04. Personliga berättelser

Hur går jag vidare?

2009-05-19 19:45 #0 av: Chestnut

Jag är inne på slut etappen av högstadiet med stora ambitioner. Främst ta mig igenom naturvetenskapliga och sedan läsa till läkare.

För 2 år sedan hade detta varit inga problem alls, jag var toppeleven i princip allt, slutade aldrig att chockera på prov, läxförhör med mera. Men nu...

För 1½ år sedan blev min häst sjuk. en kronisk sjukdom som hon burit på anatgligen hela sitt liv och nu brutit ut väldigt snabbt. Men i sista stunden, efter att vi sagt att det fick bli sista medicinkuren - funkade den inte fick hon somna in hjälpte medicinen. Under denna period blev jag så trött, gick upp vid fyra tiden varje morgon, cyklade till stallet, gav hästen medicinen, cyklade hem, åkte till skolan, kastade i mig mat efter skolan för att sedan tillbringa hela kvällen i stallet. Alltid var jag först där på morgonen och sist hem. Det funkade i början men sen blev jag så trött. Efter att ha gett hästen morgon medicinen orkade jag inget, absolut inte skolan. Låg bara hemma och grät. Men hästen repade sig - det var det viktigaste.

Efter att hästen börjat repa sig såg jag ett ljus, en ljus framtid med komma igång mer med studierna, hitta tillbaka. Börja tävla hästen lite smått och dessutom börja tävla en annan häst jag började att rida i samma veva. Jag började att tävla och livet kändes underbart. Men, efter några månader började mitt knä att strula när jag hoppade med hästen. Ingen större fara på taket, efter tjafs i stallet flyttade vi hästarna ut till ett annat ställe utan tävlingsmöjligheter.

Allting flöt på med hästarna, skolan likaså men det där förbaskade knäet, pratade med skolsköterskan som trodde att det var "växtvärk". I slutet av juni fick jag ondare och gick till vårdcentralen, sen dess har det bara rullat på och jag har inte haft många smärtfria dagar. Mera stalltjafs resulterade i ytterligare en flytt. Sen den flytten har det funnits hemska mardrömmar.

Idag klarar jag inte av stress. Sover urkasst men vill så mycket. Orkar inte mera, men vill. Är trött på att inte kunna följa med kompisar ut på stan, trött på att vissa dagar inte komma upp ur sängen, trött på att äta starka värkmediciner som gör att min hjärna byts ut mot en bomullstuss.. Får något jag misstänker starkt är panikångest attacker ibland (oftast efter min knäskål har hoppat ur led men även i helt vanliga situationer), kallsvettningar, hjärtklappningar, hyperventilerar och mår allmänt skit. orkar inte leva då men vill inte dö.

Känner mig tom. Eller inte helt tom, finns lite smärta och hemska mardrömmar och panikkänslor som ständigt vill ut där med. För ett tag sedan tröttnade jag på att känna mig tom och mådde så piss så jag gjorde något jag ångrar. Men för stunden lindrade det alla känslorna att se att jag var gjord av kött och blod som alla andra människor.

Vill ju inget hellre än att ta mig upp ur den här skiten men känns som om jag sitter fast här tills min fysiska smärta är borta. Vill lyckas med mitt liv, vill återigen vara bäst - på allt. Vill ha ett normalt liv med en frisk häst, kunna göra vad jag vill utan att få så ont så att jag nästintill dör och slippa känna mig tom..

Med vänliga hälsningar
Chess

Anmäl
2009-05-19 20:14 #1 av: Chestnut

En sak som borde stått med i #0, blev inlagd på en medicinsk avdelnnig i början av mars då mni arm inte funkade.. Blev ganska nedstämd av att ligga där, mådde ganska dåligt. När jag legat där i fyra dygn får jag träffa en ortoped som anser att felet inte satt i min arm utan att jag behövde bara muntra upp mig lite så skulle jag må betydligt bättre och jag skulle inte ha några problem med armen längre. (Trots att arbetsterapeut + annan ortoped konstaterat att en nerv troligen var ganska så skadad - därav mina problem).

Det tryckte ner mig något oerhört, då läkaren var otroligt nonchalant och stannade i max 2 min och knappt presenterade sig. Ingen undersökning, ingenting. Han hade bara bestämt sig för att nu var det så verkade det som utan att ha träffat mig först.

Med vänliga hälsningar
Chess

Anmäl
2009-06-29 01:36 #2 av: Pialinn

BYT läkare!!!! Ge dej inte!   Du måste få en riktig diagnos på knä och arm.

(Själv fick jag averka 5 läkare innan jag fick ett nytt knä. Visserligen är jag gammal och VÅGAR protestera när jag känner att något är fel.)

Att du mår dåligt är inget att förundra sej över. Man lider själv när ett djur mår dåligt. Men man kan oxå hamna i en nedåtgående spiral som gör att man inte orkar ta sej upp utan hjälp. Har du varit i kontakt med någon innom psykiatrin? 

Har dom röntgat knät för att se vad som gör att du har en så svår värk. Se till att det görs!!!!

Väntar på ett svar från dej!     Pia

Far ej fortare fram än din skyddsängel flyger!

Anmäl
2009-06-29 02:53 #3 av: Citronmeliss

Det är upprörande att en läkare är så nonchalant!

Du måste få hjälp med din svåra värk snarast, förhoppningsvis innan det är försent att få bukt med knät och armen!

Sök läkare genast, varje dag är en dag som är förlorad, stå på dig för det handlar om ditt framtida liv och chansen att få leva det på ett bra sätt!

När du slipper starka värkmediciner så blir du lite piggare och om du blir det så finns det bättre förutsättningar att bearbeta den psykiska biten.

Det kan rent av vara så att om du får hjälp med dina fysiska åkommor så kanske du blir av med lite av dina psykiska problem "på köpet".

Allt hänger ju i hop..

Ta nu tjuren vid hornen och ge dig på sjukvården och sök en läkare igen!

Kram

 

Anmäl
2009-06-30 12:55 #4 av: Chestnut

Precis, allting hänger ihop!

Skelettröntgen visar inga avvikelser, ortopederna säger att magnetröntgen inte visade någon skada alls men på svaret från radiologen står det att mitt bakre korsband är lite rakare än vad det borde vilket tyder på att det är/var skadat.

Har ingen kontakt inom psyk.

Med vänliga hälsningar
Chess

Anmäl
2009-06-30 13:20 #5 av: Pialinn

Om du fortfarane mår dåligt kanske det är bra att ta kontakt men någon psykmotagning.

Allt brukar kännas bättre bara man får prata om det och kankse dom inser att du behöver mer hjälp.

Det är inte skamligt att vara sjuk i själen. Och bättre få hjälp innan det blir mycket svårare. Man kan känna sej kroppsligt sjuk om själen är i obalans.

"Stå på dej, innan någon annan gör det"

Far ej fortare fram än din skyddsängel flyger!

Anmäl
2009-06-30 13:26 #6 av: isa

#5 Jag tycker du dkrivit jättebra här! Jag håller med dig!

Anmäl
2009-07-01 00:49 #7 av: Hawknestgrove

Chestnut, om det är nerver som orskakar smärtorna, så hjälper inte tabletter. Då måste du få en remiss till neurolog, så de får kolla och eventuellt operera.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Anmäl
2009-07-05 16:14 #8 av: Citronmeliss

Hur har det gått för dig Chestnut?

Anmäl
2009-07-06 15:03 #9 av: Chestnut

Jag kämpar på..

Med vänliga hälsningar
Chess

Anmäl
2009-07-06 15:56 #10 av: Pialinn

Hoppas att du har folk som stöttar dej, så du inte behöver kämpa ensam.

Vet att vi känner med dej och önskar dej allt gott!

Far ej fortare fram än din skyddsängel flyger!

Anmäl
2009-07-06 17:37 #11 av: Citronmeliss

Har du orkat kontakta läkare ännu?

Anmäl
2009-07-06 20:27 #12 av: isa

Jag undrar också hur det har gått Chestnut?

Som Pialinn skriver så känner vi med dig och önskar dig allt gott!

kram isa

Anmäl
2009-07-06 22:17 #13 av: Chestnut

Kämpar på som sagt här hemma med att ta mig igenom dagarna en i taget. Ska till läkaren den 22:a och då blir det beslut om operation. Framtills dess är det äa värktabletter som gäller.

Med vänliga hälsningar
Chess

Anmäl
2009-07-07 15:18 #14 av: Pialinn

Skönt att höra att du har en tid hos läkare även om du måste vänta.

Vad bra att de iaf funderar på operation.

Hoppas att du får en skön juli. Kommer inte att ha mycket nätkontakt på ca 1½ månad men jag ska tänka på dej.

Far ej fortare fram än din skyddsängel flyger!

Anmäl
2009-07-12 16:50 #15 av: Chestnut

Blev lite oroilg i fredags, fick brev från barnmedicin med en tid.

Det skulle ju inte bli någon uppföljning av hand-problemet?!

Ska ringa dit imorgon och höra varför jag har fått tid och byta den (helt omöjlgit för mig att kunna den tiden).

Med vänliga hälsningar
Chess

Anmäl
2009-07-12 22:07 #16 av: Citronmeliss

Hoppas det går bra för dig i morgon då!Glad

Anmäl
2009-07-14 00:22 #17 av: Chestnut

#16 Tack!

Blev inget ringande idag. Är fortfarande ganska tagen av går kvällen, började bråka rejält med min pappa och ta lite för mycket värktabletter för att göra slut på allt kändes inte långt bort.. Vi har inget bra förhållande, jag och min pappa.

Så idag är jag på botten med ett knä som värker som tusan och en otrolig skuldkänsla. Vet innerst inne att allting löser sig snart, ska till läkaren om drygt en vecka och förhoppningsvis hitta en lösning där och pappa flyttar snart.. Är kanske delvis därför jag känner skuld, är mina föräldrars andra skilsmässa. Känner mig skyldig för att jag inte ser honom som en pappa och helst av allt inte vill se honom mer. Någonsin.

Har tur mitt i allt elände, har folk runt mig som lyckas prata vett i mig. Som säger det att jag inte ska känna skuld då han inte behandlar någon av oss andra på ett normalt sätt, att han inte är som en pappa borde. Men känner mig skyldig i alla fall.

Imorgon ska jag och ett par kompisar åka iväg och campa, ska bli skönt att ventilera allt med dem, få ur mig skiten..

Sen, efter jag varit iväg till sjukhuset med knäet ska jag ta kontakt med någon slags samtalskontakt. Så mardrömmarna försvinner.

Med vänliga hälsningar
Chess

Anmäl
2009-07-21 21:43 #18 av: Chestnut

Sitter här nu och känner mig rädd över morgon dagen. Ska träffa knäläkaren då. Antagligen kommer denne att skylla mina knäbesvär på hur jag mår psykiskt. Vill verkligen inte dit...

Med vänliga hälsningar
Chess

Anmäl
2009-07-22 17:17 #19 av: Chestnut

Skrattande

Idag känns det som om livet börjar att komma på fötter igen, pappa flyttar snart till en lägenhet drygt 16 mil bort, och läkaren var ovanligt förstående. Ska få träffa en som utför knäoperationer i september för att diskutera eventuell operation.

Ett steg framåt i alla fall.

Med vänliga hälsningar
Chess

Anmäl
2009-07-22 23:25 #20 av: Citronmeliss

Åh, så bra att det börjat "röra på sig" Chestnut!

Ett steg i rätt riktning.Glad

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.