11. Neuropsykiatriskt

Gråter utan tårar över glömda minnen

2009-03-05 18:40 #0 av: Jezzz

Att inte minnas...

För 4 år sedan mindes jag lågstadiet...även om det inte var mycket, så minder jag det... Idag minns jag knappt gymnasiet. Minns mindre och mindre. För var dag som går, försvinner åtskilliga minnen i mitt liv... successivt, år efter år försvinner.

Gamla vänner berättar saker jag gjort, vi skrattat åt, vi gråtit åt, vi levt åt... Men jag kan inte frammana minnena.

Jag förlorar år efter år av mitt levda liv. Mina minnen raderas och jag kan inte hindra det. Visst borde man minnas saker som hände i gymnasiet om man bara är 29? Visst borde man minnas människor? Viktiga händelser?

För två år sen mindes jag högstadiet, 3 år sedan mellanstadiet...

Nu hör jag berättelser... men kan inte på något sätt leta fram dem i skallen.

Min hjärna snurrar 1000 varv i sekunden, och för varje varv försvinner mer o mer. Och jag kan inte göra något åt det.

Det handlar inte om bortträngning. Det handlar snarare om att min skalle är så fullproppad att det måste puttas ut nåt för att saker i nutiden ska få plats.

Det är hemskt att inte minnas...särskillt de vackra minnena...

...så... jag gråter utan tårar och undrar var jag är om ytterligare ett år...

/Jezzz

Anmäl
2009-03-05 18:57 #1 av: kerstinjo

Jag minns inte heller.

Minns nästan inget av min barndom, tonårstid osv.

Jag har tappat bort mina vänner för jag visste inte vilka de var. Jag minns nästan ingen klasskamrat, inte min umgängeskrets, inte mina vänner, det är borta. Vissa saker är för evigt borta.

Min bror kan berätta saker, mina barns far kan berätta saker, men jag har ingen aning om vad de pratar om.

Nu är det 15-16 år sedan olyckan och jag har lärt mig att leva med det. Numera är det inget som jag bryr mig om.

Men du har ändå kvar dina minnen, det är bara det att de har blivit undanpuffade. Men de finns där och en vacker dag kommer du att märka att de poppar upp mer och mer.

Anmäl
2009-03-05 19:01 #2 av: Jezzz

tack för tröstande ord... tyvärr är det nog bestående pga medicinering tidigare... har i många många år försökt få dem tillbaka... men dert händer aldrig.

tack ändå!

Depp-Jezzz

Anmäl
2009-03-05 19:06 #3 av: kerstinjo

Jag tror inte att tidigare medicinering kan radera ut minnet, men stress och dåligt mående kan få hjärnan att galoppera och då fokuserar den på alla intryck och tankar du har nu. Det andra får vika åt sidan så länge. Men det finns där och kommer att smyga sig fram.

Om du ändå är orolig varför inte ta det som terapi att skriva ner om ditt liv?

Kram!

Anmäl
2009-03-06 20:52 #4 av: Jezzz

Hej Kerstin!

Jo, nog galopperar min hjärna alltid... hoppas innerligt att du har rätt.

Det där med skrivandet har jag alltid haft. Jag har skrivitr så mycket i mitt liv att det kan nästan verka överdrivet... Nån dag hoppas jag kunna samla ihop det till en bok...

Skriver dagligen, skriver nästan jämt. Skriva är min grej. Som komplement till min valiga terapi har jag alltid haft skrivandet. Och det är jag tacksam mot mig själv för... jag har nu min 13e terapeut, och att försöka minnas saker för varje ny terapeut är inte lätt. Men nu har jag haft min nuvarande sen okt 05 och det känn s underbart. Kommer fortsätta ha henne tills det en dag är dags för mig att sluta. Haft terapi sen 12 år tillbaka, med ett uppehåll på 2½ år ca. Kan ju säga att man  har minsann fått lära sig om sig själv! Glad Jag har vuxit genom åren, för mig, och jag tror säkert även många andra, upplever jag att jag växt mycket mer som människa genom de svårigheter jag gått igenom, än vad jag nog gjort om jag inte haft dem.

/Jezzz

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.