Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 1847 ggr
DownLife
2009-05-16 08:47

Lång historia..

Har haft en sambo nu i 5 år..förlovade i 3. Hon och jag har en sån speciell kemi..en sorts kontakt.

Vilket är underbart!

Jag är den typiska svensson killen som jobbar och försöker förbättra min levnadsstandard hela tiden.

Hon är typen som gillar att resa med endast en 5:a i fickan. Bara blunda, peka på kartan å sen åka.

Hon var nyligen på resa alldeles ensam till thailand. Jag kunde inte följa med.. Har saknat henne nåt otroligt när hon varit borta, orolig framför allt. Hon har haft jättekul å festat flera dagar i rad osv…

Hon kommer hem å är glad att se mig. i typ 3 timmar..sen kryper hon undan.

Så jag pratade ut med henne ordentligt om vad som står på…

Hon hatar lägenheten, hon älskar inte mej lika mycket som jag men hon älskar mej, hon vill se världen, inte sitta fast men ändå vara tillsammans med mej.

Hon vill jobba i Norge å fixa snabba pengar å sen jobba i australien på obestämd tid. Eller Fiji..eller Bhurma osv..

Min dröm är att bilda en familj med henne…har aldrig känt sådanhär kärlek förut…men hon kan inte vara stilla å säger att hon måste resa i minst 5-10 år innan hon får barn.

Min dröm e körd… och eftersom jag älskar henne så mycket och hon mår så dåligt i staden vi bor i, och att hon känner att hon inte kan göra som hon vill pga av mej så bröt jag förhållandet för hennes skull.

Har inte samvete att få henne må dåligt pga av mej. Vill inte stå i vägen för nåns drömmar…

Och nu till poängen.. vi var eniga om att detta var det enda att göra…. och vi kommer att vara bästa vänner.

Jag offra min kärlek till henne för hennes dröm skull.

Jag har nu ångest, skuldkänslor å en massa annat skit. Hon blev lessen över att det var tvunget att bli såhär. Och nu känns det som att jag har svikit henne. Undrar hela tiden varför jag gjorde slut? Varför flytta jag inte med henne.. för kärlekens skull? Har även känslor av att hon inte vill ha mej som vän längre…att nu har hon ingenstans att bo mellan hennes resor så då är det liksom skitsamma med honom.

Känner mej lite uttnyttjad å överkörd på nåt konstigt sätt… men det kanske är hjärnspöken.

alttså..summering..

Hur tar jag mej förbi den här perioden av panikångest osv på bästa sätt?

Hur ska vi kunna klara av att vara vänner utan att bli lessna?

Inge fel på känslorna..vi måste bara gå skilda vägar.

Jag släppte henne lös så hon skulle kunna bli lycklig. Varför är jag inte glad över det? Var det inte rätt sak att göra?

Tack på förhand för alla ideer,  tankar och råd!

/DownLife - Saker man gör för kärlek alltså…. jag fattar inte.

Annons:
DownLife
2009-05-16 09:48
#1

Ingen som kan säga nåt? Inga tankar? Inget?

[aspie]
2009-05-16 11:55
#2

Kan du inte kontakta henne och kanske bli ihop igen? Du kanske kan resa med henne? Kanske du skulle tycka om det livet mer än du tror?

Panikångest, ja hur tar man sig förbi det? Har du riktig panikångest eller är det ett uttryck bara för hur du mår just nu?

Panikångest brukar man annars lindra/bota med samtalsterapi och medicin.

Sorglig historia tycker jag. Känner med dig och hoppas det ordnar upp sig till det bästa för er båda

DownLife
2009-05-16 12:04
#3

Incidenten hände igår så inte direkt läge att bli ihop igen… jag är helt enkelt inte den sortens person som kan bara säga upp sig..å sen dra iväg.

[aspie]
2009-05-16 12:13
#4

Jag kan förstå att du inte bara kan säga upp dig och dra, det skulle inte jag heller kunna göra. Tänkte mer längre fram i tiden.

Om det tog slut igår är det väl inte försent. Förklara bara hur du kände och att du gjorde ett misstag och att du älskar henne. Det blir ofta så många elaka saker sagda när man är upprörd. Förlåt är ett vackert ord.

DownLife
2009-05-16 12:40
#5

Det hela skedde lugnt å stillsamt. Inget skrik å gap. Vi var båda överrens om att detta är den bästa lösningen. Jag förösker inte få henne tillbaka. Kan inte leva med att hon kommer vara olycklig där jag bor för min skull.

Självklart är det jobbigt att släppa nån som man älskar, speciellt om det är ens eget beslut.

Undrar bara varför jag känner skuld osv..

Kan det vara att man är så hängiven en person?

zmulan
2009-05-16 13:00
#6

Jag tycker att du gjort rätt i ditt beslut. Vet att det är tufft, det är alltid svårt att bryta upp men man måste se till sig själv och sina drömmar oxå för att må bra och leva.

Jag levde i flera flera år och bara gav o gav o gav för att han skulle förverkliga sina drömmar. Jag tyckte jag gjorde rätt då men såg inte själv hur jag försummade mig själv och mina egna behov mer och mer. När jag väl bröt upp vad jag så långt nere på botten man kan va.

Nu när jag är fri att vara mig själv kan jag börja leva.

Självklart ska man hjälpa sin partner att förverkliga sina drömmar men det ska vara lika åt båda hållen utan att gå till överdrift för någon.

Hoppas att allt kommer att lösa sig till det bästa för dig!

//Zmulan

//Zmulan

Medarbetare på http://smyckestillverkning.ifokus.se/

Annons:
DownLife
2009-05-16 13:39
#7

Det märker vi på tisdag när hon kommer tillbaka för att börja packa.

Hawknestgrove
2009-05-17 20:54
#8

Du, nånting säger mig, att hon har träffat någon annan

Känner igen det från mig själv…….

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Tavar
2009-05-18 00:16
#9

Jag tycker det är fint av dig att våga släppa taget, och jag förstår att du har skuldkännslor. Man kan få det trots att man inte gjort något fel pga hela situationen är så olustig att vara i. Då tar man lätt ut det på sig själv, även mot sin vilja.

Jag tycker ni ska prova att vara isär ett tag och se hur ni är då, ifall ni är så olika att ett liv ihop inte fungerar, eller ifall ni ändrar på er och vill börja umgås igen. Ett annat allternativ, som dock är riktigt tufft att hålla liv i, är ju långdistansförhållanden. Om hon reser runt, så kan du komma på semestern och andra tillfällen mellan och hon kan komma hem mellan resorna. Men som sagt, den typen av förhållanden är otroligt jobbiga om man inte har styrka i sig.

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

isa
2009-05-20 16:25
#10

Som sagt, ni kan ju prova hur det känns att det ska vara slut emellan er. Det behöver ju inte vara ett definitvt slut, bara ett uppehåll.

Jag tycker det var bra att du släppte henne, men jag tycker du skulle ha gjort det för din egen skull och inte för hennes skull. Det känns lite , som att hon förut både ville ha kakan och äta den. Alltså att hon skulle få vara ute och resa och du skulle sitta där och vänta på henne. Men jag kanske har fel där? Jag vill inte låta hård och såra dig. Jag kan som sagt ha fel.

Bra i alla fall att ni kom överens till slut att detta var den bästa lösningen just nu. Det är också bra om ni kan fortsätta vara vänner, sen kanske ni kan bli tillsammans igen i framtiden.?

Jag tycker inte heller om att resa. Det var därför det tog slut mellan mig och min sambo. Jag blev mycket ledsen när han efter 11 år valde att bosätta sig i Australien och om jag inte ville följa med ( vilket jag inte ville ) så fick det bli slut mellan oss. Jag upplevde det som han svek mig och vår lilla familj med två hundar. Men det är en annan historia.

Hoppas det känns bättre nu för dig och att du kan förverkliga dina drömmar, om så med eller utan henne så hoppas jag du blir lycklig.

mvh isa

Upp till toppen
Annons: