Annons:
Etikettkronisk-smärta-påverkan
Läst 4402 ggr
isa
4/27/09, 8:53 PM

De kommer aldrig att förstå

Nu tror jag att jag fattar hur folk fungerar. Inte ens den närmaste personen i mitt liv förstår min fysiska smärta. Hon fick själv se i helgen, hur mina ben vek sig under mig, p.g.a smärta , så jag föll ihop på marken.

Men jag tog mig upp igen , tog nya värktabletter och gick in i affären i alla fall och  fortsatte med våra inköp.

Jag tror att de aldrig kommer att fatta, så länge som jag står upp på benen. De enda gångerna de har fattat är när jag bara har legat hemma i sängen för jag kommer bara inte upp, hur mycket jag än försöker.

Måste man vara helt handikappad för att folk ska fatta att man har ont???????????????

Det här gör mig så ledsen. Dumma, korkade människor!!

Annons:
flikkan77
4/27/09, 9:03 PM
#1

Tror att smärta är svår att förstå om man inte har den själv. Det är svårt att veta vad en person som har ont orkar och inte orkar eftersom det kan skilja sig så mycket från dag till dag… nästan från sekund till sekund.

Jag har själv lite problem med ryggen och höfterna och nacken och ibland kan jag inte göra saker som jag dagen innan lätt kunde göra. Knappt så jag själv förstår.

Har man dessutom svårt att prata om sin smärta så blir det ju inte lättare för andra att förstå. Vet själv hur många gånger jag har sagt att "nä, det är inte så farligt…" också äter jag jättestarka värktabletter och ligger fast i sängen hela nästa dag eller så…

Hoppas du hittar någon i din vänkrets som kan förstå lite i alla fall.

Kram!

"You just have to belive…"

Tavar
4/27/09, 10:01 PM
#2

Har även jag märkt att folk har svårt att inse att en del har problem, det enda de kan koppla smärta och negativt mående till verkar vara rullstolsförbundna eller de som har det ännu svårare att röra på sig. Men det verkar vara som med mycket annat, kan de inte se problemet som vid exempelvis smärta, kan de inte heller förstå den. Någon som har extrema smärtor i armarna och inte kan lyfta på saker kommer nog aldrig få samma uppmärksamhet som någon med defekta armar men som faktiskt kan använda sig av dom någorlunda Obestämd

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

LenaR
4/27/09, 10:18 PM
#3

Isa, vad är det du vill att dina vänner ska göra eller inte göra?

Jag frågar, för jag tar åt mej som sjutton av vad du skriver. Har en nära vän som har konstant värk (whiplash mm) och jag vet det väl för jag har hjälpt henne. Men ibland glömmer jag bort det också, för det syns ju faktiskt inte! Och så ger jag henne en oförsiktig kram, eller räcker över något tungt… Skäms


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

isa
4/27/09, 10:35 PM
#4

#3 Jag vill bara att de ska komma ihåg allt jag berättat om min sjukdom, alla broschyrer de har fått läsa, alla artiklar jag har gett dem om min sjukdom, och alla mail jag skrivit om min sjukdom och där jag berättar i detalj, vad för slags smärtor jag får och hur de påverkar mig som person, att jag t.e.x fått panikångest i och med detta. Jag har sagt åt dem att när jag har ont, vill jag bara vara ifred, jag vill heller inte höra kommentarer om hur trött jag ser ut. Jag har sagt åt dem att om jag behöver hjälp så säger jag till.

Jag har också  sagt åt dem att har jag bara "halvont" så orkar jag umgås, jag har sagt att jag säger till hur det känns, vilket jag ständigt gör hela tiden. Jag börjar känna mig som en LP-skiva som har hakat upp sig……………..

Och ändå förstår de inte. Då blir man ganska trött på dem.

Tavar
4/27/09, 10:35 PM
#5

#3 Säger man förlåt och visar att man verkligen inte menar något dumt förstår de flesta att man inte alltid kan tänka på att alla inte klarar vissa saker hela tiden. Mitt ex hade skadat musklerna i ena handleden och kunde därför tappa saker helt plötsligt och inte plötsligt ta emot tunga saker. Hände tillochmed att han glömde det då och då, plus att han förstod att alla inte alltid kommer ihåg det. Mina föräldrar glömmer tillexempel bort korta stunder då och då att jag är deprimerad för jag inte visat något på ett tag men jag förlåter dom för det är inte en sån sak man vill tänka på, "oj, det här ska jag nog inte säga för tänk om hon blir ledsen". Folk kommer ju bli så försiktiga att de isolerar en tillslut!

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

isa
4/27/09, 10:50 PM
#6

Tack för era svar. Jag svarar i en kanske, lite omvänd ordning.

#5 ja , självklart så förlåter jag dem ständigt, för de har ju annat att tänka på än mina smärtor. Men du har rätt i ( som din vän med wip-plash) att det är svårt med sjukdomar som inte syns, som bara syns när det är riktigt dåligt.

Du har också rätt i att om jag haft en bra period , så hinner de glömma tills nästa gång. Jag håller med dig i att jag måste förlåta dem , dels för deras egen skull och dels för min egen skull för som du skriver, så annars kan de kanske bli så försiktiga att de undviker en till slut. Och det vill jag ju inte.

Ja, det är svårt det här med smärta.

#1 Tror också att smärtor att svåra för andra att förstå om de inte har det själva.

#2 Bra jämförelse där med "armarna"

mvh isa

Annons:
Tavar
4/28/09, 3:20 AM
#7

#6 Jo, man måste kunna hitta en typ av balans mellan förståelse och förlåtelse. Gäller nog det mesta så känge det inte går överstyr, på något sett måste ju vardagen fungera för alla involverade

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Jezzz
4/28/09, 9:32 AM
#8

Känner igen det alltför väl… Tyvärr.

Kan må riktigt psykiskt dåligt när personer inte fattar hur jag har det. Känner mig utanför på nåt sätt.. Typ, jag har ju förklarat, jag har gett exempel på hur min smärta är… men det går ut lika snabbt som det går in verkar det som.

Fat jag förstår även dem! Det ÄR säkert inte så himla lätt att hela tiden komma ihåg min smärta. Det är väl klart att de inte vill se mig sm en sjukdom, de vill se Jezzz. De vill se människan.

Jag vill såklart inte VARA en sjukdom, det har jag varit alldeles för länge redan… Men ändå vill jag slippa påminna dem varenda gång, jag önskar de kunde se hur jag anstränger mig för att klara livet o allt vad det innebär… Och jag önskar kanske främst att de skulle se hur jag kämpar.

Men dolda handikapp är lätta att glömma… medvetet eller omedvetet, på gott eller på ont.

Svår balansgång att vara människan Jezzz och att dessutom vara sjukdomen Smärta…(bland annat…)

Att vara människan Jezzz… det är klart jag vill. Jag vill inte heller att folk ska tycka SYND om mig…jag vill "bara" ha lite mer förståelse.

Tyvärr gäller detta ju inte bara mina vänner eller min familj… det gäller alla… det gäller min terapeut, mina olika läkare, ja t o m min smärtläkare…

Tror inte man på något vis alls kan förstå det när man inte går med det själv. Tror inte ens man kan förstå det även om man HAFT en liknande smärta… för det är så lätt att glömma hur smärta är om man bara har den då och då.. Att ha den ständigt… det är mer än bara smärta… det är så mycket psyke i det hela oxå…

Och det är så förbannat få som fattar det hela… det hela är bara såååå komplext …

…ont…

/Jezzz

David
4/28/09, 1:43 PM
#9

Ibland känns det som om det allra "bästa" vore om man låg helgipsad i en sjukhussäng, DÅ tror jag alla förstår att man är sjuk.

Men sådant som inte syns på ytan, om det är kronisk smärta, eller olika former av psykiskt mående, så är förståelsen väldigt liten, tyvärr. Och väldigt tabubelagt också, ingen som vågar prata om det.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Tavar
4/28/09, 3:28 PM
#10

#9 Håller med, på något sätt borde man försöka ta bort denna tabu-lapp som sitter över att prata om att man inte mår bra. Vi har ju lyckats att åtminstånde börja ta bort en hel del andra som tex den över att vara homo/bi/trans/etc och den sexuella tabun är ju nästan utdöd nuObestämd men det har ju tagit tid, men ger man folk just tid kan man nog böra jobba bort denna tabun med

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

David
4/28/09, 6:12 PM
#11

#10. Jag vet inte hur mycket lagstiftningen påverkat. Men nu finns det inskrivet i lagen att det är hets mot folkgrupp att säga något negativt om just de personer med den läggningen.

Men det saknas skydd för många andra "folkgrupper", som psykiskt funktionshindrade, folk med smärta som inte syns, överviktiga m.fl.

Som sagt, jag vet inte hur mycket just den biten har påverkat skygglappen. Eller det kan vara en kombination med att många kända gått ut med sin läggning?

Därför blir jag "glad" när kända personer går ut och berättar om att de hamnade i en livskris osv, för varje sådan person, ju tunnare blir skygglapparna, tror jag.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Tavar
4/28/09, 6:19 PM
#12

#11 Jo, kan nog ha en hel del med att man nu kan anmäla någon för diskriminering om de säger förnedrande saker för att man har en viss läggning. Tänkte inte på det precis då men det stämmer nog.

Men har märkt en del om att det börjar bli lite lättare att tala om psykiska problem, har flera ggr sett i tidningen senaste halvåret att de skriver om kändisar som lyckats bli något trotts ADHD, social fobi, dyslexi osv. Ser det som en bra grej då man inte får idiotstämpel på sig så fort man har ett problem. Så att gå ut med sina problem efter att man blivit något kanske är det som krävs för att folk ska lätta på sina fördommar

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Chestnut
4/28/09, 8:55 PM
#13

#8 Exakt sådär känner jag med! Jag vill inte vara en sjukdom, jag är samma Amanda som jag var innan, bara det att jag behöver förståelse. Förståelse för att jag fixar inte att göra allt men för den sakens skull vill jag inte bli fråntagen det jag kan göra själv!

Hur man mår psykiskt är det verkligen tabu på. Folk förstår inte att det kan göra minst lika ont som att ligga helgipsad på sjukhus, bara det att det inte syns.

Med vänliga hälsningar
Chess

Annons:
hus-musen
4/28/09, 9:06 PM
#14

Smärta är en sån sak som är svår att förstå precis som depression och andra psykiska problem.  Synnerligen för någon som aldrig upplevt det!

Men man läre ta emot personens ursäkt, jag betvivlar att de var tanklösa/klumpiga bara för att vara elaka, även om de känns om så just då när man mår skit. För man tänker inte klart då och de flesta blir extra stingsliga vilket är fullt förståerligt.

Qui dormit, non peccat

 


isa
6/9/09, 9:33 PM
#15

Här är tråden. putt , putt

MaMaMade
10/1/09, 1:10 AM
#16

Människor är dumma, det de inte kan både se o ta på själva existerar inte i deras hjärnor! Så det så!

Har själv lite problem m rygg/nacke/arm. Man ser helt OK ut men har kanske jätteont. De flesta dagar har jag bara pytteont men är jättespänd pga att alltid gå omkring o ha småont…vilket ger en hiskelig huvudvärk o tinnitus men inte ser folk det inte. Har haft dessa problem ända sedan ungdomen o hela tiden fått höra; "du som är ung o stark…"

Kramar till er alla!

Tavar
10/2/09, 3:05 AM
#17

#16 Oh vad jag älskar det uttrycket :P Ung och stark. Min mormor är starkare än mig både fysiskt och psykiskt vilket är väldig tur då hon är den som fått strukturera upp det mesta i våran trassliga familj.

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Bromelia
10/7/09, 12:57 AM
#18

#16 hatar att behöva höra det uttrycken ung och stark

håller med isa tydligen så ska man behöva sitta i rullstol för att folk ska fatta. Jag har ofta värk i "huden" det känns som att hela kroppen är täckt av blåmärken och en lätt beröring känns som ett knytnävslag, men ändå så ska man le och se glad ut fast att den personen man sagt till 100 ggr att inte ta i en ändå gjort det.

isa
10/7/09, 2:24 PM
#19

#16#17och #18 Jag avskyr också det uttrycket. Nu är jag ju 42, så nu säger de istället - Du är ju fortfarande relativt ung och stark. GrrrrrrrrrrrrrRynkar på näsan

#17 Bra jämförelse, Det skulle folk få höra lite oftare! Att din mormor är starkare än dig! Den var bra!

kerstinjo
10/7/09, 3:15 PM
#20

Vad ledsen jag blir när jag läser vad du skriver. Ledsen över folks oförstånd när det gäller sjukdom.

Ledsen över att dina medmänniskor inte förstår. Ännu mer ledsen över att de tycks tro att smärta och ångest ska stå skrivet i ansiktet.

Hur kan vissa vara funtade, som ej förstår att du är sjuk? Inte 17 ska man/du behöva lämna ut brochyrer för att andra ska förstå. Vill de se läkarintyg också?

De borde tro dig på dina ord och inget annat! Och gör de inte det, så tycker jag inte att det är acceptabelt!

Du skriver att du inte vill att de ska undvika dig p.g.a. din sjukdom. Men är det värt att bli besviken och inte betrodd av dina vänner? Är de vänner då?

Ömsesidig vänskap är något stort och värdefullt, då misstror man inte sin "vän".

 Kerstin 

 

Annons:
Tavar
10/8/09, 2:26 AM
#21

#19 Jo, folk brukar inte tänka att damer i den ålder som tilllochmed hunnit bli gammelmormor är starkare och mer välmående än sina tonåriga barnbarn ^^''

But there's no sense crying over every mistake.
You just keep on trying till you run out of cake.

Upp till toppen
Annons: