15. Stress/Tvångstankar

Förlorad kontroll

2009-02-13 21:31 #0 av: Yossarian

Jag är rädd för att förlora kontroll. Speciellt är jag nog rädd för att förlora kontroll över mina känslor.

 

Det jag känner tycker jag inte duger och känslorna är ju lite undermedvetna och igentligen inte kontrollerbara, i alla fall inte direkt kontrollerbara så att de följer viljan.

 

Jag är rädd för att vara rädd. (Jag är också rädd för att visa andra att jag är rädd). Jag vill inte känna. Och jag "använder" en känsla till att fly från att känna. Det är det som är så skumt det jag allra helst inte vill är det som blir följden av mitt beteende.

 

Det blir en cirkel där det som producerades för att hindra, är det samma som det som skulle förhindras. I Organismen finns en företeelse som upplevs som icke-önskvärd och använder ett gammalt mönster när något skall undvikas dvs  den tar till rädsla. Problemet är att företeelsen är just rädslan själv. Rädslan är både början och slutet vilket medför att det inte blir något slut utan en sluten cirkel. Rädslan fortsätter och är självgenererande.

 

Vad göra för att spränga detta fängelse av vidrig helvetes misär!

 

På någotvis måste logiken, den resonerande delen av organismen gå in och få övriga system att förstå att de hamnat i vad man i en dator kallar för "deadlock".

 

Men det räcker inte att bara förstå problemet logiskt kunskapen måste nå djupare, Förvandlas till visdom. Man måste intuitivt tillgodogöra sig informationen, man måste nå "Insight".

 

Som ett lite barn måste man komma till insikt att det inte finns något monster i garderoben. Att monster inte existerar i denna värld.

 

Jag ber ödmjukast om råd att hantera detta problem. Finns det några mentala övningar? Ska man angripa sitt kontrollbehov eller ska man angripa att man inte tycker det man känner duger?

Jag kanske ska tillägga att jag för det mesta är rädd för att vara rädd i situationer som inbegriper andra människor direkt eller människor som kommer att påverkas av mitt nuvarande beteende men som inte är närvarande i situationen.

 

Anmäl
2009-02-13 21:48 #1 av: kerstinjo

Kanske något att läsa?

http://psykologi.ifokus.se/Forum/Read.aspx?ThreadId=7ee983fd-8467-41c9-84b7-b669c0f64943&GroupType=Se.iFokus.Community.Board.ForumGroup

 

Anmäl
2009-02-14 11:13 #2 av: Yossarian

Tack, det var en bra tråd.

Kerstin är du Buddhist? Dina tankar låter lite likt begreppet "The misery of change" som är en del av the four noble truths.

Finns det någon litteratur som behandlar just denna aspekt - Kontroll

 

Jag själv har ofta använt alkohol till att förlora kontrollen men av olika skäl är inte detta en lösning längre, Det måste väl gå att göra utan

 

Förr var inte detta ett problem men jag förlorade en närstående till Cancern, kvinnan som jag då trodde var mitt livs kärlek. Senare förlorade jag också jobbet och till sist förlorade jag tilltron till mig själv. Jag blev utbränd.

Jag har blivit en enormt otrygg person. Är det därför jag försöker kontrollera. Speciellt relationer. Är jag rädd att människorna ska lämna mig?

Kanske jag är rädd för ensamheten fast jag känner mig mer ensam tillsammans med andra människor än när jag är själv. När jag är själv är jag i kontroll. När andra människor kommer in i bilden känner jag att jag inte kan kontrollera dem och försöker istället kontrollera min känslor.

 

Jag tror mycket på medveten närvaro och ett minskat behov att kunna förutse vad som händer.

 

Så det jag behöver hitta är ett alternativ till kontroll att hantera den bakomvarande rädslan. Jag måste gå emot min rädsla - opposite action. men jag får inte heller ta för stora steg för jag är bara en människa. Det finns gränser för hur mycket rädsla jag orkar med. För mig leder för mycket rädsla till sorg ocg sorg med sina ständiga följeslagare orkeslöshet och passivitet är ju inte framåtskridande mot mitt mål.

 

Det är ett svårt jävla pussel jag måste lägga.

Anmäl
2009-02-14 15:48 #3 av: KadjaNina

Jag har totalt förlorat kontrollen just nu. Sitter ensam och super mig full, vägrar äta. Har inte ätit sen i torsdags.

Anmäl
2009-02-14 18:05 #4 av: Citronmeliss

Yossarian!

Jag har läst det du skriver, om och om igen!

Till slut blev jag tvungen att konstatera att det du tar upp berör mig på ett nästan lite obehagligt sätt.

Det beror på att det du skriver i mångt och mycket beskriver mig själv och stora delar av mitt beteende.

Dina rädslor, dina reflektioner, ditt dilemma i hur man bäst löser det.

Din svåra rädsla - separationsångest som jag väljer att kalla det. Rädslan som leder till att det är bättre att avstå relationer för att slippa den smärta det åsamkar en vid en eventuell separation.

Att mista någon man håller av genom död eller på annat sätt, kan kännas så outhärdigt att det kan verka lättare att avstå relationer för att undvika smärtan. 

Kanske man till och med "ljuger" för sig själv att man föredrar ensamheten bara för att rädda sig från de rädslor och dilemmat som kan uppstå.

Jag har många gånger svårt att glädjas åt ett möte för att jag redan sörjer avskedet!

Samma gäller för mycket annat. Den separation som oundvikligen kommer att komma, gör mig vettskrämd.

Inte alltid medvetet, men ångesten smyger sig obönhörligt på.

kommer mitt kontrollbehov fram.

Men tänk så mycket man mister genom att fungera så! Varför fungerar vi (läs jag) så här?

Det känns inte som ett frivilligt medvetet val!

Jag vet också att jag känt likadant sen jag var ett litet barn, trots att jag haft det både tryggt och kärleksfullt i min uppväxt.

Jag har precis som du mist personer som stått mig allra närmast.

Inte kan all kontroll i världen hindra att andra personer som jag håller av kommer att försvinna förr eller senare, av en eller annan anledning.

Men jag lurar mig själv att tro det, fast jag borde veta bättre.

"När jag är själv är jag i kontroll. När andra människor kommer in i bilden känner jag att jag inte kan kontrollera dem och försöker istället kontrollera min känslor."

Kanske är detta som du skriver i citatet, en stor bit av problemet.

Hur ska man komma tillrätta med det om det nu går?

"Ska man angripa sitt kontrollbehov eller ska man angripa att man inte tycker det man känner duger?"

Det finns ju som sagt en anledning till att man reagerar och handlar som man gör, medvetet eller omedvetet.

Jag har egentligen inga bra råd att ge dig.

Jag vet att många andra blivit hjälpta genom KBT kognitiv beteende terapi, men långt ifrån alla.

I KBT:n angriper man ju kontrollbehovet genom att ändra sina tankebanor, bryter det invanda destruktiva mönstret.

Men personligen är jag övertygad om att något behöver göras även åt de bakomliggande orsakerna,
till de rädslor/ångesten vi har och som gör att vi utvecklat detta totala behov av kontroll som finns inblandat, då det gäller det emotionella!

Funderar på en sak du skrev:

"Som ett lite barn måste man komma till insikt att det inte finns något monster i garderoben. Att monster inte existerar i denna värld"

Där tänker jag lite annorlunda jämfört med dig.

Måste man det? Det kan mycket väl finnas monster. Kanske inte i min garderob, men på andra ställen. Jag väljer acceptera att det kanske gör det.

Det är möjligt att det är så jag väljer att även hanterar mina rädslor, min ångest.

Jag har börjat acceptera att den finns, för mig är det en början.

För mig har min ångest över "ångesten" nästan tagit över, tidvis.

Det vill säga, "ångesten" (kalla den rädsla, separationsångest eller annat, sånt som väcker mitt kontrollbehov för att hålla oönskade känslorna borta) har nästan blivit utkonkurerad av min ångest över denna ångest!

Gick det att följa mina förvirrrade tankar?

Vad jag ville säga med ovanstående var,
genom att nu våga acceptera att jag har mitt kontrollbehov som är baserat på min separationsångest, slipper jag åtminstonde att ha ångest över "ångesten.

Att våga befinna sig i ångesten utan att till varje pris kämpa för att få den att försvinna, är också ett sätt att hantera den. För mig flyttar det över ångesten från den känslor till logik.

Att försöka att medvetet rent intellektuellt acceptera att den finns där, i stället för att ryckas iväg av känslorna.

Att byta fokus på det sättet från det emotionella till det logiska kan, inte alltid, men ofta hjälpa mig!

Jag ser det som en form av medvetenhet som förhoppningsvis ska hjälpa mig på vägen.

Lite som du skriver:

"Jag tror mycket på medveten närvaro och ett minskat behov att kunna förutse vad som händer."

En liten, liten början, men ändå en början!

Nu har jag delat av mig lite av mina tankar och funderingar.

Inte blev du väl klokare av det.

Men du ska veta att jag delar mycket av din smärta och dina funderingar!

Kram

 

 

 

 

Anmäl
2009-02-24 21:25 #5 av: Yossarian

Hej Citronmeliss,


Jag blir glad för att någon ville läsa det jag skrivit
och följa mig en bit på min väg utav lidande.

Jag blir glad att du kan känna igen dig i mina problem
inte för att du har liknande kval själv utan för att
jag inte är ensam om dem.

Usch! Tyckte inte om vad du skrev om separationsångest.

"det är bättre att avstå relationer för att slippa den smärta det åsamkar en vid en eventuell separation."

Gör det ont i mig och jag vill undvika finns där ju oftast någon grund som är viktig att jobba med. Jag vill ju inte vara en sådan som är rädd för relationer.


"Kanske man till och med "ljuger" för sig själv att man föredrar ensamheten bara för att rädda sig från de rädslor och dilemmat som kan uppstå."

Jag är så jäkla bra på att ljuga för mig själv att det är svårt att upptäcka, kanske blir det tydligast om jag försöker uttala det, inte bara säga det inne i mitt huvud, till någon annan person.

Jag har också haft en trygg och kärleksfull uppväxt.

Min far älskade mig men visste inte själv hur man utryckte sådana känslor. Han var krävande och gav mig inte beröm. Han var ofta arg. Sorg och rädsla var inga känslor som han tyckte att man skulle ha.

Han skambelade faktiskt rädsla och sorg för mig så jag hade svårt att uttrycka och hantera dem senare som vuxen. Jag svor också att aldrig vara som honom, ARG. Så sammanlagt hade jag tre känslor som inte "dög", som inte var "riktiga" Jag fick svårt att visa mig svag. Jag tror själv att dettta är en del i grunden till varför jag inte tycker att jag(mina känslor?) duger.

Min mor var en mycket rädd och undvikande person som inte ville ha kontakt med andra människor utanför familjen utan drog sig tillbaka.
Enormt kärleksfull inte med ord men med gester. Hon satte inga gränser alls.

Jag älskade dem båda djupt.


Låter detta som en kärleksfull uppäxt eller är det bara för att jag inte har något att jämföra med att jag säger det inövade att jag har haft en god uppväxt

Jag har också känt så här sedan jag var barn. Kanske anknytningsteorin stämmer?

Jag har gått i KBT. Det var enormt bra. Jag är tacksam för att jag fick möjligheten till detta.
Oj vad jag har lärt mig mycket.

Jag ska ju dock säga att jag inte är "färdig". Jag har gått ungefär halvvägs.
Framförallt har jag just fått bukt med ångest inför ångest problemet.


Jag tog "monster i gardeoben" som ett exempel ifrån barndomen som kanske många känner igen för att belysa att i vissa fall är inte rädslan berättigad. Man TROR att det finns ett monster i garderoben men detta är en illusion
skapad inuti ens hjärna. På samma vis TROR man att andra rädslor är berättigade. Jag tänker att om jag vet att rädslan inte är berättigad har jag lättare för att acceptera den. Och accepterar jag den kommer den
förhoppningsvis att klinga av varefter tiden rinner iväg.

Var inte det ungefär samma som du menade?


Jag tyckte mycket om dina tankar och min reflektion var inte att de var förvirrade utan jag kände intresse.
Det hjälper för mig att få en annan persons synvinkel, får mig att tänka om och förstå mig själv bättre.

För mig är det så att rädslan är grymt stark men den driver på tankar. Tankar som jag ältar om och om igen i mitt huvud. Dessa tankar anser jag finnas i logiken. Impulsen att fly är dominant och min tillflyktsort är
en oändlig loop av negativa tankar. Så i min föreställningsvärld så vill jag komma tillbaka ifrån det logiska till det emotionella och "vila" i känslan. Att acceptera att den finns där.

Detta är inga lätta saker inte när man har maximal intensitet på impulsen att fly.
Mycket stor utmaning.


En liten början på någonting stort.

 

Tack för att du ville dela med dig.


Kram

 

 

 

Anmäl
2009-03-06 02:27 #6 av: allhealing

Yossaria,

 

det är så sant. Den ena hjärnhalvan använder logik. Den andra hjärnhalvan fungerar med känsla.

Eftersom dom sällan arbetar speciellt bra tillsammans, åtminstone inte om den logiska hjärnhavan får bestämma Rynkar på näsan så är det inte så konstigt att du reagerar som du gör.

Vi lever i någon slags hjärnålder där det inte är OK att vara unik. Man ska vara som alla andra.

Detta kommer så att småningom leda till att kroppen kommer att protestera i högan höjd.

Varje människa har sin egen dna sanning. Likt en snöflinga så är ingen människa den andra lik.

Om vi försöker likrikta oss och följa med i strömmen så kommer vi att sluta som ett lik.

Detta är inte meningen med livet om man vill ha skoj under resans gång.

 

Våga ge dig hän.

Våga släppa taget om den logiska kontrollen.

Hur logiskt är det att dissa den andra hjärnhalvan och bara leta efter en logisk verklighet.

Hur torr kommer inte den världen att verka?

Är det så du vill leva. Kontrollerande?

 

Nej, släpp taget. Bli en levande varelse som är i balans med dina bägge hjärnhalvor.

Jag vet, det är inte speciellt enkelt eftersom typ ALLA andra är fast i den logiska världen.

Bli din egen tusenkonstnär och bjud in dina känslor. De kommer att sätta färg på ditt liv, jag lovar. Snart är det vår, utnyttja solens värmande strålar och låt din utsida värmas upp av den.

Använd sedan din inre kraft för att starta igång din inre motor. Detta kommer att leda till att blodcirkulationen kommer att öka i din kropp och då kan du även börja tina upp dessa känslor och låsningar innifrån.

Stressa nu inte, utan låt detta ta tid. Om det tar 2-3 år. Låt det ta den tiden. Det är inte lång tid för att tina upp en under många år nedfrusen rädsla.

Lycka till nu Cool

 

Du är en human Beeing, inte en human dooing.

En dooing använder logik.

En beeing använder både känsla och logik i synergi med varandra.

 

Vad väljer du?

Kent Asp

kentasp.com

förändring är alltid en möjlighet

Anmäl