Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 2891 ggr
isa
2009-05-03 14:39

dumma ångest

Hej. Först och främst så ska jag väl säga att jag redan haft ångest och panikångest i flera år. Men jag upptäcker mer och mer att så fort jag klarar av någonting som jag haft ångest eller får panikångest för - ja då hittar ångesten en ny väg.

Varför gör den så?

Varför vill ångesten så envist hänga sig kvar vid ett nytt "objekt"?

Nu helt plötsligt har jag börjat få ganska kraftig ångest när jag har ont.Det blir kanske så efter en tid med kronisk smärta - vad vet jag? att jag fått panikångest i samband med smärtan kan jag förstå. Men det här känner jag inte igen.

Men det som jag tycker är mest konstigt är att det har börjat bli ångest när jag är ledsen. Förut när jag varit ledsen har jag gråtit ut och sen så är det någorlunda ok. Men nu, om jag är ledsen för något, så kan jag få ångest innan eller efter jag gråtit, eller under tiden jag gråter, och den j….la ångesten sitter kvar sedan jättelänge.

Dumma ångest som bara hittar nya vägar hela tiden. I mitt sinne ser jag den som en giftorm som slingrar sig ut på nya stigar hela tiden.

Är det någon mer som känner igen det här med att få "ny ångest"

Annons:
Hawknestgrove
2009-05-03 18:24
#1

Putt? Ingen som kan hjälpa  Isa med sina känslor?

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

LenaR
2009-05-03 19:10
#2

Jag känner igen den där giftormen. Har du hört talas om Herakles och den lerneiska hydran? Du kanske behöver hitta ett sätt att "bränna av" ångesten, så den inte skjuter nya huvuden. Vet du vad jag menar?


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

isa
2009-05-03 19:16
#3

#2 Ja, jag förstår vad du menar. Men jag vet inte hur man gör. Ska fråga min psykolog i nästa vecka och höra vad hon har för råd om detta. 

 Herakles och den lerneiska hydran var en bra jämförelse.

zmulan
2009-05-04 11:46
#4

Jag känner mycket väl igen problematiken. Vad jag tor är att det är viktigt att lära sig kontrollera ångesten och inte försöka sjuta undan den. Jag tror att det är när man försöker undertrycka den som den utvecklas till nya nivåer. Inte är det lätt men jag tror att man måste låta ångesten komma och hitta saker som underlättar den när den kommer men ändå att låta den finnas. på det sättet tror jag att man kan mildra den för att ev tids nog klara av att hantera det, om det inte är för förödande för din livssituation för då kan man behöva medicinering.

Jag håller på att läsa en bok jag vill tipsa om som har gett mig mång insikter. "Befriad från ångest" av "Lucinda basset"

Hoppas att jag var till någon nytta. :)

//Zmulan

//Zmulan

Medarbetare på http://smyckestillverkning.ifokus.se/

[aspie]
2009-05-04 12:38
#5

Jådå, jag känner oxå igen detta med denna f.b ångest. Har haft ångest sen barndomen i olika former. Känns nästan som om man vant sig, men så kommer det som en atombomb o slår ner igen och ångesten tar nästan död på en känns det som,

Jag kan absolut inte hantera min ångest själv. Tar Xanor vid behov. och /eller Sobril. När den blir för jäklig hjälper bara alkohol för min del. Men försöker at undvika den.

Kanske får jag något som hjälper på torsdag då jag ska till specialist. Hoppas kan man ju alltid.

LenaR
2009-05-04 13:15
#6

Människor är så olika varann, så det är svårt att ge konkreta råd. Men jag tror zmulan har helt rätt i att ångesten inte ska förnekas, utan kontrolleras.

Sen vill jag bara säga att man kan komma över ångest! Jag hade depressioner med tillbehör från att jag var 6-7 år tills jag var 30, men det är över. Jag får ju fortfarande plocka huvudena när de växer upp, men det fungerar, jag mår bra.

Jag skriver verkligen inte för att stoltsera med hur duktig jag är, jag tänkte bara att det är skönt att höra att ångest inte behöver vara ett livslångt tillstånd!

Hoppas din psykolog kan hjälpa dej hitta vägar, Isa!

#5 Mediciner är nog bra, men alkohol, aspie, det brukar förstärka ångest? Ta hand om dej!! Förvånad


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Annons:
[aspie]
2009-05-04 13:34
#7

#6 Är så medveten om det du skriver men är oxå medveten om varför jag är som jag är med detta. Det finns tack och lov proffs som oxå vet vaför jag är som jag är och varför jag inte kan kontrollera min ångest. Men så fort min utredning är klar så är jag säker på att de kommer att ge mig rätt hjälp äntligen. Jag funkar inte som de flesta andra med ångest här. Ville bara säga det

flikkan77
2009-05-04 13:42
#8

#7 Faktiskt så hjälper alkohol för mig med… men precis som du, aspie, så försöker jag undvika det.

"You just have to belive…"

[aspie]
2009-05-04 14:13
#9

Bra flikkan Glad KRAAAAAAAAM

isa
2009-05-04 21:17
#10

Tack för alla fina och kloka svar.

mvh isa

[aspie]
2009-05-04 21:19
#11

Gose-Isa Skrattande KRAM

inisklo
2009-05-07 12:46
#12

Ville bara skriva o instämma,att det finns så många kloka svar här till dig…o du har din psykolog o det är ju bara+ om ni har bra kontakt o som #4 skriver..inte sjuta undan ångesten..

Alkohol..mhyyy..den domnar alla känslor för stunden,men alla problem är kvar dagen efter o värre.För man så lätt glömmer,att alla problem o beskymmer kan simma,dom drunknar inte..

Medicin..om inget annat hjälper..är mer ok för mig än alkohol..men alkohol o medicin tillsammans nix..o nix..o nix..

[aspie]
2009-05-07 12:57
#13

#12

Alkohol är aldrig bra. Helt rätt. Men despertata människor gör despetata saker när ingen hjälp finna att få. Bra att du är såpass duktig och kan sköta dig bättre än de .

Annons:
inisklo
2009-05-08 20:23
#14

#13 Jaa…duktig…vem har sagt,att jag kan sköta mig bätreFlört

  Nå jag har också testat hur alkohol demppar känslor,men jag blev tvungen,att välja mellan alkohol eller kurator..o då valde jag kurator.Det är rätt länge sen..men..det var min rädning.

[aspie]
2009-05-09 11:35
#15

Ja, men då fick du ju hjälp i varje fall, det är ju jättebra. Jag själv har inte börjat få hjälp förrän nu, ca 35 år senare, fastän jag sökt och bett om hjälp hela tiden men bara blivit bortviftad och stämplat som inbillningssjuk eller nåt.

Det står säkert TPL i läkarnas utlåtande om mig. Obestämd

[rolnor]
2009-05-09 22:26
#16

Alkohol är ju också "medicin" precis som stesolid eller andra benzo, tycker att det är OK med ett par öl ibland, men det finns en gräns när problemen blir ännu värre dan därpå, och dit ska man absolut inte gå…

LenaR
2009-05-09 22:59
#17

Hm… Den bästa medicin jag fått mot ångest var Oxascand, och den är ju beroendeframkallande den också. :/ Men till skillnad från alkohol gav den ingen dagen-efter-ångest!

#3

Fick du några bra råd från din psykolog Isa?


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

isa
2009-05-10 01:36
#18

#17 psykologen visste inte exakt varför det blir såhär just nu för mig. Hon sade bara att ofta beror ångest på något annat än det som man tror att det beror på för stunden.

Hon sade också att ångesten lagras i det undermedvetna ( fast det visste jag redan) och att jag hade rätt i att den slingrar sig och hittar ständigt nya vägar att komma ut på. 

Jag sade till henne att jag skulle vilja veta hur pass långt tillbaka i tiden , som ångesten lagras i det undermedvetna. Men det sade hon att det är omöjligt att svara på. Om jag visste vad det är för anledning som gör att jag får den här "nya" ångestkänslan, då skulle jag nog förstå den bättre.

Sen sa hon ungefär som Zmulan sade i sitt inlägg i #4. Man ska inte trycka undan ångesten för då blir den oftast värre när den väl kommer ut. Men det har jag redan förstått. Det har jag bittert fått erfara. Så jag låter den komma, jag försöker bara lindra den genom t.e.x långa promenader. Det tyckte hon var bra.

Tack för att du frågade om hur det har gått.

[aspie]
2009-05-10 11:12
#19

Jag har aldrig fått lära mig hur man behandlar sin ångest mer än med sobril, xanor, atatrax och en massa antidepp medz som inte funkar alls.

Att inte trycka ner sin ångest? Att ta kontroll över sin ångest, Hur gör man då?. Jag har under många år inte ens förstått att det är ångest jag har, förutom panikångest förståss. Ingen läkare eller annan har berättat för mig eller hjälpt mig i hur jag ska hantera min ångest. Det enda jag vet är att jag har den.

Sist jag var hos läkaren funderade h*n på att ge mig långtidsverkande Xanor som jag skulle ta 3 ggr om dagen. Men vi skulle prova med Atarax 50mg tre gånger om dagen tills återbesöket om fyra veckor så länge. Men det hjälper inte märker jag.

Hoppas jag får något vettigt svar och bättre hjälp nästa gång

[aspie]
2009-05-10 19:39
#20

Här är ju något som jag tror stämmer in mycket väl på mig och många andra med samma funktionshinder och ångest

**
En del med ADHD, depression, bipolärt syndrom, social fobi, hög stresskänslighet etc försöker självmedicinera med alkohol eller andra droger om de inte får adekvat hjälp.**

(taget från ett forum med expertis)

Annons:
flikkan77
2009-05-10 20:17
#21

#20 Ja, vad gör man när ångesten bara gnager och vägrar släppa vad man än gör? Det är tragiskt men sant…

"You just have to belive…"

[aspie]
2009-05-10 21:11
#22

#21 precis flikkan, tragiskt men sant. Tror det är många som desperat gått från läkare till nästa läkare och sen vidare till nästa och bara blivit nonchalerad. Många har nog skrikigt och gråtit och gjort betydligt mer drastiska saker. Är då alkohol det enda de kan få och hitta som lindring så förstår jag fullständigt.

Läste någonstans att många av de missbrukare och alkoholister som finns där ute har ofta någon form av ett neuropsykiatriskt funktionshinder där det oftast oxå finns svår ångest.

Brukar tänka på det när jag pratar med alkisarna när jag är ute med hundarna. "Undrar om han eller hon har något npf i botten?" Obestämd Många vet ju inte ens om det själva. Jag själv t.ex hade aldrig ens kommit på tanken om inte mitt barna hade fått en diagnos.

inisklo
2009-05-11 12:27
#23

#15 jaa..jag..fick hjälp..till sist när jag själv ansåg,att jag behöver det,men det tåg lång tid..innan jag erkänne,att allt bätring börjar från sig själv.

#19Det är svårt,att förstå,att läkären skriver medicin..innan dom vet riktigt orsaken.Jag kan bli rasande arg innombords,att det där med medicin är först i tapetten som jag hör så många brätta eller skriva.

Det är den lättaste vägen till dom..tids prist osv Allmenläkäre kan inte annat än remitera  pasienten vidare,till spesialisten osv.men det är inte säkert,att dom gör det utan ,att man själv får nästan ta en i kragetTungan uteDet är tyvär,nästan med alltig i dag så..det ska sparas osv.

Har tänk mycke det,att allting sparas där som folk mest behöver hjäp.

#22 Har mycke samma tankar o känner människor som har ej orkat ta hand om sig själv o deras liv ser lite andalunda ut i dag än våran..dom har varit mer såna som har get efter,som har ej orkat,med allt o alltig..trots allt är dom en av oss.

Det är så kripande sorligt om,man inte få hjäp då när man mest behöver den,va än saken gäller,man vill baraGråter

Det är inte lätt om man har ej nån som kan lysna o försöka att få en,att förstå osv

Vi ska kämpa vidare…

[aspie]
2009-05-11 12:52
#24

#23

Precis, det tog lång tid för mig oxå att inse jag behövde hjälp. Eller rättare sagt, jag har sökt hjälp hela mitt liv för mitt dåliga mående med ångest och en massa andra stressrelaterade åkommor som jag inte visste att det var då. Men som jag skrev blev jag alltid bortviftad med att det var psykiskt och att det går över.

Men det blev bara värre och värre och den sociala biten blev sämre och sämre. Jag förstod inte varför alla uppförde sig så konstigt mot mig eller varför de blev arga på mig o.s.v.

När jag började bli mobbad på min arbetsplats under flera år och dessutom indragen i en konflikt som varade i 3 år, då gick jag in i väggen. Under flera år gick jag och tänkte att "det måste vara något fel på mig".

Så efter några år sa jag att jag behövde hjälp att reda ut mitt liv. Då säger de att jag ej är mogen för det? VA!? Detta var 2½ år sedan. (Idag är jag 50+) Började hos psykolog efter att jag stått på mig om att få terapi. I den vevan blev min dotter utredd och fick diagnos Aspergers syndrom+ adhd samt lite till.

Började läsa om diagnoserna och insåg att jag själv har samma problem och att det måste vara därför hela livet varit ett helvete. Det kändes som om jag äntligen hade hittat mig själv i diagnoserna och det började uppfylla hela mina tankar och givetvis så berättar jag ju detta för min psykolog som till slut tycker vi ska avbryta terapin för att h*n tycker jag är "för fixerad" vid detta om npf.

Så nu sitter jag här och är fortfarande sjukskriven, utbränd, smärta i kroppen, generaliserat ångestsyndrom (GAD) och egentlig depression, PTSD och en massa olika stressrelaterade åkommor av allvarlig sort.

Väntar på np utredning, men får vänta i minst två år från första besöket eftersom de yngre prioriteras.

Första gången jag sökte hjälp var nog när jag var i 15-16 års åldern. Jag kan bara säga att jag måste haft ständig änglavakt, för att allt jag varit med om och råkat ut för så borde jag varit död för länge sedan.

inisklo
2009-05-11 13:42
#25

#24 Mycke av det som du skriver…är som du skulle skriva av  mitt liv..bara det att jag har inga barn..jaa..jaa..hundar o katten..akvarie fiskar..Tungan ute o mycke mer djur har jag haft..men dom är borta.Dom har somnat för evigt.

Du sökte första gången hjälp när du var 15-16 års ålden.Jaa..a du..jag försökte ta livet av mig före o efter den ålden.

Jag viste inte,att jag har så mycke kännslor innom mig som vill komma ut..jag..har inte lätt just nu,att skriva.Allt som man läser..väcker starka känslor o det gör fårfarande nytta.

Man märker,att man är inte ensam..med sina"last"

Samtidigt måste jag nu säga,att jag mår bra o är överens med mitt liv..men att gå genom dom så här kan bara vara såååååååå friande ändo.För jag har inte nån sån "typ"i min omgivin som är äns lite lik mig på något vis.Förvånad inte allafall syrran o broden min.

Man kan inte begära,att vänner eller kompisar  förstå alltid en o kan hjälpa,men att en psykolog avbryter terapin…Skrikandesom inte kemin funkar där ska hon/han se att man får hjälp på annat håll.I dagens läge,kan man bara tänka,att STRÄVA EFTER SINA RÄTTIGHETERO STÅ FAST ATT MAN FÅ SÅNT HJÄP SOM MAN BEHÖVER.Dom är till oss..dom ska hjälpa..inta bara ta bra betalning.

[aspie]
2009-05-11 14:08
#26

Ja, jag säger då det. TÄNK OM vi hade blivit tagna på allvar så kanske vi inte hade behövt gå igenom så mkt "skit".

inisklo
2009-05-11 14:54
#27

#26 Jaa.a..men nu går vi vidare o för min del är jag inte presis glad över allt som har hänt o varit,men jag har lärt mig mycke o utom dom saker har jag kanse inte suttit här som jag gör nu.Jag ser mig i dag som vinnare..O en massa rikare också av erfaranhet.

Ha en bra dag..

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

ISA…hoppas att din ångest har släppt..åtminstonen äns lite..du har många som vill dela sin"inre liv med dig"det är väll nån tröst allafall.jag tänker på dig o öskar,att efter rengnet kommer sol.

Annons:
isa
2009-05-11 21:41
#28

#27 Tack. det var fint skrivet av dig. Jo, det har släppt och hunnit komma tillbaka och släppt en gång till. Det är ett evigt kämpande. Igår cyklade jag oavbrutet utan att stanna, i två timmar. Det tog ett par timmar innan jag "vågade" mig ut. Jag visste ju att jag måste ut, för dan efter är det ju arbetsdag. Det kändes som om jag försökte cykla ifrån ångesten. Efteråt kändes det lite bättre.

Jag tycker vi alla härinne är jätteduktiga! för vi kämpar hela tiden och ger inte upp. Vi söker svar och försöker få hjälp, det visar att vi bryr oss om oss själva. Det är positivt.

#19 Aspie: Att inte trycka undan sin ångest = att inte förtränga den utan låta sin kropp känna det den känner.Men att ta kontroll över ångesten , det vet jag inte hur man gör. Jag tycker den kommer när den vill nuförtiden.Kanske jag tar kontroll när jag ger mig ut och promenerar och cyklar fast jag har kraftig ångest. ( men jag vill inte träffa någon människa och stanna och prata då, så jag tar omvägar)

Men för cirka ett halvår sen, så tydligen så hade jag förträngt ångesten undermedvetet! Ja, du läste rätt! Så kan man också göra. Och det var verkligen lurigt. Jag hade en jobbig men rolig familje/släktträff framför mig och tydligen så hade jag mått dåligt över att den skulle bli av, utan att jag själv visste om det i mitt medvetna.

Jag kände mig bara lite nervös innan. Men när allt var över, fick jag 3 st jättekraftiga panikångestattacker irad och mådde så fruktansvärt dåligt., men mycket kraftig ångest i flera dagar efteråt. Jag kunde inte gå till arbetet. Jag gick inte utanför dörren på en vecka.

Hoppas du blev lite klokare.

kram/isa

[aspie]
2009-05-11 21:54
#29

Isa, jo det där känner jag igen och nog har jag oxå gjort så att jag kontrollerat min ångest om det är så som du beskriver. Att förtränga sin ångest så som du beskrev är väl mest standard hos mig tror jag.

Ja inte är den där dumma ångesten lätt inte och den dyker upp precis när den själv vill Rynkar på näsan

När jag var ung och vi skulle ut och dansa t.ex så var jag alltid så himla nervös och orolig så jag skakade och svettades m.m. Ingen annan av mina vänner hade det så. Förmodligen var det väl ångest det oxå.

isa
2009-05-11 22:23
#30

#29 , ja det var nog ångest du hade då. En stark förväntansångest inför hur danskvällen skulle bli, kan jag tänka mig.

Dumma ångest! Men som sagt. Vi kämpar på bra tycker jag!!

[rolnor]
2009-05-23 15:24
#31

aspie, har du fått någon nytta av terapin? Jag har lite blandade karameller, GAD, social fobi bl.a. ibland kan jag se vem jag skulle kunna vara och inser att det skulle lösa i stort sett alla symptom, jag skulle bli en riktig, levande människa med känslor, det här ser jag tack vare 8 år i samtal, jag har från och till i alla fall ett hopp att det skulle kunna bli så en dag… Inte lätt för oss som stod långt bak i kön när gud delade ut föräldrar….

[aspie]
2009-05-23 16:49
#32

#31 Nä, inte har terapin hjälpt ännu, men jag har bara gått i ca 1 år ännu. Men enligt psykologerna kommer det att ta minst 10-15 år av terapi, samt ytterligare 5-10 lite då och då med proffshjälp innan jag kan leva med detta och få må hyfsat bra. Jag undrar hur lång tid det tar innan man får känna lite förbättring Obestämd

inisklo
2009-05-23 19:36
#33

#32 Du undrar hur lång  tid det tar …det kan ingen människa svara riktigt.Det  kan vara lång väg,men det blir bätre o bätre varje dag som går..eller hur?

Man blir så glad,att man klarar saker o ting som man inte gorde förut,att man börjar förstå lite mer varför man mår som man mår o kan hantera bätre saker som var jätte svåra för ut.

Man bli som små barn på nytt o BLIR JÄTTE GLAD,NÄR MAN KAN SÄGA…JAG KAN SJÄLVGlad 

Jag är glad,att du till slut fick hjäp…

Isa du har rätt vi kämpar bra.. o.. vidare,o i mitt fall har det hjälp jätte..jätte mycke alltid,att jag har målat,sytt,läst va som hälst som jag har tyckt,att är roligt,att göra.Dom saker har jag ej slutat än.Det är jätte bra terapi,att skapa..att skriva är också jätte bra.Du man kan skriva vad som hälst o sen para piva sönder papret eller radera..man behöver inte visa till nån om man inte vill.

Jag hoppas,att allt ornar sig o bli bara bätre o bätre..

KRAM ALLIHOPPA

[rolnor]
2009-05-23 21:54
#34

aspie, det kan ju bli jobbigt på ett annat sätt att ta sej igenom djungeln, handlar mycket om att vara ärlig mot sej själv, många, många tårar kan det bli, hoppas att du hittar rätt där inne.

#33 Kul att du hittat "barnet" där finns näringen till ett nytt liv!

Annons:
[aspie]
2009-05-23 21:59
#35

#34 Jodå, det känns att psykologen börjat röra om i mina förträngda minnen. Riktigt oroligt känns det. Gråter för jämnan för allt och inget.

Men som jag bestämde för över två år sen: Nu ska skiten ut! Det får bli hur jobbit det vill, men nu får det vara NOG!

isa
2009-05-23 22:12
#36

#33 Mycket klokt av dig. Visst , jag har också märkt att när man gör någonting man tycker om, eller skapar, plocka blommor kan också¨vara skapande, då jag skapar en riktigt fin bukett. Cyklar, promenerar, fågelskådar, så länge man gör någonting kreativt så lättar ångesten.

inisklo
2009-05-25 10:34
#37

#36 Jaa…a…isa… så sant som sakt.Va kul,att du nämne blommor..läste just igår boken om olika blommor..som man vill ge till sin vän.Härliga bildet o fantastik texst om..

Det är en tack bok..o varje gång när jag läser den kommer tårar.. av kärlekens värme,jag känner så mycke för mina vänner fast dom är långt borta från mig,men dom är så närä ändå.Tänker andra också som har jobbit osv..

Får en bild av min fantasin hur jag delar  ut blommor till ALLA..hmyyy..va härligt kan livet vara..o fantasin..den är också så underbart härligt gåva..man kan flyga i fantasin o drömma bort sig än stundGlad 

Kram isa o försök vara kretiv av det som du nämner i #36

Skrattande..kan kan se oss spriga o skutta o fara i blomsterängen o blocka blommor..hih..hii..jag är så glad..

isa
2009-05-25 13:02
#38

#37 Skrattande Ja, fantasin är jättebra! Jag kan också se oss springa i blomsterängarna och plocka blommor. Glad

inisklo
2009-05-25 21:55
#39

#38 vi springer o springer,men jag måste vila för orkan inte springa som 15 åring heh-heh..du då..hej hallo vänta…

Dagen har varit så härlig..nu kan man helt o hållet kopla av.Nu har jag gort dagens jobb..tack o lov.

Försöker ha nåt mål varje dag till olika sak som ska göras..

kerstinjo
2009-05-26 08:21
#40

Nu har jag inte läst igenom alla svar. Men jag är övertygad om att ångest föder ångest.

Vet man vad en djävulsk ångest är så är man livrädd för den och bara det är som gjort för att skapa en ny ångest.

Får man ingen advekat hjälp för sin ångest så har jag full förståelse för att man gör allt för att döva den. Alkohol eller benzo, det spelar ingen roll bara det går att mota ångesten.

 Kerstin 

 

[aspie]
2009-05-26 10:09
#41

#40 Kerstin, du satte mina ord på pränt, TACK! Du formulerar dig verkligen BRAFlört

Annons:
isa
2009-05-26 13:17
#42

#39 Du är duktig som kämpar på! Klokt av dig att sätta upp mål för dagen, då mår man bra när man har klarat av dem.

ps. Jag orkar inte heller springa så fort i våra blomsterängar, pust, stånk! du får vänta på mig också! Vi får småspringa eller gå fort…….Glad

isa
2009-05-26 13:17
#43

#40 så sant som det är sagt. ´Ångest föder ångest.

inisklo
2009-05-26 20:59
#44

#42…kämpar juu det gör jag,men jag är sjuk pansionat o vet bra hur det har varit,att man vill tex sova o sova o vill inte vakna för alla dagar yök var så jobbiga plää o plää.

Nu är det en minne av  den yök tiden,men jag klar inte av jobbet utan för hemmet..men du jobbar..o det är jätte bra,att hålla sig fast i arbetslivet fast som du hadde en jätte jobbi dag..läste annanstans.

Du jag lovar,att jag förstå..hur vi alla kämpar o jag är så glad,att det är många som bryr sig om o vill dela ett o annat…jag vill vara också här som en "länk"

Jag säger bara,att vilka människor det finns här..trots allt sårighet med sin mental hälssa o allt som det innebär..orkar bryr sig om andra o öppet skriva,att så är det osv..

Du isa vi tar det lite lungt i våran blomsterängar..vi har inte bråttom nånstans..puh..puh..vi går..sakta..o bara njuterSkrattande

[rolnor]
2009-05-27 18:59
#45

aspie;

Bra att du bestämt dej och att du inte bara upplever att du skyddar dej, att du släpper in terapeuten istället.

[aspie]
2009-05-27 19:12
#46

#45 Ja, jag bestämde mig för ca 20 år sen första gången, men den psykologen gav mig kalla kårar så jag slutade efter 2-3 gånger bara, fast han sa att jag inte fick det. Denna gånge känns det lättare och psykologen är betydligt bättre.

Men trots det så är det svårt att öpnna sig helt, men det kommer väl, för jag brukar inte ha svårt för att babbla av mig, utom när det gäller det innersta förstås.

Problemet är väl att jag har så svårt att lita på människor, även psykologer. Tror liksom att alla vill mig illa. Men jag är seg och envis så det fixar sig nog (standarduttryck av mig)Tungan ute

[rolnor]
2009-05-29 23:30
#47

Förstår dej, ibland så här 10 år efter min terapi så kan jag ibland slås av tanken och känslan att hon faktiskt ville hjälpa MEJ, innerst inne, på riktigt, inte lätt att våga tro, men oj vad det känns bra…

[aspie]
2009-05-30 14:36
#48

#47 Ja det måste ju finnas människor som vill hjälpa och vara ärliga. Alla är inte falska och elaka men jag har en nedrans förmåga att råka stöta på dom jämt konstigt nog

Annons:
[rolnor]
2009-06-01 23:15
#49

Finns en viss risk att du projicerar dina egna brister på andra aspie, säger inte detta för att skuldbelägga dej, men du måste vara vaksam på hur dina tankar går, själv blir jag ofta förvånad över hur tillmötesgående andra människor är, att våga se det kan vara svårt och jobbigt, men ack så viktigt.

[aspie]
2009-06-02 11:39
#50

Nej, jag är säker på att jag INTE projicerar mina egna brister på andra. Vet hur mina tankar går oxå. Vet varför jag är misstänksam. Förr var jag riktigt naiv, blåögd och trodde gott om allt och alla och har smärtsamt fått erfara att så inte är fallet.

Jag kan inte "läsa av" andra människor som andra normalt kan. Därför måste jag vara extra försiktig så jag inte råkar illa ut igen.

isa
2009-06-02 13:02
#51

#50 Mig kan du läsa av,  jättebra! Kram på dig min tvillingsjäl!

[aspie]
2009-06-02 13:05
#52

#51 goa lilla Isa Skrattande puss på näsan Flört

lakrits69
2009-07-28 17:16
#53

Hej!

Livet hade varit lättare om det inte hade varit så mycket tabu kring att må psykiskt dåligt!

Jag litar inte heller på någon, vågar inte berätta om det mörkaste!

Ibland när jag får panikattacker vet jag inte själv varför jag mår dåligt och då är det svårt att förklara för någon annan!

Men jag läste i ett annat inlägg om en kvinna som fick en panikattack mitt bland främmande människor och så kom det fram en bekant som hon berätta/erkände för att hon höll på att få en panikattack.

Så modigt! Jag tror att vi skulle må bättre om vi vågade göra samma sak!

Men vem vill blotta sig så mycket, vad kommer de tänka och kommer de berätta för andra!

[rolnor]
2009-07-28 23:05
#54

Hos en bra terapeut finns inte tabun runt förtryckta känslor, det är bara att släppa ut det som finns därinne….

lakrits69
2009-07-29 13:19
#55

Hej!

Jag ska till min läkare i augusti igen och då ska vi göra utvärdering på hur det har funkat med sertralin hexal för mig som jag har tagit i 5 veckor.

Är det inte svårt att få en psykolog? Finns det pengar till sådant? Är det inte kö?

Hur ofta ska man gå till psykologen? Kan man jobba samtidigt?

Annons:
isa
2009-07-30 11:34
#56

#55 Det är lite olika i olika kommuner, med kösystem. Men jag fick remiss från min husläkare, och det tog bara nån månad så fick jag tid hos psykologen. Jag brukar gå en gång i veckan hos psykologen. Jag jobbar heltid , så visst kan du gå hos en psykolog och jobba samtidigt. Vi får ta det som läkarbesök på mitt arbete.

[rolnor]
2009-07-30 22:33
#57

Jag fick t.om. min terapi betalad av min arbetsgivare, men det är nog rätt ovanligt. Ett problem kan ju vara att det helt enkelt inte finns rätt sorts terapeut i kommunen, i Tumba finns bara en såvitt jag sett på eniro, får se om jag kan få remiss dit via psykosöppenvården, sen ska terapeuten ha nån ledig tid också, inte helt enkelt…

Bestla
2009-07-30 23:06
#58

vet inte om någon redan skrivit detta, men jag tycker att meditation hjälper till att lindra ångesten och stilla sinnet. det startar upp en inre läkningsprocess. stärker sinnet och immunsystemt. det är viktigt att man älskar och accepterar sig själv fullt ut för att kunna läka. det har jag fått sagt till mig och börjat praktisera med goda resultat. man ska behandla sig själv som sin allra bästa vän. däremot tar läkningen tid, men det tycker jag gott den kan få göra. vad har man bråttom till? bygga en ny husgrund…med tålamod…skänker goda resultat. tappa inte hoppet.

lakrits69
2009-07-31 14:41
#59

Detta tror jag också på!

Men det är svårt att återhämta sig när man tvingas arbete heltid!

Bestla
2009-07-31 16:53
#60

#59…det där med arbete är ett evigt gissel.

har inget vettigt att säga som skulle kunna hjälpa dig, sitter i samma sits.

att få ihop livet är en balansakt.

Bergspuman
2009-08-01 10:34
#61

Intressant tråd. Jag lider själv inte av den här sortens ångest, men har ändå haft känningar av viss ångest precis i början av mina insjuknanden i depression. Gick i terapi förut ca 1,5 år, den är så att säga fullbordad och jag känner mig färdigterapeutad. Men jag fäste mig vid en sak som min psykolog sa: Ångest är tankar och känslor och minnen som man inte känner igen, och därför blir man skräckslagen. Men å andra sidan, jag vet dessvärre inget om den här djupa ångesten… kanske inte borde yttra mig…

isa
2009-08-01 11:40
#62

#61 Intressant det du skrev om vad din terapeut sade : Ångest är tankar och känslor och minnen som man inte känner igen, och därför blir man skräckslagen.

Det påminner lite om det min psykolog säger om ångest.Hon säger att det är "gamla känslor" som legat i det undermedvetna som kommer fram. De kan ha legat där en lång tid, det är därför man inte känner igen dem.

Annons:
Bergspuman
2009-08-01 12:27
#63

#62. Jo de har så rätt så! :-)

Många anser ju att depression o ångest ska behandlas främst med KBT-terapi. Men jag anser att det är så olika. Det måste ju bero mkt på vad man varit med om i sin barndom. Vi präglas från mkt tidig ålder, av olika händelser, och föräldrarnas agerande mot oss. Och upplever vi t ex brist på bekräftelse från mamma/pappa lägger vi oss till med olika mekanismer o beteenden för att få föräldrarnas gillande så att de fortsätter ta hand om en, man är ju som barn beroende av dem. De där mekanismerna o beteendena kan sedan ställa till det för en i vuxen ålder. För då behöver man inte försvara sig längre, istället kan de försvåra för en att få nära relationer, att lita på folk, osv osv osv. Gissa om jag lidit av det där. Och det tog tid i terapin att dyrka upp hur alltid en gång grundlagts.

Slutsats: Känner du stark ångest i en viss situation, har du fog för det. För det påminner om ngt du varit med om en gång, men kanske aldrig bearbetat just då. Du kanske var tvungen av omständigheterna, eller av föräldrarna, att stoppa undan den känslan. Men den lagras och kan sen av en slump göra sig påmind när du minst av allt vill det, eller behöver det. Creepy va…

lakrits69
2009-08-01 20:32
#64

Jag tycker det verkar som om männsikor som är bra på att vara ytliga, som surfar på vattnet och inte håller på med djupdykningar klarar sig bättre! Som är mer coola och tar dagen som den kommer fastän de har haft tuff uppväxt och andra motgångar.

"Skit happen"

"Det är bara att gilla läget" attityd!

Jag har inte bestämt mig än om det är bra att gräva i allt mörkt om inte har rätt redskap/livsstrategi att tackla det. Risken kan bli att man blir ännu mer bitter och tycker livet är tungt och komplicerat.

En del männskor verkar så härligt ovetande om sina egna problem och en del har stora livslögner som de flyter på!

Många männsikor skyddar sig genom att bara se och höra det som de vill.

Jag önskar jag kunde det!

Jag kan inte ljuga och jag ska tyvärr alltid se allt!

De väl därför jag trivs med lagom alkoholrus som lurar hjärnan lite.

Bergspuman
2009-08-01 20:39
#65

Vissa människor är helt enkelt mer sårbara och känsligare än andra. Den sårbarheten får de lida för, men det kan också göra att de t ex är bättre lyssnare, att de uppfattas som djupare, som mänskligare, som personer med ett brett känslospektrum.

Men visst har jag oxå önskat många gånger att man hade mer en klacksparks-attityd. Att jobbiga händelser mer bara kunde rinna av en. Tyvärr är jag inte sådan… Har man en lite djupare själ och personlighet så följer det också ofta med en benägenhet att det även präglas ett stort djup eller ett hål i en när man har det svårt i livet, och det hålet har man inte lika lätt att täta upp och reparera som en mer ytlig person…

lakrits69
2009-08-01 21:24
#66

Det är sant att man är mer sårbar och mer oroligän många andra, men när man har haft detta tillstånd i så många börjar själen ta stryk!

Genom att ångesten tar så mycket energi och man är så trött på att man inte kan koppla av börjar jag mer och mer skärma av mig istället, vill liksom inte vara med!

Jag är absolut inte självmordsbenägen men jag känner att mina känslor inte orkar vara med, så ibland reagerar jag irrationellt. Skrattar när jag borde gråta, sömnig när jag måste agera etc

Det jag vill säga är att jag är inte mänskligare eller bryr mig mer om andra männsikor för att jag är sårbar.

Jag känner att jag bli kallara och kallare!

Jag är en bra vän att be om råd eller analysera olika situationer men en dålig vän att söka tröst hos!

Min självbevarelsedrift är i botten när jag är i folksamlingar, har inget behov att hävda mig, känner ingen avundsamhet, inget behov av vita lögner, bryr mig inte om mitt utseende eller kläder ( det viktiga är att man är ren och bekväm), inget behov att tävla eller att vara bättre än andra.

Många männsikor tror jag fungerar och överlever just på dessa faktorer, det ger deras liv ett mål och innebörd.

Jag kanske borde bli en buddistisk munk som njuter av stillhet och meditiation och som eftersträvar nirvana.

Bestla
2009-08-01 21:59
#67

det finns dem som säger att depression och ångest är mera vanligt i väst…och i den moderna tiden.

vad för slutsatts man kan dra av det vet jag ej…

lakrits69
2009-08-01 22:11
#68

Jag såg ett tv program där en psykolog hade en teori om detta. Han menade att människor som utsätts för konkreta faror, typ en björn som flåsar en i nacken får panik och springer med värsta adrenalinkicken för att sedan få en sådan tacksamhetskänsla och lugn när han/hon har klarat sig!

Liksom veta när det är rött eller grönt och inte tro att det är organget hela tiden.

Seddn hade han en teori om att västländska ungdomar har haft curlingföräldrar och de har därför aldrig lärt sig att hantera eller inse att motgångar är naturligt.

Han menade också att det är viktigt att barn har tråkigt för att veta vad som är kul!

lakrits69
2009-08-01 22:12
#69

Jag såg ett tv program där en psykolog hade en teori om detta. Han menade att människor som utsätts för konkreta faror, typ en björn som flåsar en i nacken får panik och springer med värsta adrenalinkicken för att sedan få en sådan tacksamhetskänsla och lugn när han/hon har klarat sig!

Liksom veta när det är rött eller grönt och inte tro att det är organget hela tiden.

Seddn hade han en teori om att västländska ungdomar har haft curlingföräldrar och de har därför aldrig lärt sig att hantera eller inse att motgångar är naturligt.

Han menade också att det är viktigt att barn har tråkigt för att veta vad som är kul!

Annons:
Bergspuman
2009-08-01 22:20
#70

Ok men nu missar den är psykologen att depression har funnits LÄNGRE TID än vad vi moderna människor har haft en s k västerländsk livsstil och uppfostran! Depression finns ju belagt redan i skrifter från den gamla antikens tid.

Fast han kanske syftade på ÖKNINGEN av depressionsproblem?

lakrits69
2009-08-01 22:28
#71

….han pratade egentligen inte om västerlandet vid närmare eftertanke utan om värdesamhällen och de har ju funnits i många epoker.

Bergspuman
2009-08-01 22:31
#72

Han har säkert rätt… Nåt finns det i livsstilen som gör att vi blir skörare liksom…

Jag fick veta om min farfarsfar för ett tag sen, att för ca 100 år sen hade han blivit liggande på soffan en hel sommar, så hans son - min farfar - hade fått plöja åkrarna helt själv den perioden…

Pappa sa att det var religiösa grubblerier, men jag frågade om det kanske hade legat en depression bakom? För om en vuxen karl är fysiskt helt frisk, vad annat än deppighet får honom då att lägga sig på soffan en hel sommar o strunta i sin son?????

HannaM
2009-08-01 22:35
#73

Klart det är lättare att deppa ihop, dom kraven som ställs p att man ska vara snygg lyckad och älska alla kan ju få vem som helst att bryta ihop. Är man dessutom lite udda eller inte riktigt fungerar som det förväntas, kunna sitta still länge, vara supermamma och jobba och baka bullar, passa barn och träna så är det inte så märkligt att man inte orkar.

När det dessutom blivit mer "tillåtet" att vara psykiskt sjuk och man inte blir inlåst utan kontakt med omvärlden så märks det mer också.

Bestla
2009-08-01 22:36
#74

#70….mera vanligt i modern tid skrev jag =)….jomen klart det alltid funnits, men som du skriver…en ökning menade han på har skett. och det är ju ganska allvarligt…eller du skrev kanske inte till mig? hm..jag svarade ialla fall Tungan ute

HannaM
2009-08-01 22:39
#75

Det där med curlingföräldrar.. njae kanske svaret i en del fall men i dom flesta nej inte alls. Snarare tvärtom att man fått tampas med för mycket för tidigt. Sen går det helt uppenbarligen att må kasst utan att varken haft curlande eller supande föräldrar, jag har lyckats.

lakrits69
2009-08-01 22:40
#76

värdesamhällen…öh menade välfärdssamhällen men alla verkade fatta!

Annons:
Bergspuman
2009-08-01 22:47
#77

I mitt fall har jag egentligen haft "bra" föräldrar, välutbildade, välordnade. Men ack så känsloförstoppade bägge två. Och en mor som har något slags känslomässig störning, lite åt narcissism-hållet. Hon har inte alls varit bra för mig. Även genomlidit att föräldrarna skilt sig, två ggr. Plus att pappa flyttade långt bort, 60 mil, under en period när jag verkligen behövde honom.

Mina bröder har inte alls drabbats lika hårt av de här händelserna som jag, jag var en del år äldre än dem och fick agera extra vuxen. Men jag är säker på numera att dessa trauma och min mammas labila agerande mot mig i högsta grad har bidragit till min benägenhet att få depressioner. Samt kanske farfarsfar, då.

Bestla
2009-08-01 22:52
#78

#73….ja, media är ett gissel. tycker dem för ett psykologiskt krig mot oss som är befolkningen. de som arbetar med reklam osv får ju lära sig i sin utbildning hur dem ska påverka vårat undermedvetna och även dagsmedvetande. media når oss ju även i våra privata hem…räcker med att sätta på radio, tv och dator så är det igång. det är en stor anledning till att många mår skit idag.

jag vet inte hur andra är men jag tror inte enbart på en förklaringsmodell på varför man har blivit den man blitt och mår som man gör. arv och hemmiljö spelar stor roll men det gör annat runt det också.

lakrits69
2009-08-02 22:07
#79

Håller med!

Och sedan är det väldigt viktigt att vara lycklig! annars är man misslyckad!

Upp till toppen
Annons: