Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 4232 ggr
Ylva-Li
2009-04-27 04:35

Om mig, social fobi etc.

Hej vänner såhär mitt i natten.

Några av er har sett mig på andra delar av iFokus, hängde mycket på ångest under en tid. var så säker att jag mådde bättre bara..

Väl hemma i Sverige igen med sambon min, så har vi försökt göra nåt åt våra liv. Dvs skaffa jobb. Jag med min sociala fobi tänkte att jag kunde arbetsträna på 50%. Jag hittade en plats på ett dagis i byn dit jag skulle få gå. Allt kändes toppen och visst var jag väl nervös. Första dagen gick allt ok. Kom dit och kände mig lite vilsen de första timmarna. Vart ska jag gå? Borde jag följa efter personen som introducerat mig, eller borde jag sitta på bänken här och hålla koll själv, på barn jag inte känner? Eller uppfattas jag som lat om jag sitter här ensam?
Som ni förstår så många tankar..

Andra dagen vaknade jag med superpanik. Ingenting gick alls. Jag krampade okontrollerat och det bara kröp i skinn och ben på mig. Det kändes helt ärligt som att skelettet skulle krypa ut ur skinnet på mig. Vilket lindras något av fysisk smärta, tyvärr. Resultatet blir att jag ligger och krampar och försöker slå, riva på armar och ben..
Stackars sambon försöker lugna mig och det slutar med att efter några timmar ringer personalen och undrar vart jag är. sambon får på knagglig svenska (han är tysk) försöka förklara hur läget är och att vi ska försöka igen dagen efter..
Nej, dagen efter gick inte heller bra. Samma panik.. Timtal av krampande innan jag lyckas sova några timmar till.
Sen lyckades jag bli förkyld förstås. Då orkade jag iaf ringa och förklara att jag var sjuk, vilket hördes. Så inget mer jobb på en vecka.
Imorgon, eller rättare sagt om några timmar, är tanken att jag ska vara tillbaka. Jag har redan haft panik och ångest.. kan inte sova. (och det säger mycket då jag normalt sover 12 timmar minst per dag. Nån sömnstörning, men läkarna vet inte riktigt vad felet är än.)

Vi ska försöka gå dit iaf under dagen och prata med dem. Försökte förklara mer för sambon under kvällen vad jag är rädd för, vad som känns jobbigt.
Jag känner själv att jag inte klarar så mycket människor, speciellt vuxna. Mer än en utöver mig själv så drar jag mig undan.. Jag vill inte vara ivägen. Jag börjar inte prata med dem om de inte tilltalar mig först. Så jag kan nog verka knepig.. Nu vet de förvisso om min sociala fobi, tror jag iaf.. Men hur som så är det förbaskat svårt att förstå om man inte varit där själv.

Oj.. skulle nog kunna skriva minst lika mycket till, men då somnar ni nog. :)

//Ylva-Li

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

Annons:
Veyla
2009-04-27 08:21
#1

För mig låter det som social fobi och ångest, ganska kraftiga sådana. Det är hemskt men du kanske inte är redo att arbeta ännu? och ett dagis är inte det stället jag hade valt att arbeta på med ångest och social fobi. En "Frisk" person går hem med världens huvudvärk och vill inte komma tillbaka ;)

Men det är ju bara vad jag tycker.

isa
2009-04-27 12:13
#2

Jag tycker också, att nu när du ska försöka jobba med dem problemen som du har så är inte dagis det rätta stället. Där är ju massor med folk och "full rulle hela tiden.Men du tänkte kanske att barn är bra, att du är bekvämare i situationen med barn än med vuxna. ?

Men jag tror du ska vara på t.e.x ett litet kontor, med max 5-8 stycken anställa. Så blir det inte så stort för dig.En lugnare miljö.

Det finns ju privata dagmammor som går hemma och har ett eller några barn hemma hos sig. Går det inte att ordna så¨att du får "praktiser" /arbetsträna hos en sådan kvinna med lite barn?

 Eller så är du helt enkelt inte redo än att arbeta.

Hoppas det ordnar sig för dig.

Mvh isa

Ylva-Li
2009-04-27 19:20
#3

tack.

På sätt och vis så löste sig problemet med dagiset. Var dit idag för att iaf få prata lite. Det visade sig att de hade fått reda på att en av de som jobbar, hade förlorat sin man inatt.. Och samtidigt ska den personen som jag pratade med sjukskrivas då hon har extrema foglossningar. Så de kan helt enkelt inte ha mig kvar. Det kommer 2 nya vikarier och det blir för mycket både för mig och barnen.

Men som hon sa.. det var inte pga mig förstås. Hon tyckte jag passade super med barnen, och de tyckte om mig. Och de tyckte om mig också. Det hade inte spelat nån roll vem det varit.. Den här situationen hade de liksom inte räknat med. =/

Så jag får jaga nytt ställe. Jag tror jag måste göra nåt iaf. Att bara gå hemma fungerar inte. Jag VILL ju bli frisk. Flera timmar per dag tror jag inte var så bra dock. Jag behöver en lugn och trygg miljö, med inte så många personer, helst 2-3 max. Med fasta rutiner. Jag skulle vilja ha kanske 1-2 timmar per dag till att börja med.

Dessvärre bor jag i en mycket liten stad. Det finns inte så mycket att välja på, och att åka till en större stad fungerar inte riktigt heller. Jag blir lätt orolig om jag måste resa.. speciellt till ett jobb. Så jag får fundera, vart jag skulle kunna vara.

Veyla: Jo, visst är det social fobi och ångest alltid. :) Det har jag på papper.

En bekant till mig förklarade att experter säger att social fobi är något du kan jämföra med 3:dje gradens brännskador. Det GÅR inte att bara rycka upp sig och gå. Det fungerar inte att bara ta sig i kragen. Något jag måste få min omgivning att förstå..

Kram på er.

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

Veyla
2009-04-27 20:23
#4

#3 det låter som en mycket bra plan tycker jagFlört

LenaR
2009-04-27 20:23
#5

#3 Ylva-Li, nej man hanterar knappast social fobi genom att rycka upp sej… Men det går att komma över! Önskar dej varmt lycka till med arbetsträningen!


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

isa
2009-04-28 00:26
#6

Ylva-Li: Bra att det blev så att du får byta arbetsplats. Hoppas det nya stället blir bättre och lugnare för dig.

mvh isa

Annons:
Ylva-Li
2009-04-28 01:15
#7

Jo det hoppas jag också. Nu måste jag bara komma på vart jag ska vara. :)

Måste också ringa olika ställen imorgon och bråka om att få min tid till sömnlabb, samt att äntligen få komma på kbt.. Skulle få förtur, men det har ändå tagit snart 2,5 månader.

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

EvelynKatt
2009-04-28 04:46
#8

Ylva-Li, att få KBT tar tid, tyvärr. Vårdköerna ser olika ut på olika ställen, och läkare är olika duktiga på att utöva påtryckningar. Ge absolut inte upp. Annars kan du väl kolla upp möjligheter att få gå hos en terapeut som är ansluten till f-kassan, på remiss från psykiatrin. Det kan gå, även om det inte är det vanligaste.

Jag hoppas att dina sömnproblem rätar ut sig snart, det är galenskap att du ska gå som du gör.

Gällande arbetstränandet… vänta tills du är redo. Försäkringskassan är inte nådiga, någonsin och man har bara x antal månader på sig att hinna upp till 100%. Det är inte rimligt vid tillfällen där man inte riktigt orkar med. Social fobi är tungt.

Jag är glad att jag inte är din sits, även om jag önskar att du slapp vara det också. Men må bättre, låt det ta sin tid, jäkta inte. Det går inte fortare för det. (En regel som min sjuksköterska som jag hade tidigare nämnde var att det tar ungefär lika lång tid att komma tillbaka från något, som det tog att ta sig dit).

Veyla
2009-04-29 12:33
#9

KBT handlar mycket om att konfrontera problemet och det har du ju tjuvstartat med :) KBT kan dock ge dig lite mer insyn och tips. Men senast jag tittade så finns det bara ett sätt att bli av med fobier!

Ylva-Li
2009-04-29 15:49
#10

Blir så less på omvärlden.. Ingen kan man riktigt lita på.

Min kontakt på arbetsförmedlingen ringde och talade om att kontakten på dagis hade ringt. Att jag först och främst inte varit där mycket. (För jag hade 2 dagars panik och sen förkyld, vilket jag sa..) Jag talade om att till mig sa hon nåt helt annat. Att det var pga omständigheterna som de var tvugna att låta mig gå..
"Ja, det var ju en av anledningarna.." Eh tack.. Så återigen ljuger folk för mig. Och jag som verkligen tyckte om henne. Jag trodde verkligen på henne för en gångs skull.

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

LenaR
2009-04-29 15:57
#11

Så tråkigt Ylva-Li. Väldigt tråkigt. Har varit i liknande situationer själv, och det bästa jag kan säga är att man lär sej något på det också!

Du vet vad de säger om gratis rådgivning? Men mitt bästa råd är att du lägger det bakom dej så fort som möjligt och går vidare. Bättre lycka nästa gång!


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Ylva-Li
2009-04-29 21:10
#12

Det som gör mig mest ledsen är att jag faktiskt trodde att det var ok den här gången. Iom att jag redan från början förklarade om min sjukdom..
Nästa gång tänker jag inte gå förrän det är klart från alla sidor att man måste tala OM för mig om jag gör nåt fel.. om det är något som är tokigt med mig..

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

LenaR
2009-04-29 22:10
#13

#12 Problemet är väl att om någon har social fobi tror alla att det är en väldigt känslig människa, och då törs ingen kritisera. Så du tänker nog helt rätt, att du ska vara tydlig med att du faktiskt tål kritik.

Jag tror det går jättebra för dej nästa gång! ;)


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Annons:
Ylva-Li
2009-05-02 23:13
#14

Egentligen tål jag väl inte kritik. Jag skulle säkerligen bli ledsen om jag verkligen får kritik. (Möjligvis lättare om det var sagt på ett snällare sätt förstås)
Men det är lättare att hantera. För då kan jag visa vem jag är, hur jag mår, och förklara. Kanske reda ut eventuella missförstånd. Hellre det än att efteråt få veta, och inte ha en chans att få förklara..

//Ylva-Li 

 || Studio Li (foto) ||

LenaR
2009-05-03 00:29
#15

Det är inte roligt att få kritik, men som du säger, mycket värre att inte få en chans till förbättring. Gäller bara att komma ihåg det när man sitter där och blir kritiserad! ;D


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Upp till toppen
Annons: