Annons:
Etikettkronisk-smärta-påverkan
Läst 5232 ggr
isa
2009-04-25 14:18

värk som påverkar hjärnan

Tänkte bara fråga om det är nån mer än jag som tappar all lust till att göra saker, när man har jätteont. ?Det är ju inget konstigt i sig, man är ju inte ens fysisk kapabel till att göra så mycket. Efter såna här dagar brukar jag bli nedstämnd också. Då gråter  jag för minsta lilla grej.

Men när jag har ,som jag kallar det "halvont", då gör det inte ont om jag är stilla. Men så fort jag rör på mig så kommer värken. Det är nästan psykiskt jobbigare, än när jag har jätteont. För vid "halvont" då vill min hjärna hitta på massor med saker att göra - men det går inte. Det är liksom fysiskt omöjligt. Vet inte vilket som är bäst, att ha ont hela tiden, eller "bara" när jag rör på mig?

Jag tror jag vet hur gamla människor känner sig. Huvudet vill så mycket men kroppen hänger inte med. Fy och usch säger jag om det.

hejdå

Annons:
Aviendha
2009-04-25 15:17
#1

Jag har ingen kronisk värk eller så, så jag kanske är dum om jag jämför med de gånger jag haft rejäl värk vid ex. mens eller liknande?

I vilket fall känner jag igen det där med att gråta för minsta lilla. Jag har tänkt att det är för att kroppen blir utmattad av värken att man inte har energi att hantera situationer som man normalt brukar. Man är liksom nedsatt av värken.

Eftersom orken inte finns efter stark smärta så är det ju inte konstigt att man inte orkar hitta på saker som du säger. Men när man har halvont så känner man ju inte av det när man sitter/ligger stilla och funderar, men man blir ju tyvärr snabbt påmind om det =/

isa
2009-04-25 15:35
#2

#jo, du kan jämföra med värsta mensvärken. Det är en bra jämförelse tycker jag. Det är nog så som du skriver att kroppen blir så utmattad av värken att man inte tål lika mycket.

Dumma hjärna som ska sätta igång och tänka massa saker när man är stilla!! den kan också vara stilla då tycker jag .   :o)

Aviendha
2009-04-25 15:38
#3

När jag satte in spiralen upplevde jag den värsta smärta jag vart med om. Det jag reagerade på då var att tankarna inte gick att forma, ungefär som när man är berusad. Det var rätt läskigt att inte ens kunna forma enkla tankekedjor. Bara appropå smärta och hjärna ;)

Ja, varför finns ingen standby-knapp? ;)

isa
2009-04-25 18:32
#4

#3 det där känner jag igen alltför väl. Det går inte att tänka klart! världens enklaste grej blir jättekomplicerat och motoriken fungerar inte heller. Allt blir invecklat. - inget roligt det heller.

Vad hemskt med spiralen, du har väl tagit ut den nu då?

/kram /isa

Aviendha
2009-04-25 18:59
#5

Nej den sitter i, det var just vid isättningen som det gjorde ont så jag fasar för den dagen då den ska ut.

isa
2009-04-25 20:06
#6

#ok, då får den sitta i länge då…….-

Annons:
[Myy2000]
2009-05-29 16:31
#7

Ja, det är en rejäl utmaning att lära sig hantera ett liv med ständig värk. Jag förstår precis hur du menar, eftersom jag själv har sådana problem. Men det blir bättre med tiden eftersom man alltid hittar små knep som gör livet lite enklare.

Själv drabbades jag även av panikångest efter flera år av värk och kaos. Men ingenting är omöjligt. Av en ren slump så upptäckte jag att panik attackerna minskade avsevärt med rätt sorts kosttillskott. Så efter flera år av kognitivbeteende terapi, och medicinering, hittade jag äntligen en lösning som fungerade.

Det gäller bara att ha tålamod med sig själv och omgivningen. Och pröva sig fram till vad som funkar för just sig.

Allt måste få ta sin tid. Ibland är man arg, sedan förtvivlad för att sedan känna sig totalt tom. Känslorna skiftar hela tiden. Men jag tror att det viktiga är att tillåta sig att känna allt det där. Att liksom bara låta det svepa över en som vågor. Det viktiga är att man inte"biter" sig fast i en känsla och sedan låter den dominera hela ens liv.

Lycka till, och hoppas att värken lättar!

myy

isa
2009-05-29 18:03
#8

#7 Jag fick också panikångest i samband med mina smärtor. Tror det är  ganska vanligt. Deprimerad blev jag en period också.Jag tycker också jag provat allt, i all världens väg med mycket starka värktabletter, KBT, sjukgymnastik, TENS, akupunktur, naturtillskott,terapeaut,psykolog, men det mesta tycks bara hjälpa litegrann. Jag tycker jag själv är min största hjälp faktiskt! + en rejäl dos tålaomod.

Vad är det för kosttillskott som du provat som hjälpt mot panikångesten? Kanske är det något som jag inte provat?

mvh isa

[Myy2000]
2009-05-29 20:34
#9

Jag gjorde först en mineralanalys. Den indikerade att jag hade en svag funktion på sköldkörtel och binjurar. Så min fysioterapeut satte ihop en massa olika preparat. 

Parapack(stimmulerar sköldkörteln), adrekomp (stimmulerar binjurarna) och min-plex B (magnesium, B6 mm.), är de kosttillskott som jag tror har påverkat min panikångest mest.

Men jag rekomenderar att du gör en egen mineralanalys. För jag tror att det kan vara skadligt att äta preparat som stimmulerar sköldkörtelfunktionen om man överfunktion.

Jag har hört att det är vanligt att binjurarna blir "uttröttade" när man är under en längre tids stress. Det skall visst i sin tur störa den biokemiska balansen i hjärnan.

Tyvärr är det rätt dyrt att göra en mineralanalys, men det är väl investerade pengar. Jag mår mycket bättre idag och som extra bonus blev jag gravid också. Överraskande men efterlängtat.

Lycka till!!

isa
2009-05-29 20:49
#10

#9 TAck! det var en mycket värdefull information för mig. Jag har just tagit blodprover ang. sköldkörteln och ämnesomsättningen , som jag väntar svar på.  Ska höra efter om det där provet.

Tack snälla du! Härligt att du blev gravid!

mvh isa

[Myy2000]
2009-06-01 20:07
#11

Tack!!

Hoppas att allt ordnar upp sig för dig!!Glad

sorgblot
2011-01-31 13:34
#12

Hej, jag vet att det är ett tag sen som denna tråd skrevs. Men jag är nyfiken hur det gått för dig Isa.

Jag själv har mått dåligt psykiskt i många år och för snart två år sedan var jag med om en olycka och skadade hela ryggen och nacken vilket lett till kronisk värk framförallt i nacken. Har kommit så långt att jag fått Citodon hittills. Den hjälper ganska bra.

Jag känner nämligen precis som du med värken, om den är mindre så vill jag göra massor! Men när jag har jätteont vill jag bara gråta, vilket jag kan göra ändå pga jag är psykiskt sjuk så det blir ju inte bättre.

Jag undrar alltså hur det har gått. Vad har hjälpt om något har hjälpt?

/Sorgblot

kerstinjo
2011-02-01 09:36
#13

Jag har i stort sett kronisk värk, men har lärt mig leva med det.

Problemet är att jag ej kan äta morfinbaserade läkemedel och mellan Alvedon och receptbelagda morfinpreparat finns inget mellanting.

Jag har en kotförskjutning i ryggen p.g.a. en svår bilolycka och min reumatism. Men något som har hjälpt mig är att träna och gå/cykla så mycket jag kan.

Kroppen mår bättre och fram för allt psyket. Men periodvis gör jag ingetting och kan gladeligen kliva över dammsugaren bara för att den står i vägen.

Jag har sänkt kraven på mig själv och tagit bort alla "måsten". Kan jag inte idag, så kanske jag kan nästa vecka och det är inga bekymmer för mig.

 Kerstin 

 

Annons:
isa
2011-02-01 15:28
#14

#12 Tack för att du undrar hur det har gått för mig. Jag lider med dig, och kan förstå hur du har det. Med mig har det gått både upp och ner. Just nu håller jag på att rehabilitera mig från en utmattningsdeppression, som b.l.a den kroniska värken, säkert var delaktig i, som förklaring till varför jag fick deppression.Jag äter nu Fluoxetin och går på enskild KBT-kurs. Panikattackerna och ångesten kommer ändå, men de blir inte lika kraftiga som förut. Men att antideppressiv medicin skulle hjälpa mot smärtorna, som många läkare sagt till mig, stämmer i alla fall inte in på mig, och inte med den här sorten i alla fall.

Att sänka kraven på sig själv som Kerstin skriver, är numera ett måste för mig. Det hjälper faktiskt. Och det hjälper att promenera.Orkar inte skriva så mycket mera just nu.

Hoppas du också får hjälp med ditt psyke och dina fysiska smärtor.

Mvh isa

sorgblot
2011-02-01 17:35
#15

Ja jag försöker också gå ut och gå, men det går sådär. Jag får försöka ett tag till och hoppas på det bästa Glad

Jag fick Lyrica för att den skulle vara bredare och alltså hjälpa mot värken med. Fungerade inte alls, gick bara upp massor i vikt och mår dåligt över det med. Plus att det inte är bättre för ryggen att bli tyngre.

Jag går en DBT-kurs nu så jag hoppas på att mina tankar ska hamna i ordning. Och jag kan applicera kunskaperna även till att hantera värken kanske.

Lycka till!

p.s. jag vill inte helt acceptera från vårdens sida att jag ska lära mig leva med värken förrens de gjort alla undersökningar de kan. Vilket de inte gjort än. Ska arbeta vidare med det. d.s.

Hawknestgrove
2011-02-02 00:52
#16

oj…. ja jag klarar inte av att sänka min krav på mig. Det SKA vara nystädat och dofta rent på lördagne här. Skulle känna mig som en stor sk*t om det inte var det…..ÄR alldeles för låst i vissa rutiner… Ok inga konstigheter, men det ska bara vara så…..

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

isa
2011-02-14 11:43
#17

#16 Det är jättesvårt att sänka kraven på sig själv. Jag kämpar hela tiden, men som en tumregel som jag har eftersom jag har kronisk värk, så brukar jag tänka - Vad orkar jag med? Vad blir "priset" efteråt? som jag kanske får betala ett väldigt högt pris för? Är det värt att bli helt utmattad? Mår jag bättre eller sämre om jag gör den här krav-grejen? eller kan jag bara göra litegraNN utav den? eller mår jag bäst om jag struntar i det helt? och gör det en annan dag? Får jag ångest om jag flyttar fram det? Vad får jag mera ont utav ?

Ungefär så försöker jag tänka nuförtiden. Men fortfarande så kan det hända att jag kör slut på mig själv, bara för att jag har kvar de här skyhöga kraven på mig själv att vara den "duktiga flickan" - som egentligen bara är ett mycket korkat sätt att tänka för mig. För jämt när jag är den duktiga flickan så får jag alltid betala ett mycket högt pris för det.

Upp till toppen
Annons: