18. Ätstörningar

Ätstörningsproblem, behöver hjälp..

2009-04-11 17:47 #0 av: year2009

Jag skulle behöva komma i kontakt med någon som har ätstörningar då jag har en sambo som har det. Jag vet inte hur jag ska få honom att må bra eller hur jag ska kunna stötta honom på bästa sätt.

Det här plågar mig oerhört eftersom det påverkar vårat förhållande och snart vet jag inte vad jag ska ta mig till. Vi har inget sexliv överhuvudtaget och han har inte rört vid mig på det sättet på snart ett år. Jag behöver närhet och beröring för att få bekräftelse på att jag själv duger.

Jag tycker att han är underbar och jag saknar honom på det sättet så oerhört. I övrigt har vi det väldigt bra och stöttar och tar hand om varandra. Men det här tär verkligen på mig och jag försöker att prata med honom med jämna mellanrum och ber honom att kompensera vårt ikke befintliga sexliv.  Jag ber honom att röra vid mig på ett okomplicerat sätt som gör att han inte behöver visa sig naken för mig. Att han ska massera mig, krama mig oftare, hålla handen oftare, pussa på mig. Men det är som att det funkar ett tag, och sen rinner det ut.  Hålla handen är väl det enda som fungerar i alla tider.

Jag vågar inte ta intiativ eftersom jag vet att det kommer bli så känslosamt för mig om det blir ngt. Jag skulle börja gråta och det skulle förstöra mkt. Jag vill inte att min sorg ska få honom att må dåligt. Så hur ska jag göra? Jag har sagt att jag ska vänta på hnm men nu mår jag dåligt på ett sätt som har fått mig att må väldigt dåligt. Jag känner mig värdelös och motbjudande vilket har lett till att jag har börjat tröstäta.

Jag är dessutom manodepressiv biopolär typ 2 och dessa bergochdalbanor som jag har intensierar mina känslor. Jag gråter ofta, speciellt när jag duschar för att han inte ska höra.

Vad ska jag göra?

Anmäl
2009-04-12 19:49 #1 av: Emaljoh4

Håller tummarna att allt löser sig!!

KRAM TILL DIG!

Anmäl
2009-04-12 21:01 #2 av: flikkan77

På vilket sätt har din sambo ätstörningar?

Jag är/har varit anorektiker och är själv inne i en liten svacka när det gäller mat just nu. Är också diagnostiserad med bipolär II så jag vet hur det kan kännas med berg- och dalbanorna i humör och känslor.

Är lite trött just nu, har knappt ätit på hela dagen och har varit ute och jobbat i trädgården så jag orkar inte skriva så mycket just nu. Vill visa att jag har läst dock.

Anmäl
2009-04-13 10:53 #3 av: Jezzz

Hej

Har varit anorektisk och bulimisk, men kommit ur det. Men jag kan ju ändå försöka förklara hur det var för MIG med t ex det där med närhet..

Hatet mot min kropp var enormt. Men samtidigt saknade jag närheten till min (dåvarande) sambo. Det var hemskt med dessa kluvna känslor, att vilja ha närhet, men samtidigt då bli så extremt medveten om sin kropp. I sängen låg jag inkurad i mitt täcke som en kåldolme... det var den närhet jag klarade av där. Täcket la sig som en skyddande nära kropp, men eftersom det inte var en annan människa, kändes täckets närhet ok.

Satt vi i soffan och glodde på tv eller film, då kunde jag kura ihop mig bredvid honom... sådär lixom upp med knäna och bli ett litet nystan. Hålla handen gick oxå bra.

Sex hade vi i princip aldrig, men det var också ytterligare en faktor förutom närheten där. Det gjorde ont i underlivet (torr) och det gjorde ont i kroppen för jag var så benig. Smärta är inte ovanligt hos en anorektiker.

Jag, som förut kunde känna mig vacker, kunde inte fatta att han (då) fortfarande tyckte jag var vacker (på kärlekens vis) och ville älska. Jag hade sånt hat mot min kropp, det fanns ständigt i min skalle. Hur skulle HAN... HAN som älskade mina bröst och min rumpa, som då var totalt borta, hur skulle HAN kunna älska med MIG? Och jag viiste ju att jag var äcklig... tankarna svarade: Han gör det för att det är vad man gör i förhållanden, inte för att jag är vacker, för det är jag inte.

Allt blir så kroppsfixerat. ALLT blir fel på ett eller annat sätt pga kroppen. Att få in i skallen att man faktiskt blev tillsammans för att det fanns KÄNSLOR... inte för att man såg ut på ett visst sätt... det var som bortblåst. Otänkbart.

Är man anorektisk/underviktig, tappar man funktioner i hjärnan som man har när man är frisk. Ens känslo-liv finns kvar, men det klarar bara av att fokusera på ett ämne: mat och vikt och kropp. Den förmågan som fanns innan, när man kunde känna många saker, har gått över till enbart detta.

Det kan kännas frustrerande som bara den för anhöriga. Man tror att man inte spelar så mkt roll, för tankarna är ju ändå hela tiden fokuserade på det anorektiska beteendet.

Men det spelar roll! Omgivningen är viktig! Även om anorektikern inte tänker på det, så är den livsviktig!

Man är skör som ätstörd.... Att mista en anhörigs omtanke kommer som en blixt från klar himmel (för att man inte sett tecknen tidigare hur tydliga de än är. Man har ju haft totalfokus på vikt, kropp och mat) och detta slår med enorm kraft.

"Ingen vill ha med mig att göra... jag är värdelös..." osv...

Så... att du står kvar, att du finns där, att du sagt att du stannar... det betyder mer än du tror!!! Det är svårt att leva med en anorektiker... oerhört svårt!

Klart man vill hjälpa... och... DET GÖR DU! Du gör det absolut viktigaste man kan göra... du FINNS DÄR!

Kram Jezzz

Anmäl
2009-04-13 15:09 #4 av: year2009

Tack för era svar!

#2 Han tröstäter och vräker i sig och går upp otroligt mkt i vikt. Och sen svälter han sig och lever på vatten i flera veckor.  Det är hela tiden upp och ner.  Vid ngt tillfälle pratade han om att han ville kräkas upp det han åt.  Jag tror inte att han har framkallt kräkningar, men jag kan inte veta det helt och hållet.

 

#3 Det där med täcket känner jag igen, det är alltid emellan våra kroppar när han håller om mig på nätterna. Det gör så ont i mig att jag själv känner mig utsatt och blir påverkad. Jag vill ju visa att jag älskar honom, att han är fin och att jag vill röra honom. Saknar honom så himla mkt. Men hur ska jag göra för att närma mig honom? Hur kan jag visa honom uppskattning?

Just nu har han en ganska "ok" period. Just nu äter han mkt, inte riktigt okontrollerat men nästintill. Så snart kommer svältperioden. Då får jag stå ut med hans irritation över allt, tröttheten.

Alla säger att han ska söka vård, eller att vi tillsammans ska göra det. Men det skulle han aldrig gå med på. Han anser inte att han är "sjuk" på det sättet.

Vad händer om jag pressar honom? hur skulle du har regerat?

tack för era svar!

Anmäl
2009-04-13 18:30 #5 av: Jezzz

#4:

måste fundera på det... hur jag hade reagerat... återkommer...

/Jezzz

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.