dem. Te x. ser jag ju vad min man gör. Men jag lyckas inte bemöta det. Jag tar istället åt mig själv. Min morsa bröt min arm under ett "fylledille" för ca ett år sedan.

Jag går i psykodynamisk terapi en gång per vecka. Och innom 8 veckor ska jag få nån slags psykisk utredning som jag köat för i ca. ett års tid. 

Jag säger bara det. Finns det ngt värre än att tappa livsgnistan och att uppleva att man är helt värdelös och misslyckad???!!!

Det blir ju bara värre med åren. När fler och fler negativa saker läggs till ryggsäcken och gör den tyngre och tyngre. Vad har jag nu  gjort för dumt??! Lagt dit ett självmord också- Hjälp! Innan hade jag två skärsår på armen som jag skäms över och blir påmind om dagligen.  Ska jag nu gå omkring med detta också. Det har jag fixat aldeles själv. Bläääääää!

Veyla
6/7/09, 2:55 PM
#10

Acedia, Vad roligt att du ska hämta din valp:) Jag älskar hundar. Fast jag hade velat bli varguppfödare om det inte vore för att det är olagligt nu mer.

Tråkigt när människor läcker, Min mamma är lika dan. Har man berättat något för henne vet hela släkten snart det.

Har du pratat med din man om att du inte älskar honom, att du faktist älskar den man du gifte dig med? Det är iskallt och hårt men om han älskar dig så kommer han bli livrädd att du ska skilja dig. Sådana saker kan faktist få honom att få lite självinsikt. Men om du vågar tala om det, tala bara om det och bråka aldrig om det. Man kan ofta bli starkare av bråk men detta är för känsligt. Ärligt talat vet jag inte hur jag hade gjort i din situation. Men med tanke på att du faktist var inne på det spåret redan innan du skrev hit tror jag att du kommer att få svaret helt själv.

Jag tycker du gör rätt i att inte umgås med din mor vad din man än säjer. Han kan ju umgås med henne om han nu så gärna vill det, eller?

Jag kan bara skriva under på det du skrev. Det finns inget värre! Varje dag är en enda övervägning mellan liv och död. Minsta lilla motgång och man ser alltid självmord som ända lösningen. För mig har det nästan blivit en del av min personlighet, kanske du känner igen dig i det?

Jag tycker ändå att du ska vara stolt över dina ärr:) Jag är helt kanonstolt över mina. Dem visar att du varit stark nog att överleva trots att du gott igenom det värrsta måendet man kan! Se de inte som ärr, se dem som trofeér. Varje misslyckat självmordsförsök är ett lyckat överlevnadsförsök:) Du vill väl igentligen leva, annars tror jag inte du hade brytt dig om alla dessa problem. Du har lyckats ta dig igenom något som förmodligen över hälften av svenska folket aldrig hade klarat. Försök se det så varje gång du ser dina ärr.

Gnici
6/9/09, 1:04 PM
#11

Jag har gjort tre självmordsförsök under de 9 år jag varit sjuk. Där emellan har jag tvångsplacerats flera gånger i bältessängen för att inte skada mig själv. Efter dessa incidenter så kom skammen, då jag mådde lite bättre. Men jag vägrade att släppa in min familj och jag har vägrat att prata med dem om hur jag mådde då. Allt de visste var det de såg och fick veta av läkarna. Jag har varit på väg ifrån min man flera gånger och även bott åtskillt från honom ett år för något år sedan. Idag bor jag i egen lägenhet, men vi har ändå ett förhållande och jag är hos honom och sonen när jag orkar och klarar av familjelivet.

Mina hundar har varit otroligt viktiga för mig i hela mitt liv, men under de här svåra åren och nu, så är de extra viktiga, både fysiskt och psykiskt och gör att jag kommer ut, kommer ut bland folk i och med träningar och tävlingar. Jag engagerar mig i hundklubbens verksamhet och har på så vis en sysselsättning. Så för mig, som har svårt att vara bland "vanliga, icke hundmänniskor" och för att jag har extremt lätt att få den där stressen inom mig, som gör att jag rasar ner i avgrunden igen. Så gör mina hundar mig mycket gott.


[aspie]
6/9/09, 2:03 PM
#12

#9 Usch, jag tror nog jag förstår hur himla dåligt du mår. Känner igen mig själv i allt du skriver. Värdelöshetskänslorna o.s.v.

Jag har oxå några själmordsförsök bakom mig. Mina hundar och min dotter håller mig över ytan. Jag måste orka och leva för deras skull för de behöver mig. Jag älskar dom så innerligt.

David
6/9/09, 7:06 PM
#13

#11. Djur är underbara. Tror de vet hur mycket de betyder för oss. Mina katter är ofta "livräddare". Och precis som du är jag också engagerad i kattsammanhang. Det ger en liten "kick" att man behövs, och inte är totalt värdelös, även om man inte orkar göra allt som "friska" gör, så gör man åtminstone något.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Annons:
Upp till toppen
Annons: