09. Depression/Ångest

Så har det hänt igen.......

2008-12-14 20:56 #0 av: isa

Hej. Måste få skriva av mig igen. Jag har just varit ute på en av mina många "ångestpromenader". Innan promenaden, blev jag tvungen att ringa till "mobila teamet" på psykakuten. Hela helgen har jag varit med min kära mamma, pappa, bror och syster och deras barn. ( mina syskonbarn ).

Jag har fått panikångestattacker förut, och varit deprimerad, men det här var nog en av de värsta attackerna och det kom efteråt, det har aldrig hänt mig. Jag har svinont i hela kroppen, haft kraftig huvudvärk och illamående hela dagen och fattade inte vad det var. Min familj har inte träffats allihopa på flera år. Alla i min familj har svårt att förstå min kroniska sjukdom som jag fick för några år sedan, som gör att man har kroniska smärtor, kan inte få barn och det finns ingen medicin som kan göra en frisk.

I och med min sjukdom har jag utvecklat panikångestattacker i vissa sammanhang som gör mig rädd och osäker. Men denna träff var jag ju bara glad och överlycklig över. Men vilka panikångestattacker jag fick när allt var klart , och jag har varit ensam.!! Det kom 3 stycken i rad! Så fort jag trodde att det var över, så kom en ny! Det har dämpat sig nu, och jag har gråtit floder och nu har jag bara "vanlig"ångest kvar .

Jag förstår inte varför jag får ångest över att träffa dom jag älskar mest på hela jorden. Jag tror det är för att jag  inte kan vara denna glada och pigga storasyster som jag alltid har varit. Jag klarar inte att leva upp till deras krav längre.  De säger att de förstår när jag förklarar och berättar om min fysiska sjukdom, men det här psykiska det, förstår dom inte. Då får jag ännu mera ångest.

Det snurrar i huvudet hela tiden av knäppa tankar och i  natt somnade jag inte förrän på morgonkvisten och då skulle jag upp tidigt och iväg igen för att fortsätta träffa hela familjen en ny dag, en ny ångestdag,, och en ny dag, med korkade frågor från mina kära, om varför jag såg helt "slut ut". De trodde jag åkt på influensan!! 

Det jobbigaste som har varit hela tiden är faktiskt inte denna kraftiga ångest och panikattacker. Utan det jobbigaste är att jag klandrar mig själv för att jag tycker det varit så stor anspänning och jobbigt att träffa dom jag älskar!! Såååååååå jobbigt med dessa dubbla känslor.Det är ganska nytt för mig. Och så ledsen över att de fortfarande inte förstår, fast jag har berättat och förklarat för dem om allting, både det fysiska och det psykiska.

Tyvärr så är det så med min familj som med många andra att fysiska sjukdomar kan de förstå, men psykiska sjukdomar är pinsamt och "skämmigt". Man ska "rycka upp sig" "och ta sig i kragen" osv. osv..........vilket bara ökar min ångest ännu mer!

Får också en livrädd känsla av att jag inte vill hamna ner i det "svarta hålet igen"

Ja, nu kanske min kurator fattar att jag visst behöver få komma till en ny kurator, när den gamla går i pension. 

Tack för att ni finns! Hoppas jag kan hjälpa er nång gång också!!

Kramar från isa.

 

 

 

Anmäl
2008-12-14 21:03 #1 av: flikkan77

Usch vad jobbigt!

Det är inte alls kul med de där som inte förstår, som tycker att man ska rycka upp sig och ta tag i sitt liv. Jag kan visserligen tänka så mot mig själv ibland, en vuxen människa ska klarar av mer saker än vad jag gör. Däremot så skulle jag aldrig döma andra.

Att få så många panikattacker i rad är inte heller kul. Särskilt när du inte hade någon hos dig som kunde hjälpa dig igenom dem. Tycker verkligen att du är i behov av ny kurator. Tror du inte att den ovissheten om att kanske inte kan få en ny kan få dig att må så här dåligt? Kanske inte hela dåligheten men delvis?

Kämpa på vännen! Kram!

Anmäl
2008-12-14 21:15 #2 av: isa

#1 Jo, i Torsdags när jag "lämnade" min gamla kurator för sista gången så kände jag mig så ensam och övergiven och innan jag gick så frågade jag henne flera gånger: Men tror du verkligen att jag kommer att klara av det här nu?

Det känns så tomt och min enda trygghet som jag har - försvinner nu, när du inte finns, för det finns ingen annan som orkar lyssna eller som förstår. Men hon agerade väldigt oproffisionellt sista gången, och talade nästan som en "vanlig" person , som om hon var en ur min familj. Hon hade verkligen lagt av "jobbhatten".

Dessutom så höll hon på att städa ur sitt rum när jag var där, jag fick en gammal bok hon hade om panikångestattacker och så märkte jag att hon tittade på klockan lite väl ofta. Det kändes som om hon bara ville bli av med mig.

Jag blev väldigt förvånad över hennes sätt emot mig, för jag har alltid kunnat öppna mig för henne.

Jag kände mig som en utsparkad herrelös hund när jag gick därifrån. Långt inom mig kände jag att " det här är inte bra för mig." Hon kan inte bestämma hur jag ska känna mig. Hon vet ju att det går upp och ner väldigt ofta för mig. Men det struntade hon i.

Tack för ditt svar. Vad skönt att det finns nån därute, som själv har varit med om samma sak  , och du: Du ska inte tänka att en vuxen ska klara av mer saker än du gör- inte för att jag vet så mycket om dig, men du klarar säkert av mera än du tror. Du får inte vara så hård emot dig själv, när du "tänker rätt" om andra människor!

Kramar från isa.

 

Anmäl
2008-12-15 00:15 #3 av: Faxlin

Isa då. Det är egentligen inte så konstigt att du får dessa attacker trotts att det är möten med folk du älskar och vill umgås med. För även om du älskar dem så förstår de inte dig. Och det kan ge vem som helst ångest.
Jag har en likande situation här hemma, fast jag har svårt att få familjen att förstå till och med det fysiska. Så att dra upp det psykiska är det inte ens någon mening med.
Att man då får ångest är rätt förståligt. Och jag tror att det är det som hänt med dig. Ångesten komemr för att du inte kan få rätt gehör för hur du mår.

Jag hoppas så att du känner att du har stöd härifrån. Om du behöver prata mer så finns jag här. Jag kan inte göra under, men jag kan lova att hjälpa så gott jag kan om inte annat är jag bra på att lyssna.

 

Kramar till dig och hoppas du snart mår lite bättre i alla fall.

Cave quid dicis, quando, et cui
Audiatur et altera pars

Anmäl
2008-12-15 11:46 #4 av: exitingsvillemo

Isa jag förstår precis hur du känner dig. K

Känslan av att vilja träfa dom man älskar samtidigt som man helst vill krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet.

in sambos föräldrar är också av den uppfattningen att, psykiska sjukdomar pratar man inte om. Det som inte syns det finns inte.

T om med min sambo, har svårt att förstå vissa gånger. En vändning med honom var när han själv fick en panikångestattack, efter mkt stress på jobbet. Han trodde att han skulle dö och efteråt frågade han mig: Hur sjutton klarar du av det här, du är nog starkare än du tror.

 

Anmäl
2008-12-15 17:14 #5 av: isa

TAck alla för era svar! Känns så skönt att ni finns här , ni som verkligen vet och förstår.

 

#3 Du har så rätt, jag tror också mycket av ångesten är också för att jag inte får rätt gehör från dem jag älskar. Samma tanke snurrar i mitt huvud hela tiden: Det är ingen som förstår. Dom fattar inte. De tror de kan skämta och skoja- så ska jag "bli glad " igen. Det funkar inte så på det viset.

#4 ja, du ser , inte ens din egen sambo kan förstå sånt här förrän han råkade ut för det själv. Och jag vet att vi med dessa problem, vi är starkar än vi tror, men man kan inte tänka så positivt just nu.

 

Stora kramar  till er alla

 

Anmäl
2008-12-16 19:56 #6 av: isa

Inatt har jag fått sova ialla fall. Så idag mår jag lite lite bättre. Jag hoppas att det går sakta men säkert framåt igen. Hoppas jag inte säger för mycket nu för jag är fortfarande "on the edge" så att säga, typ börjar gråta om potatisen kokar över eller nån annan bagatell.

Allting måste flyta på, annars rinner bägaren lätt över just nu så att säga. Har fått mycket stöd av er härifrån och av "NOA" mobila teamet, som har öppet dygnet runt. Samt hemvårdsteamet här på hemmaplan. Jag har haft tur i oturen, för min kurator är ledig en hel vecka.........

Idag har jag inte haft någon panikångestattack i alla fall, utan "bara" "vanlig" ångest.

Likaväl som jag skriver när jag mår dåligt så måste jag skriva och berätta att det är lite bättre, i alla fall just nu.

Tack för allt ert stöd och tack för att ni finns därute!!!!!

Kramar från isa

 

Anmäl
2009-02-09 17:04 #7 av: rolnor

isa, har du någon att prata med, någon terapeut? Min erfarenhet är att ingen annan "förstår" psykiska besvär förutom en bra psykolog eller nån som har egen erfarenhet.

Anmäl
2009-02-10 14:21 #8 av: isa

#7Jo, då hade jag inte det. Min kurator hade så gott som redan gått i pension, och "lagt ner allt" fast hon fortfarande var i tjänst. Nu går jag hos en psykolog och pratar. Men jag fick ordna till det själv. Min kurator hade lovat att ordna någon ny istället för henne, men det gjorde hon aldrig. Jag fick "börja om från början", men går som sagt hos en psykolog nu.

Det är sant som du skriver att ingen annan förstår psykiska besvär än en bra psykolog, eller nån annan med egen erfarenhet, och så inte att förglömma : alla härinne också.

mvh isa

 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.