Det är inte fjantigt att prata med någon om detta. Skolkuratorn kan kanske vara en bra start? Visst, det kanske går över i morgon, men tänk om det inte gör det?

Inte för att måla satan på väggen, men det var exakt sådär jag började känna, men jag bet ihop helt enkelt. Jag är uppfostrad till att klara mig själv och inte klaga. Tyvärr önskar jag att saker blivit annorlunda, för det gick många år innan jag sprang in i väggen rejält, och sedan dess har det varit en ständig kamp mot det ena och det tredje. Jag önskar att jag tänkt om och värderat mig själv högre, för varför skulle jag bita ihop egentligen? Ingen tackar en för det, och det är jag som får betala priset i slutändan.

Du är värd att må bra, att se fram emot saker, längta tills du får göra speciela aktiviteter som dina hobbys eller liknande. Visst blir alla lite nere nån gång, men det är därför det finns folk som jobbar med att hantera sådant.

Varför det händer? Inte en aning. Kanske hormoner, kanske någon yttre händelse. Men det kanske du kan få svar på.

Sköt om dig!

JA var rädd om dig. Ta tag i detta med kuratorn, eller varför inte församlingsprästen?

Prata med någon om hur du känner, det är aldrig bra att stänga in sånt för mycket, det rinner lätt över till slut. Det kan lätta mycket om man bara får prata med någon om det, ta hand om dig :)

Bättre att ta tag i sånt här i tid. Vänd dig till skolkuratorn eller ungdomsmottagningen för att få någon att prata av dig med. Man behöver inte alltid ha någon särskild anledning, det kan vara skönt att få tömma sitt hjärta och rota runt i hjärnan lite med någon som man vet inte för det vidare. Och som ger en lite uppmuntran, tips och insikter.

Lycka till och ta hand om dig!

Låter som en depression…
Ta tag i det direkt t.ex. genom att prata med skolkuratorn, som flera sagt innan.

Ta hand om dig!!
Lycka till!

Håller med dom andra. Jätte viktigt att ta tag i det… själv gick jag så i drygt 15 år innan jag sökte hjälp önskar att jag gjort det tidigare har svårt för att öppna mig för folk idag, och det gör det svårt att ta tag i problemen.

Var rädd om dig, du är värd att må bra!!!

Värme /Zmulan

Tack för alla svar!

men jag vet inte. allt känns så meninglöst, vad ska jag säga till folk? jag har ju lixom ingen anledning. vet bara inte vad jag ska säga.. jag är ju bara en i mängden som känner så här, det finns dom som har det så mycket värre, dom som vare med om riktigt hämska saker och jag klagar över det här.

men samtidigt är jag så rädd. jag har som alltid sätt framåt och vill värkligen ha bra betyd och komma in på ett gymnasuim och massa.. Men nu.. känns allt bara, svart?

spelar ingen roll om jag kommer in eller inte. ser ingen framtid och orkar inte plugga, varken hemma eller på skolan. är mest trött och vill sova, vilket jag inte heller kan, har jätte svårt att somna och gråter mig alltid till sömns, sen vaknar jag extremt tidigt och kan inte somna om.

mina vänner håller på glida ifrån mig, dom orkar inte med mig, jag vill ingeting längre, drar mig undan på raster m.m. ..

jag har mått så här tidigare, i sommras. då skärde jag mig, och har riktigt fula ärr på mina armar. Mamma fick reda på det men lixom, det blev aldrig nått större av det. hon blev mest arg/rädd. Sen vare lixom inge mer med de, hon pratade bara om arr man skärde sig och så om man mådde dåligt. som hon då frågade mig om jag gjorde, vilket jag nekade, sen tog vi aldrig mera upp det.

Jag kämpade mig igenom den tid, sen blev det bättre och nu är jag här igen.