09. Depression/Ångest

panikångest

2008-12-27 17:21 #0 av: isa

Hej,

Alla råd man får av psykologer är ju att man ska exponera sig och utsätta sig för det som man tycker är jobbigt och utsätta sig för det som man får panikångest av.

Jag praktiserar dagligen, jag tycker att jag utsätter mig väldigt ofta för det som jag får panikångest för. Vilket jag även fått beröm av ifrån min kurator och psykolog.

Men är det verkligen nyttigt att utsätta sig själv FÖR ofta för det man får ångest av? Är det verkligen bra när det blir för ofta? och för närainpå den panikångest man just haft???

(ps, detta inlägg hör ihop med mitt andra inlägg som heter "Vad tycker ni")

Mvh isa

Anmäl
2008-12-27 18:03 #1 av: David

Är varken psykolog eller kurator, utan bara en helt vanlig person som genomgått en mängd olika psykoterapier, och avverkat en hel drös med kunnig personal.

Visst ska man sakta men säkert utsätta sig för saker man får ångest för. Säg att du får ångest av att åka buss. Första steget kan vara att bara stå vid en hållplats och titta på bussarna. Sen räcker det. Nästa steg kan vara att åka en hållplats osv osv.

Och givetvis, när du gjort en sak, då ska du få rejält med utrymme att återhämta dig innan ni tar nästa sak. Du ska känna att du kan hantera det du lärt dig, innan du tar tag i nästa problem.

Blir det för ofta, och för nära inpå, så kommer du bara få ännu värre ångest över de saker som skapat ångest tidigare, du gör dig en jätteotjänst genom att göra saker för fort.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2008-12-27 18:46 #2 av: isa

Tack, det var väl det jag misstänkte.

När du skriver att man ska ha rejält med utrymme att återhämta sig, så kommer jag plötsligt ihåg att vilan jag har emmellanåt är MYCKET behövlig. Som jag känner just nu, så har jag inte fått den vilan och återhämtningen ifrån de senaste panikångestattackerna, eftersom det bara är 4 dagar sedan som det släppte . Och då hade jag panikångestattacker så gott som varje dag mellan 15-21 december. Första dagen fick jag ju 3 st irad. Det var inget kul!

En otrevlig och en besvikelse-julafton ,den 24:e som var full av ångest, har ju inte gjort saken lättare heller.

Jag är inte tillräckligt stark ännu, för att klara av nästa "ångestgrej."

Annars tycker jag faktiskt om jag får skryta lite om mig själv att jag är ganska duktig på att återhämta mig. Men det tar också mycket på krafterna att ständigt "hitta tillbaka".

#1 Tack för att du påminde mig om hur pass viktig vilan och återhämtningen är! Och att saker och ting måste få ske i min egen takt! Det är lätt att man själv glömmer bort sådant.eftersom jag är en sån person som alltid ska vara "den duktiga flickan" och ligga alla till lags..........

Tack ännu en gång av alla de gånger som jag får stöd härifrån!Glad

Anmäl
2008-12-27 18:48 #3 av: David

Det är ju det sajten är till för, att vi ska kunna stödja varandra.

Jag har jättesvårt att hjälpa mig själv, och se mina egna begränsningar, och ge råd åt mig själv, även om jag vet hur de borde vara, men att ge tips, råd och stöd till andra är jag bättre på.

Hoppas du fått lite svar på dina funderingar, och att ditt beslut känns bättre att ta nu.

kram David

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Anmäl
2008-12-27 21:50 #4 av: Mysan59

Mot min panikångest hjälper nog bara medicin.

Jag höll på att bli så dåligt så jag nästan fick folk-fobi (heter inte så, men kommer inte på namnet) och det är ju vanligt att man får det.... kan det heta torg-fobi?

Nä jag kommer aldrig att sluta med medicinen, enligt läkarna och inte enligt mig själv heller nu för tiden.

Visst kan man träna bort det, men näää jag tar den enkla vägen, är bekväm av mig  Flört

Anmäl
2008-12-27 23:01 #5 av: Rocktjejen

syftar du på torgskräck eller möjligtvis social fobi? torgskräck eller agorafobi är skräck för att vistas på öppna platser medans social fobi är att träffa andra människor i olika situationer..ungefär

Anmäl
2008-12-27 23:34 #6 av: Mysan59

#5 Ja så är de kanske ja! Glad Hur som helst, nån av dom hänger ihop med panikångest, eller rättare sagt, man kan utveckla nån av dessa fobier om man inte får bukt på sin panikångest.

Det höll på hända mig, vågade nästan inte gå ut till slut, men som tur var fick jag då tag i rätt läkare och fick medicin och fick veta vad det var för nåt.

Detta var ju i början på 90-talet nångång och jag hade inte hört så mycket om panikångest då. Nu vet man ju mera...

Anmäl
2008-12-30 21:03 #7 av: V-lang

Jag känner med dig och vet vad du går igenom, jag vet inte hur många gånger jag fått gått hem utan att uträttat det jag skulle, men huvudsaken är att man provar. Och det är ingen fara att försöka. 

Jag brukar gå ut långt före innan jag ska vara tex. hos läkaren klarar jag inte av att kliva på bussen första gången så går jag några hållplatser och försöker andas lugnt och tänka att nästa gång så går det säkert bättre och går det inte så vad gör det, då brukar den här värsta känlslan försvinna.

I januari ska jag utsätta mig för buss och 14 personer i ett rum 2ggr i veckan i 20 veckor och gå i en ångestgrupp bara jag tänker på det så får jag sån panikångest så det känns som jag ska dö. Men jag får försöka tänka att alla dom som ska gå har ångest och har lika jobbigt som jag.

Har inte din läkare föreslagit något sånt åt dig, sedan finns det ju KBT och KPT nu vet jag inte riktigt skillnaden men jag har precis avslutat KBT.

Anmäl
2008-12-30 22:40 #8 av: isa

Jag har gått på KBT, i två omgångar. Jag har nyligen blivit erbjuden en "panikångestgrupp", tyvärr är det max-antalet redan uppnått,men i vår ska jag få gå i sån grupp. Det är bara det att jag gillar inte att sitta i en grupp och tala om mina problem. Det är inte antalet människor jag får panikångest av. Det är andra orsaker.

Men de säger att man byter erfarenheter osv. Så det kan vara en bra grej. Det skadar inte att prova i alla fall.

Känner igen när du skriver om att du försöker åka buss. Jag har lyckats kunna åka tunnelbana själv nuförtiden. Men den får inte strula, trafiken måste flyta hela tiden, annars får jag fortfarande panik..... det är bara en av de saker jag får panikångest för.

Jag får t.e.x panikångest också när det ställs för stora orimliga krav på mig, då blir jag helt överstressad och får panikångest till slut. Också om jag är jättespänd eller superstressad över någonting.

Men jag har aldrig haft dessa problem förrän jag fick en obotlig sjukdom med kroniska smärtor som kan göra en ganska så orörlig och det ses tydligen som ett handikapp, som denna fysiska sjukdom ju faktiskt är.Det var då som jag också fick problem med panikångest, och jag försöker göra allt jag kan för att ångesten inte också ska bli ett handikapp.

Tack för tips.

Mvh isa

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.