18. Ätstörningar

Hjäälp...

2009-01-19 00:52 #0 av: Ensaaam

Hejsan. Jag är en tjej, 14 år och som är 166 cm lång. 

För ca 2-3 månader sedan skrevs jag som frisk från min anoroxia. Måste erkänna att jag aldrig riktigt blev frisk, men jag påstod ju det eftersom att jag inte orkade med mat-sheman och massa närings-drycker längre. 

Jag gick upp till min mål-vikt (50 kg). men tankarna var inte helt försvunna. 

Är fortfarande väldigt vikt fixerad,mån om att äta nyttigt och ser mig som tjock. 

Men till det riktga nuvarande problemet, jag har gått ner till 45 kg i gen. Men har nu övergått till hetsätare (Bulimiker). När jag börjar, kan jag nästan inte sluta. 

I bland får jag för mig att proppa i mig allt gott jag hittar. Jag får verkligen riktiga attacker! Här om dagen åt jag nästan en hel äppelpaj med vanilj sås också. Och innan det, åt jag 4 stycken våfflor.. Även fast jag kände hur det tog emot i magen, fortsatte jag vräka i mig. 

Men jag får sådan otrolig ångest efteråt, så jag motionerar övermycket. Och kan sedan låta bli att äta på väldigt länge. 

Och vissa dagar, äter jag ingenting alls. för att jag vet att om jag börjar äta kommer jag bara att värka i mig en massa.

 Det är väll antagligen det som gör så att jag inte går upp i vikt.

 Jag är fortfarande som jag skrev, sedan anoroxin, Vikt fixerad, väger mig så fort jag ser en våg tyyp.. 

Men jag vill inte gå ner mera i vikt, men jag vill samtidigt inte gå upp mera heller. Iallafall inte på det hära sättet, genom att vräka i mig en massa fett. . Jag antar att det här är tröst-ätning också. Eftersom att jag inte alls mår bra psykiskt.. Och jag har verkligen dålig självkänsla och självförtroende. 

Jag pratar med Psykolog, och jag berättar mycket för henne. Men jag vågar inte berätta om dessa hets-ätar attacker.. Det känns liksom väldigt pinsamt!!! Och kanske om de ser att jag gått ner i vikt i gen, kommer jag få tillbaka alla jäävla näringsdrycker å sheman. Och de vill jag verkligen inte. Och jag har ju inte anoroxia nuu.. eller man kan väll säga att jag har nån form av blandning? ;S 

Iaf, så vågar jag inte prata om detta för någon.. Och när jag försökte prata med psykologen om det, började jag försiktigt och sa att jag typ börjat tröst äta.. Men hon svarade: Men det är vanligt, ha ingen ångest för det. För du är ju så smal också, så du kan gott tröstäta med bra samvete. 

Liksom hallåå?? ja kanske. men va fan, jag får ju massa ångest ändå? och sedan, om jag typ släpper taget, äter äter.. skiter i att jag går upp i vikt. Så kommer jag ju bli överviktigt istället. Och inte kunna sluta alls.. tyyp.. 

Va ska jag göraa!? jag behööver hjälp. någon som har nått tips på något sätt jag kan få mig att kontrolera detta, på egen hand?

Eller om någon känner i gen sig i detta och som vill prata? 

Jag pallar inte meeer..  

Anmäl
2009-01-19 11:21 #1 av: [aspie]

Oj, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva till dig. Är ju inte så insatt när det gäller anorexi.

Svårt med ångest, det vet nog de flesta här inne. Jag råder dig att fortast möjligt kontakta psyk/BUP så du får hjälp.

*Styrkekramar*

Anmäl
2009-01-19 12:48 #2 av: LinnB

Så j*vla klumpig kommentar av psykologen. Tröstäta med gott samvete? Vad, har hon utbildat sig i en källare någonstans?

Jag vet inte riktigt vad jag har för tips till dig. Däremot har jag suttit i exakt samma situation då jag tillfrisknade från min egen anorexi. Det övergick i överätning, men jag insåg inte att jag var överätare förrän jag hade gått upp ganska mycket. Jag hade ständig ångest ändå, jag hade bara väldigt svårt att avgöra vad av allt som hände i mitt liv det var som löste ut det.

Det är otroligt svårt att kontrollera på egen hand, men du har viljan. Du ser ju sanningen själv. Jag blir så otroligt stolt (kan man skriva det?) som f.d anorektiker att läsa detta! Du är stark.

Dock låter den där psykologen inte som någon som skulle kunna hjälpa dig.

Kram på dig!

Anmäl
2009-01-19 13:15 #3 av: hus-musen

Du är ju inte frisk alls, du skulle ha fortsatt med behandlingen även om den var fruktansvärt tråkig..Att ha ett matschema är nog det bästa för dig, åtminstonde tills du har fått en bra vikt o lyckats hålla den en längre tidGlad

Och du växer ju fortfarande så att stanna på 50 kg tycker jag är för lite, gärna nått kg till! De blir du verkligen inte tjock av, även om det kan kännas så för dig.

När du får dina hetsätningssug så att säga, försök sysselsätta dig med något! Ring en kompis, vattna blommorna, dammsug. Det fungerar för mig, för jag bryter beteendet för tillfället o till sist går suget över. Ibland misslyckas jag, men de är en ny dag imorgon. Försök o se på saken positivt!

Och byt till en psykolog som inte hittat sitt utbildningsdiplom i en kontainer.. Så fort man börjar tröstäta så är de nått fel och man mår inte bra, och de borde psykologen inse!

Anmäl
2009-01-19 13:37 #4 av: [aspie]

Ett litet inlägg bara ang det där med vikten. Min dotter väger bara 53 kg och är 175 cm lång. Hon har nyligen gått upp i vikt då hon började med medicin för sin ADHD. Innan vägde hon bara 49 kg och Hon har INTE några ätstörningar. Så man kanske inte ska haka upp sig för mycket på just vikten.

Men jag håller med om att "ensaaam" behöver hjälp Flört

Anmäl
2009-01-19 14:32 #5 av: hus-musen

#4 näe visserligen=) är sj 161 o vägde 47 kg innan jag flyttade hemifrån, hade inga ätstörningar eller nått.. kommer bara från en småväxt familj på pappas sida=) men de verkar som att om "sjuka" (inget illa ment alls) har lättare för att hålla en rimlig vikt om de går upp ett par kg mer, för då gör de itne så mycket om de går ner lite igen=) för de är fortfarande på en hälsosam nivå=)

Anmäl
2009-01-19 18:34 #6 av: [aspie]

#5

Ja, det är ju så jättestor skillnad på folk och folk om du förstår hur jag menar. Det där med vikten kan ju ha så många olika orsaker.

Både jag och min dotter har blivit kallade undernärda och magra trots att inga revben syns och inga andra benknotor heller för den delen. trots det har vår BMI legat alldeles perfekt.

Sen jag började med medicin har jag gått upp 15 kg och det mesta sitter på magen. Måttet över min mage har gått över gränsen på vad som är hälsosamt.

Det finns en massa fördomar om hur man ska se ut och hur mycket man ska väga o.s.v.

Men vet man om att man har ätstörningar och mår psykiskt dåligt så ska man absolut skaffa hjälp och inte neka den hur rädd och orolig man än är.

Kom att tänka på när jag opererade bort mina halsmandlar och inte kunde äta eller knappt dricka. Då gick jag ner 12 kilo på tre veckor. Vägde bara 46 kg då med mina 170 cm. Då kan jag lova att jag var mager. Jag såg det och skämdes, vågade knappt visa mig ute.

En anorektiker ser ju inte det själv om jag förstått allt rätt

 

Anmäl
2009-01-19 18:41 #7 av: hus-musen

#6 Näe de är de som är de svåra med ätstörningar, en anorektiker eller bulimiker kan se sig i spegeln och tycka att de är jättetjocka, fast revben o höftben sticker ut o armar o ben är tändstickesmala.

Det finns ju en omvänd störning också, där feta människor tittar sig i spegeln o ser en smal person. Fast inte lika uppmärksammat.

Anmäl
2009-01-19 18:51 #8 av: [aspie]

Usch ja, stackars de som har dessa ätstörningar. Känner verkligen med dom och tror att jag till viss del kan förstå hur svårt de har det.

När jag tänker på hur många andra människor det är som lider, tänker jag att jag måste sluta gnälla. För om jag jämför med hur många andra kan ha det så har jag ju trots mina svårigheter och problem det ganska bra. Det finns alltid någon som har det värre tyvärr.

Anmäl
2009-01-19 22:02 #9 av: isa

Ensaaam: Jag vill så gärna kunna ge dig något gott råd, men jag kan inte så mycket om ätstörningar. Men helt klart är att du behöver hjälp med ditt förhållande till mat.

Och den där klantiga psykologen, ska du inte gå till något mer tycker jag. Byt psykolog! Den psykologen verkar inte alls kunnig inom ditt "problem".

Kanske som #3 , skriver att det kan hjälpa litegrann om du bryter beteendet, och gör någonting helt annat istället. Börja storstäda, ta en långpromenad ?

Skickar en stor styrkekram till dig!!! /isa

 

 

Anmäl
2009-01-20 05:05 #10 av: Saga85

Som flera andra påpekat var det ett väldigt kasst bemötande du fick av psykologen! Försök prata närmare om det eller byt.

Och en ätstörning kommer sällan ensam. Det är lätt att man växlar beteende. Jag har själv pendlat mellan binge eating/tröstätning, anorektiska och bulimiska tendenser under några år. Det är inget jag tagit mig mod att få bukt med än, så jag vet själv hur svårt det är att ta upp. Dessutom är inte *det största* problemet ATT man svälter eller hetsäter eller spyr, utan tankarna som driver en till det och ens relation/ångest till mat och vikt. Samtidigt som det är viktigt att man lär sig äta riktigt och regelbundet, är det desto viktigare att man får hjälp att bearbeta sina tankar.

Jag är väldigt dubbelmoralisk nu när jag ger råd eftersom jag mer eller mindre är i samma sits själv. Men tänk på att risken för hets blir större om man inte äter på länge.

Det här är tyvärr inget jag tror man klarar på egen hand, så se till att få psykologen att förstå hur du känner dig! Lycka till nu vännen och ta hand om dig!

Anmäl
2009-03-23 19:54 #11 av: kajsa_karin

Det där låter inte bra du borde få mer hjälp. Problemet jag ser innom området är att det är så fixerat vid vikt. Jag fick inte hjälp i början för jag inte hade tillräckligt låg BIM

Anmäl
2009-03-23 20:36 #12 av: Saga85

#11 Sånt där är illa. Det är ju själva beteendet som är skadligt, inte nödvändigtvis själva vikten. Helt sjukt att man måste tyna bort innan man får hjälp... *kram*

Anmäl
2009-03-23 22:20 #13 av: Tavar

#0 När jag vägde som minst (58kg, är 175 lång) bestämde min kurator och jag att jag ska äta de tre målen om dagen som man ska äta, det spelade ingen roll hur mycket utan bara att jag åt. Hade dock inte anorexi eller så utan vägde så lite då jag inte känner mig hungrig när jag är ensam vilket jag var mycket då. Slapp då att jag hetsåt de gånger jag åt och fick en bättre vikt. :) Till du får hjälp skulle jag rekomerndera att du provar att få in ordentliga måltid när de ska vara.

Anmäl
2009-03-24 08:08 #14 av: Jezzz

Hej

Håller med Tavar. Att äta de fasta målen är såååå viktigt!

På ätstörningsbehandlingen för min anorexi (-00) fick jag intutat mig att äta 6 mål om dagen. 3 riktiga mål, frukost lunch o middag, och 3 mellanmål.

När jag senare oxå gick över till att bli bulimiker, var det detta som gällde. 6 mål... Jag såg fram emot varenda mål för att jag skulle få äta... hetsätningen älskade det. Men jag satte stopp för att det skulle bli mer än planerat. Ganska snart minskade hetsätningsataackerna och mina 6 mål om dagen var nog min räddning. Var ju enkelt att ta med sig en näringsdryck, en frukt eller en liten macka i väskan om jag var borta. För en sak var verkligen säker: Jag höll STENHÅRT på mina tider... annars visste jag med säkerhet att det inte skulle hålla...

kram!

/Jezzz

Anmäl
2009-03-24 10:55 #15 av: Tavar

#14 Ja, rutiner är väldigt viktiga och man måste vara stenhård med dom tills kroppen själv lär sig dom :/ var jobbigt som tusan att få in matrutinerna då jag inte gillar att äta direkt på morgonen om jag ska iväg på något och de är få gånger man känner sig så ensam som man gör när man måste äta lunch själv i skolan... Men det gick endå som sagt ^^

Anmäl
2009-03-24 18:39 #16 av: lykkan

börja med att kräva en annan psykolog!

du träffar väl en psykiatriker emellanåt?...om inte annat be om att få en tid hos en...det är dom som ställer diagnos och kan hjälpa dig bättre i din sjukdomsbild...

Att säga till någon med ätstörningar att den och den vägde si och så känns klantigt...har man ätstörningar så tar man inte in den informationen och det är inte själva problemet heller...problematiken ligger djupare än så...

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.