03. Allmän psykologi

Hemska tankar

2009-05-18 01:48 #0 av: Tavar

Jag har haft en tanke hela dagen, egentligen får den mig att känna mig hemsk och elak med det får mig ändå inte att tycka att den är fel. Jag kan tänka mig att många, otroligt många, kommer smutskasta mig för detta nu när jag talar om detta men jag måste få denna tanken ur mig.

Jag tycker det är mer synd om de som mår dåligt pga de har ett psykiskt problem än de som mår dåligt för att de råkat ut för något hemskt. Jag skulle tycka att det vore så skönt att kunna säga, Jag fick min ångestattack för jag började tänka på denna händelse, istället för att sitta helt förvirrad och inte ha en aning om var smärtan kommer ifrån.

Någon som blivit våldtagen, misshandlad, kränkt eller vad som helst som är en direkt handling kan åtminstonde se att det är grunden till deras mående. De kan säga att de mår dåligt för att de blivit våltagna, och därför har de ofta lättare att bearbeta sina problem.

Tänk er att försöka bearbeta ett problem, när man inte ens vet vad problemet är. Är som att försöka laga ett fel inom sjukvården utan att undersöka det grundläggande problemet.

Nu menar jag inte att det inte är synd om folk som råkat ut för hemskheter pga människor som inte vet vad ordet respekt betyder, utan det jag försöker få fram är att de kan åtminstånde sätta ord på sina problem och det är något jag och flera vänner till mig är otroligt avundsjuka över.

Anmäl
2009-05-18 03:21 #1 av: HannaM

Jag tror jag förstår hur du tänker. Jag har många många gånger önskat att jag visste varifrån ångesten kommer så man kunde ta tag i grundproblemet istället för att hela tiden försöka behandla symptomen. Dessutom känner jag som det är nu att jag inte har rätt att må som jag gör. Jag har ju haft det bra, mina föräldrar bor ihop och är sams, ingen dricker sprit och våldtar. Jag har inte blivit misshandlad, inte varit  mobbad, inte varit med i en traumatisk brand.. ingenting. Jag bara mår dåligt trots att jag har allt man kan begära. En man som älskar mig och lägenhet, världens finaste illrar och ett jobb som väntar när jag mår bättre. Det känns liksom inte som jag får må så som jag gör då, jag är bara dåligt som inte kunnat uppskatta allt det här utan trots alla fina förutsättningar blivit som jag är. I sånna stunder önskar jag också på något vis att det fanns en verklig anledning som gör att det går att säga att det är därför jag mår kasst.

Men, egentligen på riktigt så vill jag ju absolut inte ha varit utsatt för vare sig våldtäkt, rånförsök eller supande föräldrar. Det är hemskt. Det är saker som jag önskar att ingen ska behöva genomlida.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2009-05-18 05:18 #2 av: David

Det är lite som att komma till bilverkstaden och lämna in bilen för service utan att veta vad problemet är. Tar en himla massa tid att skruva isär varje liten del och undersöka om det är där problemet sitter.

Jag har varit med om en del, vilket jag inte önskar någon skulle behöva vara med om, men ändå kan jag inte koppla mitt mående till de händelserna. Hur gärna jag än skulle vilja, för då visste jag vart jag skulle börja.

Visst är det väldigt mycket lättare för den som halkat och brutit sitt ben. En röntgen, gips och några veckors väntan, sedan är allt bra igen. Men när något orsaker psykiska problem, eller när de dyker upp utan anledning, då är det värre att "fixa", åtminstone som jag upplever det.

90% av tiden när jag mår dåligt vet jag inte varför. Att jag inte kan sova nu i natt och har hemsk ångest vet jag faktiskt varför, men det gör det inte lättare, för jag vet att problemet finns kvar där, och ligger och väntar på att det ska ordna sig. Och den enda som kan ordna det är jag, men jag har ingen energi, eller ork, eller mod, att ta tag i det. Så då blir det liggandes, och ångesten ökar bara.

Men ändå känns det bättre den här gången när jag har en anledning, än när jag inte vet varför jag mår som jag mår, så jag håller med dig Tavar.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2009-05-18 10:24 #3 av: Aviendha

Jag förstår din poäng. Under flera års tid har jag pendlat upp och ner ur denna förhatliga svacka men jag vet fortfarande inte varför den finns hos mig. Jag vet inte vad som ger mig ångest eller suger all must ur mig. Jag vet inte.

Som Hanna säger så har även jag det bra. Visst föräldrarna är skiljda mycket bittert, men jag har en underbar karl, fantastiska husdjur och går en utbildning jag skulle kunna betala en arm för (i vanliga fall), men ändå mår jag som jag gör.

Jag vill så gärna så gärna att de ska kunna säga att jag har någon diagnos, så allt blir aningen mindre diffust kring mitt mående.

Anmäl
2009-05-18 14:03 #4 av: Tavar

Vilken tur att ni förstod mig ^^ Var lite orolig över att alla skulle bli sura för att de missförstod. Det är svårt att få ner sådanna här tankar ibland när man själv inte riktigt förstår.

Men jag är glad för svaren, då ni lyckats få med och förklara det jag missade i min text. Tycker det här är en ganska svår sak då det ger så dubbla kännslor, dels så förstår man sig själv i sin desperation efter svar på sina probem och samtidigt känner man sig elak mot de som man säger har det enklare fast att de själva kanske inte känner så.

Känns lite som att säga "jag har det värre för att jag har förlorat mina armar" till någon som förlorat sina ben :/ (Hoppas ni hänger med i mitt flummande.)

Anmäl
2009-05-18 15:39 #5 av: zmulan

Jag förstår oxå precis hur du tänker. Jag gick i säkert 20 år i förnekelse och kunde inte för mitt liv förstå varför jag mådde som jag mådde.

Nu (för nåra år sen) när jag börjat bearbeta mina problem ser jag mönster till varför och kan förstå på ett annat sätt varför jag är som jag är.

Har verkligen inte levt ett enkelt liv. Det är eller är i alla fall för mig enklare att hantera min ångest, paranoia, depp-perioder osv nu när jag kan sätta fingert på varför.

Jag anser inte att någons smärta är mindre än någon annas dock bara olika hanterbara.

//Zmulan

Anmäl
2009-05-18 20:45 #6 av: kerstinjo

Jag förstår din tankebana. Människor som förstår varifrån det dåliga måendet kommer, kan ha lättare att bearbeta sin sorg/ångest/osv.

Det finns en orsak till problemet. Men även vid ett psykiskt dåligt mående, som man inte kan förklara varifrån det kommer, kan ha förklaringen i en händelse någon gång i livet. Men tyvärr så kan den händelsen ligga väl förankrad i det undermedvetna.

Sedan är jag lite emot att jämföra ett psykiskt dåligt mående med en väl synlig orsak, mot ett psykiskt dåligt mående utan någon påvisbar orsak. Båda sjukdomsbilderna är tillräckligt svåra ändå.

Anmäl
2009-05-19 00:25 #7 av: Tavar

Jag tycker som sagt att det här är ganska svårt att skriva om så ber om ursäkt för mitt svammel och mina udda jämnförelser, försöker bara få det att låta lite logiskt för andra med ^^''

Men känns skönt att veta att folk förstår min logik och tankebarna, fick en hel del skuldkännslor när jag satt och tänkte på detta men kunde inte skjuta undan att detta är så jag känner. Jag kan tänka mig att en som blivit våldtagen kan ha extremt svårare mående än någon med tex panikångest, men det måste ändå vara ganska lugnande att veta utan en massa undersökningar att det här är orsaken till att jag mår dåligt.

Det närmaste jag har att skylla på är att jag är såhär ibland. Det är hemskt då det känns som att det är mitt eget fel eftesom att jag är grunden till problemet, ett problem som jag inte kan lösa utan måste leva med.

Anmäl
2009-05-20 14:18 #8 av: isa

Jag förstår precis hur du menar. Jag tycker det är lättare att förstå ett problem och handskas med det, om man vet vad det beror på. När det finns något "att ta på" så att säga. Ovisshet klarar jag inte av så bra.Då blir jag jätteorolig.  I ovisshet är denna sida ett mycket bra hjälpmedel tycker jag! Glad

Anmäl
2009-05-20 14:27 #9 av: kerstinjo

Du ska inte alls be om ursäkt för dina tankebanor, för jag är helt övertygad om att du inte är själv med dem.

Det jag menade är att jag inte helt säker på att det är lättare att hantera ett psykiskt mående om man vet orsaken. Man mår lika jäkla (sorry) dåligt oavsett en känd bakgrund eller inte.

Möjligheten finns att den som har en traumatisk händelse i bakfickan, gärna vill byta och slippa den situationsångesten som har uppstått. Slippa att "mala" en skräckhändelse om och om igen.

Men, som vanligt, går det inte att poängsätta ett dåligt psyiskt mående.

Anmäl
2009-05-21 01:23 #10 av: Tavar

Nej, alla önskar sig ju det den inte har :/ Har man bara äpplen är man sugen på apelsiner men har man inga äpplen vill man ha just äpplen.

Tror det är ganska mänskligt att önska att man hade det anorlunda, även om det visar sig att förändringen knappt hjälpt... Men själva önskandet tror jag ändå kan ha en lite lugnande effekt, åtminstånde är det så för mig ibland.

Anmäl
2009-05-21 08:34 #11 av: Link-

Nu önskar inte jag att jag råkat ut för något hemskt. Men det är jobbigt att det är mig det är "fel" på. Som min stödjande (harkel) sambo kan säga ibland - Vad är det med dig? Du har inget att klaga på!                 Och det är ju sant. Vilket bara leder till skuld och att man mår sämre och får mer ångest.

Anmäl
2009-05-21 22:12 #12 av: Tavar

Ja, var det jag tog upp tidigare. Har man ingen orsak till att må pyton måste det ju vara en själv som är problemet, vilket är riktigt störande då man inte kan rå för att man mår som man mår.

Anmäl
2009-05-22 13:49 #13 av: flikkan77

Min första kbt-terapeut tyckte inte att jag hade någon anledning till att må dåligt. Men jag kunde få kontakta honom igen när jag kommit på varför jag inte mådde bra.

Har fortfarande inte kommit på varför jag mår dåligt och det är snart 5 år sedan jag träffade honom...

Anmäl
2009-05-22 20:01 #14 av: rolnor

Det som gör ont som kommer från det undermedvetna kan vara besvärligt, man måste rikta blicken dit och våga bli kränkt, kan ta många år i terapi, det är mänskligt att skydda sej, vi är byggda för detta genetiskt, det ser ut på ytan som om man inte har skäl till smärtan, men innerst inna vet vi vad som hänt när vi var barn, tomheten, att inte bli sed bekräftad, mycket svåra saker, den som kan minnas sina drömmar kan få tips om vad som är fel inuti, vore såklart enklare om det var en tumör som syns på röntgen, förstår mycket väl vad du menar.

Anmäl
2009-05-23 12:58 #15 av: Tavar

#13 Låter riktigt konstigt det där, är det inte deras jobb att hjälpa dig att se vad dina problem är så du kan bearbeta dom? Inte ska du behöva komma på vad de är själv O.O

#14 Problemet för mig, om det vore min barndom som är felet, är att jag inte minns något av den. Jag kan komma ihåg småsaker som att solen alltid sken på min födelsedag, någon gång då vi var nere på stranden, hur det såg ut när jag gick genom grindarna till dagis, eller hur arg jag blev när min lillebror åt upp hela mitt godisföråd för 50kr när jag var typ 8-9 år Obestämd Utom dom sakerna minns jag inget alls. Jag kan inte säga att mina föräldrar var si eller så, eller hur mina bröder var mot mig. Det är helt blankt där.

Anmäl
2009-05-23 15:16 #16 av: inisklo

#15 Jag får sånt starkt känsla,att där är det i barndomen,som du inte minns...i dagens ljus håller dig fast i den mörkret som stör. ..

För ofta man måste gå så långt baks i livet o renssa,att sen komma igen o forsätta i dagens läge.

Vissa saker tar långtid..för vi är inte mogna till att förstå allt på en gång.Så tror jag o har upplet.

Tankar kommer o går men om man mår dåligt av det då är det så himla viktigt,att försöka,att komma på..du har kommit på..

Terapeutter osv som vill hjälpa ge oftast nyckel ord o jobbet gör,man sälv.Obestämd

Jag är ingen terapeut,men mycke olika sak har jag upplev i livet(var annars)o i dag kan jag Glad

Jag hoppas,att ni fattar var jag har menat.

 

Anmäl
2009-05-23 16:13 #17 av: Tavar

Kan förstå att det kan hjälpa många men har man inget minne så har man inte det ^^'' Min hjärna verkar inte prioritera minnen så värst :/

Anmäl
2009-05-23 19:55 #18 av: inisklo

#17 Jag förstå dig..säkert inte så lätt.Hmyyyy..Tavar..

Vissa saker har jag så,att jag vet,att det ha hänt men kan inte klä dom i ord,dom bara finns.Det är också konstigt.

I dagens läge tycker jag bara,att det är skönt o bra i mit liv nu,men jag har kämpat så.Fördelen är trots allt,att man kan lättare förstå andra när man själv har upplevt så mycke svårighetter.

I dag får man ångest nästan bara,att livet är sååååå underbart o bra osv osv jag är så lycklig..

Men man alltid önskar,att andra skulle slippa gå typ samma vägar,stigar osv som man själv.Dom jobbiga vägar o stigar...

Önskar att alla här får en dag känna allt gott som livet kan ge..det önskar jag av hela mitt hjärta.

O jag vill vara medmänniska till livets vägar var dom än bär här..som ni till mig..

Kram

Anmäl
2009-05-23 20:32 #19 av: Tavar

#18 Får hoppas att dåligt minne en dag blir min befrielse ^^ Har jag tur kommer jag glömma bort alla dessa jobbiga år och ersätta dom med bra när jag lärt mig hantera mitt mående.

Anmäl
2009-05-23 22:20 #20 av: isa

#17 Åh vad fint skrivet av dig. Jag är glad för din skull att du mår bra idag. Duktigt kämpat av  dig.

Jag hoppas också att alla härinne får må bra en dag.

kram isa

Anmäl
2009-05-27 00:25 #21 av: rolnor

Tavar,

Att inte minnas sin barndom eller bara fragment av den är mycket vanligt, detta tyder, såklart, på att det lagrats i ditt undermedvetna förmodligen p.g.a. att det inte är några trevliga minnen, jag har haft det så innan min samtalsterapi, men nu minns jag mycket mer och det är nästan bara skit, såklart att vi förtränger, det är enda sättet att överleva...

Anmäl
2009-05-27 01:20 #22 av: Tavar

Skulle kunna vara så, min psykolog säger ju att mitt dåliga minne nu beror på att min hjärna inte vill minnas något så kan lika gärna vara så att det gäller min barndom med... Men skulle vara synd om det var så...

Anmäl
2009-06-02 20:58 #23 av: rolnor

Absolut tragiskt, men det är väl på sätt och vis den enda förklaringen?

Anmäl
2009-06-02 21:19 #24 av: Tavar

Tyvärr värkar det så, men då jag inte börjat nysta min barndom med psykologen sen så är det inte mycket att göra åt.

Anmäl
2009-06-02 22:36 #25 av: evrekaw

Jag förstår resonemanget... Bara det att jag har en diagnos, och inte blev något bättre för det. Inte blev ångesten mildare för att jag fick veta att jag var bipolär...

Inte blev omvärlden mer förstående heller... Det enda som gjort saken bättre är att det blev mindre svårt, om än fortfarande svårt, i den medicinska djungeln, att hitta vettig medicinering.

Den största förändringen kom nog när jag struntade i diagnos och benämningar och sökte alternativa ångestlindringsmetoder. Jag läste massor, jag tittade på dokumentärer. Läste forskningsavhandlingar. Jo, det låter som jag är galen - och det har jag ju papper på att jag är... Så det bjuder jag på...

Ångest är ångest - oavsett diagnos. Ångesthantering kan vara densamma oavsett diagnos.

Ibland är diagnosen dessutom en börda... Kommer jag in på vårdcentralen och vet att jag har bihåleinflammation, får jag jiddra i en timma om att... Näej, jag är inte deprimerad... Visst, jag är låg, men jag behöver antibiotika, jag har alla övriga mediciner från Affektiva enheten...

Jag brukar säga på skämt att... Jag skulle kunna komma in på akuten med benet i fel vinkel och läkareländet skulle ändå ifrågasätta om jag verkligen hade ont i benet... Är jag inte lite deprimerad ändå???

Om jag någon gång blir arg har jag tappat min rättighet till ilska, jag är nämligen manisk. Tänk så behändigt. Mina känslor kan ignoreras av vem helst som önskar...

Anmäl
2009-06-02 23:01 #26 av: rolnor

evrekaw, skitjobbigt att inte bli tagen på allvar när man för en gångs skull har en somatisk sjukdom, tycker inte heller att det är nån större poäng med diagnoser, tycker att min tid hos samtalsterapeut fick mej att tycka precis som du, att ångest är drivkraften bakom alla diagnoser, sen manifesteras den på olika sätt för oss, t.ex. att man vill skada sej eller bli manisk, bara olika sätt att hantera smärtan på, tänk vad trevligt om alla vi människor hade haft kompetenta föräldrar, hur mycket lidande vi sluppit, suck...

Anmäl
2009-06-03 00:08 #27 av: Tavar

För mig tror jag det skulle kunna kännas bättre om jag kunde säga vad problemet är, inte ens min psykolog verkar fatta för allt jag säger tyder på en diagnos men sen visar det sig att det inte är möjligt att jag har den... Jag vill inte vara ett vandrande mysterium utan veta varför jag är så här och då få lättare att bearbeta allt när jag vet varför jag har mina problem

Anmäl
2009-06-03 00:24 #28 av: evrekaw

#26 Bipolärt syndrom är inte en somatisk sjukdom. Du kan läsa om det på ångest i fokus. Har skrivit två artiklar om det där.

#27 Nu vet jag inte hur gammal du är eller hur länge du haft dina besvär... Men jag fick inte en diagnos förrän efter nästan 8 år. Jag misstänker att de vill vara väldigt säkra innan de ställer en diagnos.

Å andra sidan får en del diagnoser i flertal efter en mycket kort tid. Vet inte vilket som är värst/bäst? Men jag förstår att du vill veta! Det är ju ytterst primärt och ger en även lite ro när man genom att få en diagnos känner att man tagits på allvar. Åtminstone togs jag på större allvar inom vården sedan jag fått en...

Anmäl
2009-06-03 00:42 #29 av: Veyla

#27 det är tyvärr så att de flesta inom vården blir väldigt skeptiska om man nämner ordet diagnos eller dess underkategorier. Jag har gjort det misstaget gång på gång. De flesta av dem letar bara efter meningarna bakom det du säger i stället för att lyssna på vad du faktist talar om. Och om du säger att du tror du kan ha en diagnos så tror många av dem att du har gjort det värre än vad det är.

Jag hatar detta hos vårdpersonal och uppmanar alla med det barnsliga beteendet att sluta för det förstör liv! (nu kan man bara hoppas det hjälpte någon;)

 

#28 Jag vet att många fall bänkas, framför allt 30+ åringar. Jag skulle kunna tänka mig att mellan 20 och 26 eller så är en ganska bra tid att få utredningar för att det händer saker. Men jag kan ha helt upp åt väggarna fel där. Min AS utredning tog nästan ett år, men det var väldigt långsamt. tror nästan jag blev bänkad (var 15 år när den startade).

 

Anmäl
2009-06-03 16:19 #30 av: rolnor

#28 Jag syftade på att du sökte hjälp för kroppsliga problem och inte själsliga men inte blev tagen på allvar pga din bipolära sjukdom, kanske missförstod dej.

Anmäl
2009-06-03 16:36 #31 av: evrekaw

#30 Ingen fara... Glad Jag missförstår massor varje dag... Flört

#29 Nej, de förstör inte mitt liv... Jag brukar ta på mig den långsamma pedagogiska sävliga rösten. (ungefär som när man talar till en förståndshandikappad 3-åring) Då blir de snabbt väldigt obekväma, för det är ju de själva som låter mest vansinniga då...

Jag är helt oskyldig...Oskyldig

Sedan ber jag alltid om att få slippa de värsta läkarna på vårdcentralen. Jag är ärlig med sköterskan varför jag inte vill ha vederbörande. Men detta ska framföras med myndig och vänlig stämma - låter man grinfärdig eller arg är spelet över...Skrattande

(Hu, jag är en grym människa...Tungan ute)

 

Anmäl
2009-06-03 16:42 #32 av: Veyla

#31 väldigt få har den förmågan. Och väldigt många är ärliga. Dem som inte har förmågan och är ärliga kan inte läkare ocg dyl se just på grund av det.

Tex.
Som de flesta här vet är jag väldigt ärlig, ofta lite för ärlig, och säjer det jag tycker. Det innebär för mig att läkare och dyl inte tror på vad jag säjer för dem förväntar sig inte att jag ska kunna så mycket eller att jag vet något om mig själv. Alltså är alla kunskaper jag har om medicin, sjukdomar och mig själv bara ett hinder för mig.
En annan läkare eller dyl, som inte har det "leta efter bakomliggande budskap" tänkandet. Dem förstår mig och vi kan arbeta fram något 5 ggr så fort just på grund av att jag redan gjort det största arbetet själv genom att lära känna just mig själv.

Jag tror nog att många andra hamnar i samma sits när dem träffar på dessa som letar istället för att lyssna.

Anmäl
2009-06-03 16:47 #33 av: evrekaw

#32 Jag uppskattar din uppriktighet! Jag vet att det ligger mycket i det du säger...

För 10 år sedan hade jag inte samma pondus och trygghet inom mig själv för att kunna manövrera ut någon genom att vara förståndigare än läkaren själv...

Dessutom ska det inte behöva vara så här... Läkare borde veta bättre...

Anmäl
2009-06-04 16:13 #34 av: Tavar

Jag är 18, har haft problem så länge jag kan minnas men de blir värre och värre ju längre tiden går. Kan ha en lite bättre period på max en månad här och där men sen sätter det igång att rulla neråt igen.

Först trodde min psykolog att jag har något problem från barndomen och sen utväcklat borderline eller bipolär-problem men nu är hon tveksam om det kan vara ett sådan problem då jag för det mesta vet vad som triggar igång ångesten, vilka situationer jag inte klarar av och när jag brukar må dåligast men samtidigt inte vet hur jag skulle reagera om någon jag håller om skulle göra något mot mig. Jag kan alltså inte tala om om jag kommer reagera med sorg, glädje, ilska eller alls.

Anmäl
2009-06-04 16:30 #35 av: rolnor

Tavar, att det är en skada från barndomen är väl skälvklart?

Anmäl
2009-06-04 16:34 #36 av: Veyla

#34 om din läkare gott med på att du har ångest kan ni ju alltid börja arbeta med den. Det kan dessutom bli lättare att både komma åt och att lindra de andra bitarna sedan. Tyvärr kan man inte göra allt på en gång.

Att det blir värre är inget ovanligt och framför allt inte om man har kontakt med Bup eller psykiatrin (även privata). Man rotar upp så mycket och det är faktist en av det tuffaste saker man kan göra.

Anmäl
2009-06-04 16:43 #37 av: Tavar

#35 Ja, frågan är bara vad. Ingen har slagit mig, kränkt mig eller sådant så det kan inte vara en sådan handling som är grunden.

#36 Jo jag vet det, har ju gått på samtal i flera år nu men känns ändå som att det delvis inte är rotandet som gör att jag blir sämmre Obestämd Är svårt att förklara, men det är som när jag började med mina mediciner och hamnade i en svacka men jag viste att det inte var medicinernas fel

Anmäl
2009-06-04 17:23 #38 av: inisklo

#34...Tavar..jag ska brätta här en liten sak..hur uvänttat man kan reagera,utan att man vill reagera just så..fattade inte alltid förut..hur..när..osv

Vi satt i matsal jag o kurskamrater.Jag o en annan hämtade kaffe o hon glömde sin kaffesked när vi kom tillbaks till bodet.

Då sa jag,att jag hämtar en åt dig.När jag kommer tillbaks säjer hon tack va snäll du var....Hjäp....jag höjde rösten o sa: är man alltid snäll när man gör nåntig..

Kan man inte säga,att man är artig..när man gorde som jag  plaa..plaa..Du anar inte..hon kollar på mig som jag skulle har ramlat ner från himlen..eller...

Jag fattade inte heller nåntig,annat än att själva orden SNÄLL fick mig ur balans om jag hadde nåt den tiden.

Nå jag bet om ursäkt o livet gick vidare...

Jag hadde jätte svårt med människor som sa,till mig att jag var snäll om jag gorde nåt.Jag kommer ihåg,att ibland var jag svimfädig,att höra orden snäll.....

Nån år efteråt när jag gick hos kurator har jag fattat....

NÄR JAG VAR 5-6 ÅR GAMMAL HAR JAG BLIVIT UTNUTJAT SEXUELT AV PEDOFILER.. DÅ VAR JAG SNÄLL O FICK GODIS.

Jag var snäll när jag gorde nåntig då har jag reagerat så som jag själv inte fattat alls..hur kan man bli skrik fädig om nån säger,att man är snäll...Gråternär jag skrev dom rader,har jag inte fattat,att innom mig finns kvar den lilla inisklo som litade på alla,att dom vill min bästa som gråter av hur dom har förstört mitt kännslå liv..nästan..

NEJ JAG HAR BRÄTTAT LITE ,MEN NU ÄR DET SÅ,ATT JAG LÅTER DEN INTE STÖRA MER.JAGGråterGråterGråterO SÅ BLIR DET IBLAND,MEN ÄN SEN JAG HAR ÖVERLEVT SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ MYCKE..SÅ MYCKE..O ÄR HÄR O SKRIVER TILL ER.

ÄR DEN INTE DÅ NÅT,ATT TACKA FÖR O ATT VARA GLAD OSV...

Tavar...låt dig reagera...det kan inte bli mer än som guldfiskens mun o ögonFlörtnär andra kollar..va är det nu..

 

Anmäl
2009-06-04 17:44 #39 av: Tavar

#38 Förstår att du inte tycker om det ordet då Rynkar på näsan Jag har svårt för ordet gumman och då har jag itne ens en sådan anledning. Men det är tur att du hittade grunden till dina problem, även om det är en sådan sak man önskar att man inte skulle kunna minnas...

Anmäl
2009-06-04 20:10 #40 av: evrekaw

Ibland finns en anledning man förträngt, varför man också mår så dåligt.

Ibland finns ingen alls... Jag hade ingen annan än att jag är bipolär, men den diagnosen fick jag först när jag passerat 25...

Avundas dig inte din sits... Hoppas bara att du får bättre hjälp på vuxenpsyk. Jag upplevede att de på BUP var så oerhört fixerade vid ens uppväxt... Jag hade ju en bra sådan, så detta gav inte mig ett dugg...

Förstår din frustration... Kram på dig...

Anmäl
2009-06-04 23:20 #41 av: Tavar

Går inte på BUP utan på vuxenpsyk, är man 18 är man inte välkommen på BUP :P det ska dom till mig ett halvår innan jag skulle bli 18 och bad om att få komma dit.
Men får se hur det går nu, har ju en psykolog som verkar duktig och förhoppningsvis kommer hon på varför jag är som jag är då jag inte kan luska ut det själv

Anmäl
2009-06-05 00:00 #42 av: evrekaw

#41 Här i min stad har de något de kallar för "unga vuxna" för de som är i din ålder.

Hoppas verkligen att du ska få hjälp att reda ut vad det handlar om.

Anmäl
2009-06-05 01:38 #43 av: Tavar

#42 Allt här är så antingen eller förutom på ungdomsmottagningen som är tills man är 23 och då hjälper de en oftast att få tag i en ny barnmorska :/

Men som sagt, får se hur saker ter sig. Tror ju att jag kommer känna mig bättre när jag vet vad grunden är, även om det bara är ett par ord på ett papper. Då vet jag ju iaf vad jag ska säga när det blir som värst och ingen förstår. Är så hemskt att svara att jag itne vet vad det är...

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.