09. Depression/Ångest

Jag orkar inte längre!

2009-02-11 23:41 #0 av: KadjaNina

Jag måste skriva av mig.. För jag har ingen annan att prata med. Jag har inga vänner kvar för dem stöter jag bort.. Den senaste veckan har jag varit helt på botten. Så här har det inte varit på kanske ett år. Jag börjar bli vansinnig! Jag gråter ursinnigt och att hålla mig från att skada mig själv är svårt. Jag orkar inte längre.. Jag vill bara lägga mig ner på marken och dö. Jag har varit på BUP förut men det gav inget. Jag behöver hjälp!

Jag var tvungen att skriva av mig, annars exploderar jag och det lär sluta i kaos.

Anmäl
2009-02-12 09:41 #1 av: CarolineO

Njaej, BUP är nog inte till mkt nytta. Vet flera som gått där som barn, som inte fått ut ngt alls av det.
Vårdcentraler/sjukhus har terapeuter man kan gå till...
Om du går i skolan har ni kanske en skolkurator du kan prata med?

Anmäl
2009-02-12 09:41 #2 av: [aspie]

Välkommen Glad

På vilket sätt tycker du att du stöter bort dina vänner? Är det medvetet eller är det något annat som du inte begriper själv som gör detta?

Jo, jag känner igen mig själv i dina problem, därför frågar jag.

Vad bra att du hittade hit så du kan skriva av dig och kanske bolla lite av livets frågor melllan dig och oss andra här.

*Kram*

Anmäl
2009-02-12 21:04 #3 av: KadjaNina

#1 Jag tror inte vi har någon kurator på min skola faktist. Men har fått tips om att gå hos en terapeut och det är något jag kan tänka mig. Jag vet att jag inte fixar det utan riktig hjälp.

#2 Jag stöter bort dem medvetet.. Det började för ett tag sen då jag insåg att jag inte vill ha människor som står mig nära. Ett undantag är mina syskon och min pojkvän.

När jag försöker umgås med mina gamla vänner så slutar det med att jag får panik och jag går hem lika fort som jag kom dit. Jag klarar verkligen inte av det.

Jag kan umgås med folk om jag far ut, men det gör jag inte ofta. Jag kan verkligen inte dricka, det slutar bara dåligt.

Känns skönt att det finns nånstans jag kan prata ut. :) Har inte pratat ut på riktigt på mer än ett år..

Anmäl
2009-02-12 21:15 #4 av: rolnor

Jag har brottats med s.k. "social fobi" i många år, hur jobbigt som helst, finns bara en väg att lära sej stå ut med smärtan och samtidigt ta in den positiva kraften från andra, allt annat (medicin) är nödlösningar, du får KÄMPA, bra att du vill ta hjälp av terapeut, det kan bli början på något nytt, stort...

 

Anmäl
2009-02-12 21:37 #5 av: KadjaNina

#4 Jo, kan tänka mig det.. Jag har nog inte social fobi men sociala problem har jag. Jag skulle umgås med en gammal vän för kanske två veckor sen men jag ljög och sa att jag har saker som måste göras. Jag klarade inte av det helt enkelt..

Min ena syster är utbildad socionom. Jag vet att jag alltid kan prata med henne om det är akut. Hon vet att jag är så trasig inombords..

Anmäl
2009-02-12 22:01 #6 av: [aspie]

#5

Jag har egentligen inte heller social fobi, men sociala problem som du beskriver.

Brukar oxå säga att jag har saker att göra istället för att träffa en bekant. Jag har oxå svårt att ha människor nära. Helst sitter jag hemma med mina hundar ensam. Kommer min dotter på besök så går det bra men inga andra, för då blir jag hyperstressad och nervös och orolig.

Min dotter är likadan. Både hon och jag blir ofta missförstådda av andra och vi missförstår vad en del andra säger till oss. Vi känner oss osäkra bland andra människor och har svårt att lita på folk.

Är så himla trött på alla missförstånd, men nu vet både min dotter och jag varför vi har dessa "problem". Min dotter har diganosen Aspergers syndrom (autism) och ADHD och jag ska utredas för samma sak för att jag vill det och känner igen mina problem i diganosen AS mest.

Jag menar inte att det är något du har, men problemen är väldigt lika. Det finns dock många andra orsaker till att man kan känna så där.

Är glad att det känns bra för dig att skriva av dig här och att du har en syster som kan hjälpa och stötta dig Glad

*Kram*

Anmäl
2009-02-12 22:28 #7 av: KadjaNina

#6 Jag kan bara umgås med min familj, min pojkvän och självklart min hund. Min hund är den enda jag sätter tillit till egentligen. Jag vet att hon aldrig sviker mig. När jag försöker prata med andra människor så brukar jag börja stamma och svettas. Det är skitjobbigt så jag håller mig mest undan..

Jag är ganska komplicerad.. Jag är rädd för att vara ensam och rädd för att umgås med personer. Att jag släppt in David (min pojkvän) in på mitt liv känns dumt men han gör mig till en bättre människa och jag behöver han. Utan han skulle jag må tio gånger värre. Min största rädsla är nog att han ska lämna mig.

Roten till att jag mår som jag gör är för att jag hade en hemsk barndom.. Han som en gång var min pappa förstörde mitt liv, eller jag kan säga så här istället.. Jag har aldrig haft någon. Jag fick panikångest som VÄLDIGT ung, tror jag var 7 eller något sånt. Jag hamnade på BUP första gången när jag var 8. Jag har kämpat mot mig själv sen jag var väldigt liten..

Känner att jag måste skriva det där. Det är ju ytterst privat egentligen men jag var tvungen. Känns det som iaf.

Det är helt bra att ha en syster som hon. Hon förstår mig bättre än någon annan jag känner och skulle jag falla så skulle hon försöka hjälpa mig upp igen. :)

 

Anmäl
2009-02-12 22:57 #8 av: [aspie]

Av det du skriver ser jag att vi, både du och jag haft en tuff barndom. Min så kallade "pappa" förstörde även mitt liv genom att bl.a förgripa sig på mig då jag var ca 7 år. Sen har psykisk och fysisk misshandel härjat konstant under uppväxttiden.

Hela livet blev snedvridet och jag hamnade i en massa hemska situationer och jag fick min första stora panikångest attack när jag var mycket ung.

Det är inte speciellt roligt att bli utsatt för såna här saker men det känns samtidigt skönt att veta man inte är ensam, eller hur?

Anmäl
2009-02-12 23:08 #9 av: KadjaNina

Jo, jag förstår som inte vad jag hade gjort mot han för att förtjäna det. Än idag finns tydliga spår vad han har gjort mot mig. Blir David arg på något så blir jag helt skräckslagen. Jag vet att han aldrig skulle röra mig men jag blir ändå rädd.

Ja det är det. Väldigt skönt må jag säga..

Anmäl
2009-02-12 23:16 #10 av: [aspie]

Mmmm, jag blir oxå väldigt rädd när någon blir arg. Den sitter djupt, den där skräcken man upplevde som barn. Ibland undrar jag om det alltid ska vara så här förbaskad komplicerad och svårt.

Din pappa kanske var sjuk eller kanske själv hade blivit utsatt för hemska saker då han var liten. Ofta är det ju så tyvärr att det kommer igen och går ut över oskyldiga. Jag har ofta undrat hur min pappa hade det när han växte upp.

När han dog kände jag bara en enda stor lättnad och befrielse

Anmäl
2009-02-12 23:43 #11 av: KadjaNina

Ja, jag vill verkligen må bra men det går inte med min rädsla för allt och inget. Jag är oftast stark egentligen men när jag hamnar i en svacka då hamnar jag verkligen på botten.

Det är just det han var. Jag vet att hans pappa behandlade han likadant som han har behandlat mig. Jag kan förstå det. Min pappa råkade ut för en hjärtattack för kanske ett år sen. han är den enda människa jag önskat se död.

Anmäl
2009-02-13 02:13 #12 av: kerstinjo

Men vad skönt ändå att du känner att du inte fixar det här själv. Det tycker jag är ett stort steg i rät riktning.

Du är medveten om vad och vilka problem du har och det är alltid lättare att jobba vidare då.

Någon sa en gång att om man tycker att det är svårt att prata med en okänd, så kan man låtsas att man pratar med en gammal människa eller ett barn.  Något att tänka på.

Anmäl
2009-02-14 13:55 #13 av: KadjaNina

Jo, för två år sen vela jag inte ha hjälp men jag insåg att det var det bästa för mig. Jag kan inte bli bättre om jag kämpar på själv.

Idag är jag extra ledsen.. Min pojkvän ska fa ut idag. Det har jag vetat ett tag nu så det gör inget men vi skulle käka något gott innan han skulle fa. Istället far han med sin kusin och käkar pizza. Känns ju jätte roligt.. Jag tänkte städa och göra fint här hemma medans han är borta. Det ska jag fortfarande men det känns inge roligt..

Anmäl
2009-02-14 14:04 #14 av: [aspie]

#13 Nä fy stack han och åt pizza med en polare på alla hjärtans dag Rynkar på näsan  Nåja,han menar nog inget illa hoppas jag Flört

 

Du får en bamsekram av mig så här på alla hjärtans dagSkrattande

Anmäl
2009-02-14 14:07 #15 av: KadjaNina

Nä, det gjorde han nog inte men jag som tänkte göra något gott. :/

 

Tack så mycket! :) Det värmde..

Anmäl
2009-02-14 14:11 #16 av: [aspie]

Du får bjuda honom på det där goda en annan dag. Man behöver ju pyssla om varandra alla årets dagar, men jag förstår hur du menar och känner digFlört

Anmäl
2009-02-14 14:19 #17 av: KadjaNina

Jo jag vet. :) Alla hjärtans dag är överskattat men på något sätt hade jag velat att han skulle kunna göra något med mig.

Anmäl
2009-02-14 14:32 #18 av: [aspie]

Jo, naturligtvis ville du det och det förstår jag men jag formulerar mig förmodligen väldigt rörigt och klumpigt. Sorry!

Jag hade oxå velat ha min kille hemme och göra det där lite extra tillsammans med honom på en dag som denna. det hör ju liksom ihop tycker jag.

Anmäl
2009-02-14 14:41 #19 av: KadjaNina

Men vi hade ju kunnat göra något iaf. Spela roll om det var att tvätta kläder.. Känns som att jag överreagerar.

Usch det här är den sämsta dag hittils i år. Jag mår skit dåligt. Jag sitter och gråter just nu för att jag vill skada mig själv. :(

Anmäl
2009-02-14 15:18 #20 av: KadjaNina

Jag har även inte ätit sen lunchen på torsdan. Känner en ganska stor lättnad att han for och käka med någon annan ändå. Jag slipper äta då.. Jag har gått upp 5 kilo sen i somras och jag mår fruktansvärt dåligt över det.

Anmäl
2009-02-14 16:46 #21 av: [aspie]

Gått upp fem kilo! Äter du deppmedicin? är det därför du ökat i vikt? Det är såååå jobbigt att gå upp i vikt och det gör en ännu mer deppig, åtminstone är jag sån. Har gått upp ca 15 kg sen jag började med deppillerna

Men nu har jag börjat på en annan som snarare ska göra så man går ner i vikt så det är väl bara att vänta Obestämd

Men du, försök att pilla i dig lite mat, typ en banan eller en macka eller lite fil/yougurt. Utan mat blir det bara värre och att supa skallen i bitar funkar inte heller utan skapar bara mer ångest. Jag vet för jag har suttit där själv många många gånger Rynkar på näsan

Anmäl
2009-02-14 21:26 #22 av: KadjaNina

Jag åt youghurt.. Jag pallade inte vara utan mat mer. Det är så jväla jobbigt. Jag har en extrem ångest över mitt utseende och att jag har gått upp 5kg gjorde inte saken bättre. Nä, jag äter ingen medecin.

Jag förlorade min ständiga kamp jag har haft i ett år. Jag skärde mig nyss. Har blandade känslor.. Jag ångrar vad jag gjorde men ändå känner jag världens lättnad.

Anmäl
2009-02-14 23:26 #23 av: KadjaNina

Min syster flyttade för kanske tre veckor sen till Umeå. Vi bor 60 mil ifrån varandra nu.. Det känns så jävla tungt. Hon är ju min bästa vän. Jag gråter varenda dag för att hon har flyttat. Jag saknar henne så mycket..

Anmäl
2009-02-15 09:40 #24 av: [aspie]

Kanske du skulle ta steget och flytta efter din syster?

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.