Har sjukvården gett dig någon hjälp eller behandling för dina bekymmer?

#1 nej eftersom problemet inte anses vara ett problem, har tagit upp det men det viftas undan eftersom jag inte totalsvälter mig alternativt frossar och spyr

Har du någon kontakt med någon psykolog eller är det på vårdcentralen?

Har haft kontakt med psyk i drygt två år

Och de hjälper inte eller kan hitta något fel?

Jag har en jättebra överläkare som brukar komma med bra förslag när jag mår lite dåligt, och har svårt att äta, eller är uppe i varv, en kopp varm te framför en bok eller något bra på tv.

Bytte samtalsterapeut för ett tag sedan, den tidigare kom jag ingen vart med. Vi gick mest och väntade på min np utredning. Nuvarande känns mer lovande men just den biten med mat är det ingen som vill se som ett problem, kanske är det inte det?

Tja, inte är det så det ska vara i alla fall, och visst borde du få hjälp.

Kan det vara så att du har BED (binge eating disorder)? http://www.anst.uu.se/ataghade/hetsatningsstorning.html

#8 nope jag tror inte det… när jag äter äter jag under ett par dagar, inte hetsätande men liksom småätande konstant under min vakna tid… tror jag tröstäter för ångesten jag får av att äta.. sen har jag ju perioderna när jag äter inget…

HannaM kanske OA kan vara nått för dig? http://www.oasverige.org/

Vare sig det är ett stort problem rent kroppsligt är det ju inget bra. Du kanske kunde testa på att göra upp ett slags matschema likt de som blir behandlade för "riktiga" ätstörningar gör? Första steget tror jag är att tvinga sig själv att äta på regelbundna tider, vare sig man får ångest av att äta eller bara går och småäter. Är själv också i en osund inställning till mat. Äter antingen knappt något eller bara en gång om dagen, och då tills jag mår illa. Tänkte själv börja försöka mig på något slags "schema" när jag flyttar hem till föräldrarna om en vecka (där det oftast brukar gå över till att småäta konstant). Om du vill testa på att göra det tillsammans - vara stöd osv, kan du ju alltid pm:a mig ;)

Till att börja med, så tycke jag du ska ta en koll på dina värden. ÄR de Ok, då tycker inte jag du ska göra så stor affär och oroa dig för det. Alla människor är inte lika, speciellt inte när det gäller matvanor.

Många skakar på huvet åt mina matvanor och börjar predika om sund frukost. Ok, jag kan inte svälta på morgonen, som många, men klarar inte av något annat än två rostade brödskivor med sylt eller marmelad. Till det en stor kopp kaffe. Sen kan jag mycket väl gå utan mat till kl 12 på dagen och bara äta en macka och en kopp kafffe till. Sen vräker jag i mig en jättemiddag vid 4. Sen är det bra. Dricker en kopp grönt te eller vad som helst utom kaffe på kvällen och undviker att äta.

MEn mina värden är toppenbra och har alltid varit det. Så jag fäster inte så mycket uppmärksamhet på hur man SKA äta.

Så ta det med knusende ro, ifall din värden inte är dåliga

#12 Fast det som har mest betydelse i de här fallen är själva ångesten inför maten. Även om inte kroppen tar stryk så gör psyket det. När jag åt endast 0-500 kcal/dag tog inte min kropp särskilt mycket stryk (om man inte räknar med att jag hade väldigt lite ork, men inga fel på några värden). Det började med att jag bara inte ville äta och åt dåligt (dvs oregelbundet och hade ångest inför mer och mer av måltiderna). Detta gick efter en tid över till att tankar om mat och kalorier snurrade runt i huvudet dygnet runt. Väldigt få äter "som man ska", och så länge det funkar är allt frid och fröjd. Men när ångesten runt mat uppstår ska man ta det som en stark varningsklocka!

Precis som #13 säger. Det är ångesten inför maten som är det betydande. Att äta olika är väl inget stort problem. Det är det faktum att jag helst vill låta lbi att äta för det skapar en stor ångest som ibland har lett till självskadebeteende. Jag har alltid, även under den period när jag låg inne och totalt matvägrade haft bra värden så det är nog ingen höjdare att gå efter. Dom tog blodprover fyra dagar efter att jag slutat äta (petade i mig nån gurkbit då och då) och inte var det något fel på mig. Jag har inte full kontroll, eller kontroll alls på hur jag äter och är helt enkelt rädd för att sluta. Speciellt i och med att en del av mig gärna gör det då jag ser mig själv som tjock.

Gud vad arg jag blir. I början spydde inte jag heller men jag kunde äta massor och sedan motionera som en galning. Det är inget bra.

skulle nog säga ätstörning UNS (utan närmare specifikation) som är nåt man sätter när ingen av ätstörnings-diagnoserna kan ställas, men man ändå har problem med maten.

Jag hade det själv under 5 år… men fattade det inte. Insåg det inte förrän jag gått igenom behandlingar för anorexin som sedan kom. Då kom jag på att: Oj… jag hade VERKLIGEN inte ett normalt matförhållande de 5 åren innan! Och då var det samma sak… åt hela tiden (ej hetsåt… )små-åt saker heeeela tiden, För att i nästa period inte äta alls… och så var det.. fram o tillbaka.

/Jezzz

#16 skönt att höra om någon som haft samma mönster.. elelr skönt och skönt, det är ju inte bra men det känns ändå lite bra att någon kan känna igen sig i det på något vis

sen kan jag säga att inget ännu gjorts.. ingen reagerar, jag äter ju fortfarande!

Jag har ingen erfarenhet, men rent spontant är det ju ett problem just för att psyket tar stryk och för att man inte har det där normala förhållandet till maten som ger ångest.

Tyvärr verkar det ju vara som så att man ska komma in med bruten rygg för att få hjälp och eftersom du äter och värden är bra så ja. Då är du "frisk" ^^

Visst, jag äter i perioder bra, och i perioder inte mer än någon macka till frukost, men för min del är det inte ångest i den bemärkelsen. Jag har inte energi till att laga mat, och maten känns motbjudande. Enda kommentaren från psykolog var "du måste ju äta för att orka" Nähä? och "men du äter ju lite iaf". Jo, sanning igen. Men värre än så är det inte. Tror för min del att det löser sig när jag mår bättre, och att jag har hjälpen att söka hjälp om jag skulle bli sämre men i dagsläget så funkar det. Skulle jag ha ångest över det skulle jag vilja kräva att de försökte hjälpa mig med det, åtminstånde ill att hitta "verktyg" för mig att hantera det hela.

Jag gör också så.. Jag gick ner 11 kg, från 55 till 45 under en period. Nu har jag gått upp i vikt och sist jag vägde mig så vägde jag 52. Jag mår också som bäst när jag inte äter något. Den perioden som jag gick ner mest, det var då jag gick ner 11 kg. Då tränade jag jätte mycket. Jag brukade även spy upp maten. Jag blev jätte smal. Det är jobbigt att vara så här. Det enda jag ser på mig själv är fel. Jag får extrem ångest när jag ser vackra tjejer. Jag känner mig så fet och äcklig. Nu när jag inte tränat mer än två dagar i veckan och har ätit ovanligt mycket så känner jag mig väldans äcklig.

Min pojkvän har exakt samma problem som HannaM. Enda skillnaden är att han hetsäter när han äter och svälter sig länge och väl under perioder. När han äter så blir det vad som helst och hur mkt som helst. Sen pratar han om att han vill kräkas, men vad jag vet har han inte gjort det. När han svälter sig, så äter han kanske max ett ägg per dag.

Ett problem i det hela är att han har lätt för att gå upp i vikt och svårt för att tappa i vikt. Så när han svälter sig så känner han sig värdelös för att han inte går ner i vikt och då mår han ännu sämre.

Han vill inte söka vård, han tycker att han inte har ngt problem alls. Han var på vårdecentralen och tog lite blodprover och alla värden var kanon efter 6 veckors självsvält. Jag hade hoppats på dåliga provsvar så att han vaknade upp, men ikke..

Någon som har några tips på vad jag kan göra för hnm?