Problem med folk
Det känns som att jag förvirrar folk hela tiden, en del verkar tro att jag har social fobi eftersom jag har svårt att prata med halvnära personer och i telefon men alla andra har jag inga problem med. Träffar gärna kompisar inne i stan och träffar nya vänner och folk att diskutera med. Dock är det väldigt uttröttande och jag sover mycket tidigare när jag varit ute. Men det är väl inte social fobi? Är mer en social ångest tycker jag.
But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.
Prestationsångest kanske? Vill inte riktigt tro att det är social fobi heller, eftersom du inte har några problem med kompisar och nya vänner och verkar socialt aktiv.
Är det "bara" halvnära personer? Sådana som inte riktigt blivit nära kompisar, och inte bara är flyktigt bekanta? Kan det vara så att du funderar på i vilket fack du ska placera dem, om de ska bli nära vänner, eller förbli bekanta? Så du inte riktigt vet vad du ska prata med dem om än?
Jag vet inte riktigt, spånar fritt bara.
// David
Ett hem utan katt är bara ett hus...
#1 Är ungefär som du tänker, men tror det är mer att jag inte vet hur jag ska bete mig bland dom. Vet inte om jag ska vara skojjig och skämta eller om jag ska försöka hålla en allvarligare ton. Vet inte om jag kan sitta och filosofera bland dom vilket resulterar i att jag bara svarar om jag verkligen vet.
Vet alltså inte hur jag ska gå till mötes med dom, då känns det bättre med att undvika dom personerna.
But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.
Jag är inte så bra på dessa områden, men jag tror inte du har social fobi. Jag tror mera på det du själv att det är nån form av social ångest. Känner du dig bara riktigt avslappnad med dina närmaste vänner eller känns det inte riktigt 100% bra med dom heller?
mvh isa
Med mina vänner har jag inga problem alls, snarare så att jag inte vill gå även om de ber mig 
But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.
#Ok Jag vet inte hur jag ska hjälpa dig idetta fallet, då jag själv är mycket blyg och tillbakadragen människa ute bland folk. Då blir jag tyst och håller mig lite i bakgrunden, men jag är en god lyssnare och iaktar mycket, ( mer än de kanske tror…… ).
Så hur jag än vill komma med råd, så är det svårt. Om det är viktigt för dig att kunna umgås med "halvnära" människor så finns det nog bara ett sätt att bli bättre på att umgås med "halvnära" folk och det är att öva på det, ofta och mycket, fast det känns obehagligt.
Själv så drar jag mig hellre undan - jag är en fegis i såna situationer.
mvh isa
#5 Jo, även jag är så att jag blir tyst. Men jag anser inte att jag är blyg, då jag gärna pratar med nya och gamla bekanta och älskar att träffa nya kanske blivande vänner.
Mitt största problem är dock min pojkväns familj, har alltid haft problem med mina killars familjer, har ingen aning om hur man ska vara med dom. De kan sitta o skojja och ha kul och försöker jag säga något känns det alltid som att jag sagt något fel. Jag kan ju inte deras normer och jag anser inte att de är sånna man kan testa att umgås med och funkar det inte rycker man på axlarna och går…
But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.
#6. Undra om det inte ändå är någon slags prestationsångest, att du inte vill göra "fel" när de ändå är så pass viktiga (när det är din pojkväns familj). Hur blir det efter ett tag, när du lärt känna dem bättre, och lärt dig lite om hur de är, och deras sätt att prata, skämta osv?
// David
Ett hem utan katt är bara ett hus...
#7 Det släpper aldrig, har dock inte haft förhållanden där jag fått träffa föräldrarna i mer än närmare ett år. Gissar på att det tar mig väldigt lång tid att lära mig hur jag ska bete mig bland den typen av bekanta 
Men kan ha det likadant med mina mostrar och andra släktingar, nya psykologer, lärare som jag sällan har lektion med och aktivitetsledare (tex när jag sysslade med ridning förut). Grejen är att jag inte bryr mig om deras personliga åsikt om mig, så länge allt fungerar och flyter på.
But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.