Jag har ingen erfarenhet alls, men jag kan mycket väl tänka mig att man allt som oftast inte blir helt frisk i den bemärkelse att man aldrig får tillbaka tankar och känslor kring det. Dock kan man ju bli frisk i den bemärkelsen att man kan hantera det hela, vilket man inte kan när man är sjuk. Vanor och tankemönster sätter sig hårt har jag märkt, och av det många andra berättar så verkar det stämma. Har man en ätstörning så är det så mycket mer än att bara strunta i att äta/hetsäta eller hur det nu yttrar sig. Det är massor med tankar, ångest och känslor bakom.

Nu kanske jag är ute och cyklar trehjuling på motorväg, isf får ni ta mig ur denna villfarelse ;) Jag har ju som sagt inte någon ätstörning vad jag vet om, och har i min bekantskapskrets inte stött på det heller, så jag bara filosoferar smått.

Jag har haft anorexi men blev aldrig behandlad för det då jag var för deprimerad för att få hjälp med maten. Nu är mitt ätbeteende bättre men definitivt inte bra.

Jag gick upp massor i vikt på egen hand när jag var inlagd för depression, alldeles för mycket, vägde ganska normalt innan dess. Nu kämpar jag för att gå ner i vikt och samtidigt äta normalt. Det är skitsvårt! Vissa dagar/veckor äter jag alldeles för lite och får ångest över det, andra dagar/veckor äter jag för mycket och får ångest över det.

Vet inte om man kan bli helt frisk från sånt här tänk, just nu tvivlar jag.

Jag tycker du är jätteduktig! Du kämpar verkligen. Kan man inte se det som att du är på en god väg på att försöka bli frisk?  Jag tror lite som #1 att man kanske aldrig blir helt fri från tankarna, eller att det tar lång tid att bli fri från de "sjuka" tankarna till mat. Men att man kan se sig som "frisk" för att man äter på ett normalt sett, trots dessa jobbiga tankar. Du ger inte efter för tankarna - du gör inte som de vill! Utan du bestämmer, det är en god väg på att bli frisk tycker jag.

Obs! Jag har ingen erfarenhet av anorexi, jag vill bara stötta dig så gott jag kan.

kram isa

Om man blir frisk någongång?

Jag tror att man kan jämföra det med att vara narkoman/alkoholist. Man blir aldrig frisk från sin sjukdom, men man kan leva symtomfritt och besvärsfritt om man lär sig att hantera sin sjukdom.

Om alkoholism/narkomani brukar man säga att det är en kronisk sjukdom, men behandlingsbar och jag tror att man även kan säga så om bullemi/anorexia.

Kerstinjo:

Jo jag håller nog med dig… att det kan liknas med att vara narkoman eller alkoholist. Det finns ju ett klart samband:

Man är självdestruktiv.

Man kan vara självdestruktiv på många sätt. Vissa dricker, knarkar, är promiskuösa, svälter sig, hetsäter, tar tabletter, intoxikerar, skär sig osv…

Grunden till det hela kan vara väldigt olika, men har man startat  någon form av destruktivt beteende, så kanske det är som med narkomani eller alkoholim… en kronisk sjukdom men som man kan lära sig hantera och på så sätt må bra. Kanske inte FRISK, men ändå LEVA

/Jezzz

Jag har haft min ätstörning sedan jag var 15 år i olika beetende. Träningsätstörning, Bullimi och anorexi. Jag gick en 16 veckors behandling på Ätstörnings klinik för 4 år sedan. Ätstörningen är nått som finns där. Jag äter nu som jag skall tyvärr blev jag väldigt överviktig efter ha utsatt kroppen och jojjat upp och ner i vikt. Nu tränar jag kampsport. Mycket genom kampsporten har jag lyckas få lite inrefrid i min kropp. Samtidigt som jag får ut mycket av min ilska och frustration med Kick Boxning. Tyvärr tror jag inte man kan bli helt frisk men man kan vara en normalätande. Jag har kommit så långt att jag inte bryr mig så mycket om min vikt utan jag är glad att min kropp börjar fungera. Jag vet att återfall kan komma och jag har mycket stöd i mina vänner , familj och terapuft jag besöker regelbundet. Jag skar mig och brände mig förut också men inte nu längre. I allafall har jag inte gjort det på 7 månader , men jag vet att ett återfall kan komma. Gäller att lära sig att slå ner ätstörningen så att den inte tar överhand.