Annons:
Etikettkronisk-smärta-påverkan
Läst 4111 ggr
isa
2009-04-23 14:31

att tala om sin smärta

Hej. Jag undrar om det är någon mer än jag som tycker det är obehagligt att tala öppet om sina smärtor.? Jag blir ofta illa till mods för att säga orden: Nu har jag jätteont. eller "jag har ont idag".

Jag liksom skäms för mina smärtor. Jag använder hellre ord som "idag har jag en dålig dag". Och om folk frågar varför det är en dålig dag, så kanske jag blir tvungen att säga att jag har ont ( om det inte syns tydligt den dagen ) Och alltid när jag säger att "jag har ont" så skäms jag . Jag tycker det är pinsamt på något sätt.

Jag vet inte varför det är så, jag ska ju inte behöva skämmas. Jag tycker det är jättejobbigt. Det känns som om de inte ska tro på mig när jag säger att jag har ont, eftersom det inte alltid kan synas på mig.

Varför skäms jag för mina smärtor?

Jag har pratat med dem på smärtkliniken om detta, men jag fick inga särsklilt bra råd.

mvh isa

Annons:
flikkan77
2009-04-23 18:02
#1

Jag har svårt att både säga att jag har ont och att jag har en dålig dag.

Jag får lätt ischias och andra problem med ryggen men har svårt att säga att jag en viss dag inte klarar vissa rörelser. Likadant har jag svårt att säga att jag vissa dagar inte mår bra psykiskt.

För mig är det så att jag inte klarar av att någon tycker synd om mig. Jag har alltid varit den starka alltså mår jag också alltid bra.

Min mamma och nu mera min man ser igenom mig och kan fråga rakt ut hur jag mår och till dem kan jag oftast tala om hur det är men det är sällan någon annan vet hur jag egentligen mår.

Till läkare kanske det nästan vara jobbigast, framför allt när jag mår dåligt psykiskt. Är rädd för att bli inlagd så att andra verkligen får reda på hur jag mår…

"You just have to belive…"

isa
2009-04-23 19:27
#2

#1 Håller med dig där.Jag har också alltid varit den starka och duktiga personen både i vår familj och på mitt jobb. Kanske är det , det som ligger i botten , som gör att vi skäms eller tycker det är jobbigt att säga att man mår dåligt eller har ont.

Jag tål inte heller att folk tycker synd om en, det vill jag verkligen inte. Det är inget jag strävar efter, för det är inget som gör att man mår bättre. Medlidande och sympati och förståelse är en helt annan sak.

Jag är inte som andra kan vara, en del på mitt jobb, verkar älska att beklaga sig och tala om minsta lilla krämpa som de har.

kram isa

Tavar
2009-04-23 19:40
#3

Jag har sällan ont i kroppen men kan ha väligt svårt att tala om för de jag "tar hand om", alltså de som jag brukar hjälpa i skolan, min bror eller mina yngre vänner. Är jag på väg att rasa ihop i en ångestattack är det vanligt att jag säger till dom att jag har ont i huvudet och går.

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

isa
2009-04-23 22:39
#4

#3 Det var intressant. ( hoppas du förstår mig rätt ) Alltså är det inte bara vi med smärta, som inte vill/kan tala om när man inte mår bra.

Tavar
2009-04-23 22:42
#5

#4 Jag tror det är ganska vanligt, man vill inte prata om sina problem eftersom man visar sårbarhet då. Det kan vara medvetet eller inte, men jag tror det är ett ganska stort problem för många.

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

isa
2009-04-23 22:54
#6

#5, ja! jag känner mig jätte "liten" och utelämnad när jag säger "jag har ont".

Tack snälla Tavar! nu förstår jag lite bättre. När du skrev "eftersom man visar sårbarhet då", då kunde jag identifiera känslorna på ett bättre sätt!

Annons:
Tavar
2009-04-23 22:58
#7

#6 Så lite så ^^ Ibland kan man veta det i hjärtat men behöva hjälp att få ord på det! Flört

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Aviendha
2009-04-24 01:40
#8

Ja, det var bra beskriver Tavar =) Jag känner igen mig i ditt beteende vad gäller ångest. Jag mår bara lite illa, måste ut för att ta luft och uppbådar alla de krafter jag har för att verka illamående/huvudverksdrabbad när jag hellst hade börjat hyperventilera och krascha i en liten skälvande, skrikande hög rakt upp och ner. Det är nog som du säger. Man vill hålla skenet uppe och inte oroa andra.

Tavar
2009-04-24 02:39
#9

#8 Jo, om jag har någon på besök brukar jag försöka skjuta upp ångesten tills de går. Det blir starkare men dom slipper stå it med att se mig så. Skulle aldrig klara av att visa en gäst bara sådär att jag mår riktigt pyton.

Men det är som sagt dom som ser upp till mig som jag har svårast att visa att jag mår dåligt, ofta för att de själva är ganska instabila… Känns som att om jag visar dom att jag kan rasa samman, kommer dom göra det med.

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Chestnut
2009-04-25 23:10
#10

Jag har extremt svårt att visa att jag har ont. Kan knappt säga till läkaren att det gör ont. Börjar jag få en större smärtattack går jag undan, när jag är med vänner, hemma, i skolan. Kommer med en nödlögn i stil med "ajdå, jag glömde en sak i skåpet" (skolan). Väl framme vid skåpet bryter jag ihop. Får jag vill inte visa mig sårbar, jag är alltid den starka människan som "klarar allt".

Med vänliga hälsningar
Chess

Tavar
2009-04-25 23:33
#11

#10 Verkar som att många med problem är de som "måste" vara de starka :( Känns fel, ibland önskar man att man fick rasa hopp på stället och bara få ut allt. Både fysisk och psykisk smärta

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Chestnut
2009-04-25 23:39
#12

#11 Vore såå skönt att bara kunna släppa allt och rasa ihop helt. Men kan inte, måste vara stark.

Med vänliga hälsningar
Chess

Tavar
2009-04-25 23:44
#13

#12 Jo, förstår det. Man kan inte alltid göra som man vill utan man måste försöka kämpa vidare

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Annons:
Chestnut
2009-04-25 23:47
#14

#13 Har min ambition, att bli läkare. Med deet målet går det att kämpa på och inte visa någon smärta, gå undan när det blir som värst. Har under över ett års tid "bara" brytit ihop in public 4 gånger. Kämpar på annars, går undan när det blir för illa.

Med vänliga hälsningar
Chess

EvelynKatt
2009-04-26 01:06
#15

Smärta är lurigt. Jag kan ha så ont i fingrarna eller huvudet att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Mitt rörelsemönster förändras något då, och ganska många kan se att jag har ont. De som känner mig ser. Det är jobbigt. Det är pinsamt. Det, liksom ångest, är mitt privata helvete, och ingen annan ska dras in i det. Ingen annan ska behöva se, se hur svag jag är.

Tavar
2009-04-26 14:00
#16

#14 Läkare är inte lätt nej Obestämd är det någon spec inriktning du tänkt dig eller mer sitta på vårdcentralen och ta dagen som den kommer? :P

#15 Ja, problem känns väldigt personligt. Skällde ut min farsa som f*n när han talade om för mamman till min första kompis i min nya skola att jag på den tiden skar mig. Hur fasen kan man tala om en sådan sak om sitt barn för någon man träffat för första gången? Det är ju inte precis " Hej, jag heter blablabla och min dotter skär sig".

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Chestnut
2009-04-26 14:28
#17

#16 Lutar åt allmänmedicin (dvs sitta på vårdcentral :P) eller ortopedi. Är ganska öppen, kan tänka mig det mesta förutom gynekologi och urologi…

Med vänliga hälsningar
Chess

Tavar
2009-04-26 15:00
#18

#17 Förstår de :P "hej, vad jobbar du med?" "Jag kollar folk under byxorna" XD

Men jobbar man på tex vårdcentralen behöver man ju en väldigt bred kunskap, man ska ju känna till allt från influensa till aids. Men skulle kunna vara kul då man aldrig vet vem det är som kommer dyka upp :)

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Chestnut
2009-04-26 22:48
#19

#18 Är just det att vad som helst kan dyka upp som lockar mig :) Vill inte se samma sak dag ut och dag in utan något nytt varje dag!

Med vänliga hälsningar
Chess

Tavar
2009-04-28 03:24
#20

#19 Låter bra, men känns lite OT att skriva om detta här Flört måste ju visa de andra lite respekt med

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Annons:
cavalo
2011-02-16 19:00
#21

Jag har ganska lätt att tala om att jag har ont, men det är ju inte helt lätt nej.. Jag brukar berätta för de jag ska sitta och prata med el. dyl. länge att jag har ont så därför skruvar jag mig mycket i stolen eller måste stå upp osv.

Annars känner jag mig mest tjatig som många gånger säger: "Nej nu måste jag åka hem för jag har så ont i ryggen". Men det beror nog på att det ofta blir till de närmsta då jag umgås med de mest. Fast det kan ju vara jobbigt också att behöva åka hem tidigt från tillställningar när jag egentligen vill vara kvar och ha trevligt. När jag har riktigt ont så spelar det ingen roll om jag kan sitta eller stå och gå. Jag måste få ligga ner för att ryggen ska få vila då den skjuts ihop av att sitta osv. Oftast så funkar det att ligga på sidan så nacken kan slappna av så mycket som möjligt. Svårt dock.

Summan av kardemumman är väl att jag har lite enklare än vad ni andra beskriver att tala om det. Men det är inte alltid "skönt" att tala om det, mest för att människorna jag umgås med just då inte ska "börja tro massa saker" eller annat.

Hur har det gått för er andra? Känner ni att det är enklare nu eller är det som förut?

[rolnor]
2011-02-16 20:08
#22

Jag tycker att det beror mycket på omgivningen, säger jag att jag mår dåligt så blir ju folk besvärade (utom några få som själva sett en del av månens baksida…), dom förväntar sej att allt ska vara OK orkar inte bry sej, jag har slutat säga att det är jobbigt, leder ingenvart…Skrikandes

cavalo
2011-02-16 21:16
#23

Rolnor: Jo så är det också, så det är inte alltid som jag berättar. Känner in stämningen eller nått sånt.

isa
2011-02-19 14:31
#24

#21 Tacx för att min tråd tas upp igen, Det var intressant att läsa hur jag och alla andra som svarat i den , kände för snart, faktiskt 2 år sedan.

Det var roligt för mig att läsa att jag faktiskt har kommit en bit på vägen, för de flesta människor i min omgivning, ( både privat och på jobbet ) vet nu om både mina fysiska och psykiska problem. Så nuförtiden räcker det med att jag säger att : Idag är en bra dag/ eller Idag är det en dålig dag. Det är skönt att slippa behöva förklara sig.

Jag fortsätter fråga så som Cavalo frågar : Hur har det gått för er andra?

ps. Cavalo: Du är duktig tycker jag som kan tala om din smärta!

cavalo
2011-02-20 22:20
#25

#24 Det låter toppen!

Tack! Glad

Maria
2011-02-21 09:00
#26

Intressant tråd.

Det här med smärta är svårt.

Jag har haft sådan otrolig smärta emellanåt i snart 6 år och jag har aldrig haft svårt att prata om det hemma.

Däremot på jobbet så har jag oftast bitit ihop. Jag vet ju att det påverkar mina arbetskamrater. Alltså någon annan får göra det jag för stunden inte klarar av. Jag vill heller inte att någon ska tycka synd om mig. Min smärta är min och jag vill inte belasta andra.

De värsta dagarna har jag stannat hemma helt och på grund av större frånvaro vissa perioder så har de ju insett att något varit fel.

Sista halvåret så har jag fått administrativa uppgifter p.g.a att hon som hade den tjänsten fick barn och det passade perfekt då jag långsamt blev allt sämre.

Nu arbetar jag ju i en "forskargrupp" med läkare och sjuksköterskor runtomkring mig så alla visste mer än vad jag försökt visaFlört

Vad jagville komma till är att visa smärta beror alldeles på till vem.

Jag skiljer stort mellan arbete, vänner och hemma.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

cavalo
2011-02-21 10:45
#27

#26 Låter som det har ordnat sig bra på jobbet för dig Glad

Annons:
Maria
2011-02-21 10:58
#28

#27 Ja, tack och lov.Glad

Nu är jag nyopererad och sjukskriven två månader men det lär bli längre och då är min tjänst den gamla vanliga eftersom hon som är på mammaledighet är tillbaka.

Dessutom är jag projektanställd. (Visserligen sedan 10 år) men min anställning löper ut 1 augusti så vi får se hur det blirObestämd

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

cavalo
2011-02-21 12:38
#29

#28 Oj då. Det löser sig allt till det bästa tror jag Glad

Maria
2011-02-21 12:40
#30

#29 Japp, det tror jag ocksåFlört

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Upp till toppen
Annons: