01. Akuta situationer

Hjälp oss....

2008-12-12 18:44 #0 av: [GunillaF]

Jag är ganska ny här så jag hoppas att jag skriver i rätt forum.

Jag och några av mina närmsta anhöriga behöver hjälp och råd ang. en nära släkting. Jag kallar släktingen för A.

En son (drygt 20 år)till A och A:s partner tog sitt liv för ca 10 år sedan. Det var och är naturligtvis väldigt traumatiskt och sorgligt. Jag ska inte säga att sådant går över men vi är allvarligt oroliga för A.

A är fortfarande väldigt nedgången, äter dåligt, sover med hjälp av sömntabletter, går väldigt sällan ut bland folk osv. Ligger ofta och gråter.

A:s partner får försöka sköta det mesta själv. Deras andra, vuxna barn och barnbarnen har A knappt kontakt med. Barnen försöker men A bara ältar detta som hände för så länge sedan. Jag skulle vilja påstå att A:s partner och deras barn har förlorat, inte bara en son/bror dom har "förlorat" A också.

Nu har min mor börjat oroa sig för att A ska göra något drastiskt och förkorta sitt liv också för partnern till A har antytt att sådant ha kommit över A:s läppar.

Min mor går numera omkring med skuldkänslor och undrar om hon gör för lite för A.

Jag har försökt tala med A om att tala med en kurator men det blev kalla handen. A:s partner har också försökt men fick då veta att om A hörde något mer om sådana arrangemang så skulle A få flytta därifrån.

 VAD SKA VI GÖRA???

Anmäl
2008-12-12 18:57 #1 av: zmulan

Jag ahr inga bra råd. Låter som en riktigt jobbig situation. Men ville i alla fall visat att jag läst!! Hoppas att du kommer få bra råd här.

Välkommen hit föresten.

/Zmulan

Anmäl
2008-12-12 19:34 #2 av: kerstinjo

Visst var det en traumatisk och sorglig händelse, men har det gått över 20 år så borde den värsta krisen varit över för länge sedan. Hon borde vid denna tid numera kunnat gå vidare, visserligen med en sorg i hjärtat, men ändå gått vidare.

För mig verkar det som om hon har "fastnat" någonstans i sitt sorgearbete. Att efter 20 år fortfarande inte ha hämtat sig är inte ett normalt sorgearbete. Någotting är fel!

Det här kanske låter hårt i dina ögon, men hon behöver hjälp, både medicinsk och psykiatrisk. Ni behöver inte gå på tå för hennes skull, ni behöver inte känna någon skam eller skuld.

Det går inte för sig att göra livet svårt för andra anhöriga och lasta dem för att de inte känner samma skuld (onormala) som hon gör.

Att gräva ner sig så totalt i en tragisk händelse och inte hitta någon utväg, inte vilja hitta någon utväg, utan i stället hota A med att lämna honom. Det är inte OK!

//Kerstin

Anmäl
2008-12-12 20:19 #3 av: Sara

Jag skulle samla släkten (de närmaste) och säga åt henne på skarpen, få henne att vakna upp ur sin sorgdvala.

Få henne att förstå att det inte var hennes fel och att det finns andra i närheten som behöver henne.

Att ni är flera personer kan få henne att inse att det inte är något som bara någon enstaka tycker.

Erbjud henne hjälp att kontakta samtalsteurapeut på ex vårdcentralen.

Anmäl
2008-12-12 20:43 #4 av: [GunillaF]

Vi har talat med henne men det går inte. Hon sluter sig mer och mer innom sig. Vi kan ju försöka igen.

Kan man på något sätt tvinga henne till kurator eller psykolog?

Anmäl
2008-12-12 23:12 #5 av: HannaM

#4 om A är en fara för sitt eget liv och försöker ta sitt liv ska det väl gå med tvång? I övrigt är det svårt att tvinga. Sök på Lpt (lagen om psykiatrisk tvångsvård) här så får du se vad som gäller där.

http://hannasskafferi.blogaholic.se/ http://www.classicferret.se
Anmäl
2008-12-12 23:31 #6 av: AnneN

http://www.spes.nu/ suicide prevention och efterlevande stöd, kanske kan vara nått för detta fall?

/Mvh Anne
~Sajtvärd på Blandrashundar ~Medarbetare på Support
Hundägare i Norrbotten? Välkommen till oss på Hundhuset!

Anmäl
2008-12-12 23:45 #7 av: anna42

Vad tragiskt för er!Jag vet ju inte vad ni exakt har för relation till A.

och hur mycket vän ni varit med henne innan denna tragiska händelsen. Det råd jag kan ge är att någon som hon tycker hemskt mycket om (kanske någon gammal vän, arbetskamrat eller släkting) tar och pratar med henne. Ni kanske vet vem och kan höra av er till denne och ge den information denne behöver för att försöka hjälpa.

Anmäl
2008-12-13 00:05 #8 av: Winta

gumman08, sorgligt...

Jag vet ej om det kanske har ett bra sätt att säga om ni inte sagt det till A...

Att "skaka" på henne liksom med att säga att sonen inte skulle vara glad om hon går runt och är ledsen, klandrar sig själv. Han vill nog att hon skulle gå vidare och fokusera på andra i familjen i stället och det finns mer i livet att erbjuda. Är de inte lika viktiga för henne heller?

Det var som hon faktiskt var långt nere i depression och svårt att dra ur mörkret. Jag mindes en vän berättade en gång att hennes mamma var det så hon en dag blev aggersiv och helt konstig så min vän och hennes syster fick tvinga henne med att skjutsa dit till psyktriska mottagningen även hon vägrade. Och det löste sig till slut att mamman grät och berättade vad det var som tyngde ner henne...

Jag håller tummarna att det löser sig till slut för A...

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.