Annons:
Etikettanhöriga
Läst 2176 ggr
David
2008-08-29 03:11

Stöd från anhöriga?

Pratade med en s.k. anhörig till mig, och det fick mig att fundera lite.

Hur vanligt är det att anhöriga ger "bra" stöd när man mår dåligt, eller är det vanligast att man försöker blunda?

Vad önskar du att du fick för stöd av anhöriga?

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

Annons:
David
2008-08-29 03:14
#1

De få anhöriga som vet om hur jag mår ger inget som helst stöd. Även om jag, de få gånger jag gjort det, verkligen bett om stöd, så får jag inget. Och nu har det gått så långt att jag klippt de flesta banden, och vill inte ha något stöd av dem.

Och faktiskt, jag är inte ledsen för det idag, jag vet att jag har anhöriga någonstans där borta, men de har tappat betydelse för mig. Sorgligt men sant. Flyttade hemifrån direkt jag fyllde 18, flyttade ca 110 mil. Och har flyttat runt lite sedan dess. Men alltid på behörigt avstånd.

// David

Ett hem utan katt är bara ett hus...

[aspie]
2008-08-29 08:34
#2

Ditt liv låter lite som mitt David.

Jag har inga anhöriga mer än min dotter som själv är i stort behov av hjälp. Så vad göra man? Jo man ställer upp på sin dotter och faller själv samman i en lite pöl på golvet. Någon skrapar väl ihop resterna av mig och slänger bort mig bland några sopor där många tycker jag hör hemmaObestämd

zmulan
2008-08-29 10:26
#3

Jag har två anhöriga som ger skit bra stöd min sambo och min bror… MEN det går lite i perioder och det beror inte på dem utan det beror på min fantastiska mask som får dem att tro att "oh nu är hon ok ett tag" Fast dom vet aldrig vad som bubblar under ytan…. det vill dom inte veta…

//Zmulan

Medarbetare på http://smyckestillverkning.ifokus.se/

Yuki
2008-08-29 12:33
#4

Jag får inget stöd alls av anhöriga och jag frågar inte heller om det.

Jag är självständig och värnar om ''privatlivet'' och tycker bara att jag skulle vara till besvär.

zmulan
2008-08-29 12:35
#5

#4 Ja lite så resonerar jag oxå. Jag avskyr att vara en "börda" där av denna mask. Nackdelen är att jag döljer för mig själv oxå in i det längsta och sen bara rasar det.  Men du! Här är du inte till besvär och ibland är det värt att lätta på trycket!! =) *kram*

//Zmulan

Medarbetare på http://smyckestillverkning.ifokus.se/

Yuki
2008-08-29 12:39
#6

#5 Jo, så är det tyvärr. Jag är nästan rädd för att vara till besvär och att folk ska tycka att jag är jobbig. Hjälper då hellre andra än att själv ta emot hjälp.

Jag hoppas det. Oskyldig

Annons:
Citronmeliss
2008-08-29 13:02
#7

Jag säger som zmulis, min anhöriga stöder mig så gott de kan utifrån hur mycket jag visar. Jag visar långt ifrån allt som finns under ytan, det vågar jag ju knappt för mig själv periodvis.

Mina nära själva har dessutom sina egna svårigheter att kämpa med och jag känner mig bättre till hjälp i att stötta dem, än att lägga på dem ytterligare börda..

Jag har tack och lov en underbar vän som jag vågar visa hur jag verkligen mår..

(och några andra fina som jag visar vissa delar för..)

Kram!

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

Hawknestgrove
2008-08-31 21:41
#8

Svarade, att jag får halvdant stöd. är ihop med en ganska jordnära person, så det är inte läge att diskutera vissa saker med honom…..

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

paronskrutten
2008-08-31 21:47
#9

Jag visste inte riktigt vilket alternativ jag skulle välja.. så jag valde "vill bara läsa". Mitt mående håller jag för det mesta för mig shälv, men dem som vet om det försöker stötta och så om jag mår dåligt. Via internet då.. jag pratar inte om sånt på riktigt förutom med psykolog och kurator

Helena

Honestyisdead
2008-08-31 23:18
#10

Mamma ställer upp och förstår. Tyvärr inte killen. Han ser inte allvaret i det.

Singo-Torpet
2009-02-12 00:43
#11

dom försöker men ja vet inte… ja stänger in mig…

Aviendha
2009-02-12 01:40
#12

Killen vet det allra mesta och ger allt stöd han förmår. Mamma och pappa vet lite mindre men även de försöker hjälpa efter bästa förmåga, dock skärmar jag av och visar upp en bra sida så de vet inte.

Mamma känns fel för att hon tolkar in för mycket/litet i det hela, lägger tonvikt på fel saker och får det hela att handla om henne, och hur tufft hon har det iom min situation. Inte lätt att vara deppad och trösta mamma som är ledsen för det.

Pappa förstår mest på ett tyst och icke påträngande sätt, vilket jag uppskattar. Vi pratar aldrig om det men skulle jag ringa så skulle jag känna hans fullhjärtade stöd utan ord på en gång. Men jag kan inte ta emot det.

Dessa är de enda som vet. Syskonen anar väl, men jag vill inte tynga dem.

Saga85
2009-02-12 03:48
#13

Jag gick länge och höll mitt dåliga mående hemligt. Det tog mig 4 år innan jag berättade för en vän, och ca 12 år innan jag berättade för familj. Det var som om de gått med skygglappar alla dessa år, men när jag berättade föll de direkt av och jag fick världens stöd.

Mor min har varit jättebra. Kramar och klappar när jag tvingades flytta hem till dem och jag bara låg och grät på soffan. Hon har hjälpt mig med de praktiska bitarna; skola, försäkringskassan, flytt, mm. Hon är öppen om att prata om det, hon berättar om personer i hennes/vår omgivning som är/har varit deprimerade och hur de har haft det, hon påminner mig om att det inte är JAG utan en SJUKDOM. Kort sagt så har hon varit en pärla, och på något vis har detta fört oss närmare. Mina två systrar är lite på samma vis.

Far och mina bröder är det som Aviendha så bra sammanfattade det - tyst och icke påträngande.

På det stora hela har jag blivit väldigt bra bemött av min omgivning - nästan till den grad att jag får dåligt samvete. Om jag nu har så bra människor omkring mig, hur kan jag då må så dåligt? Känner mig otacksam.

Annons:
ulraxe
2009-02-12 11:04
#14

Jag har iaf fått väldigt bra stöd i från mina anhöriga..de kan iofs inte göra så mkt åt allt…men bara att de finns där är värt mkt för min egen utveckling..

Den enda som kan förändra är ju jag själv…man måste finna sin inre styrka och sätta ett stopp för det jobbiga..man kan inte älta det hur länge som helst ..Man vet ju bäst själv när man har ältat klart och är redo för att leva ett nytt liv..

Jag har ältat,tyckt synd om mig själv,gråtit och förbannat…jag har hatat andra men mest mig själv,jag har skadat mig själv psykiskt och fysiskt,.och tom förlåtit..kommit till en gräns där jag kände..att NU är det nog..nu är det dax att leva mitt liv som jag vill och framförallt med GLÄDJE..

har stängt dörren till det jobbiga förflutna och tar en dag i taget och försöker fylla det..med glädje,kärlek och Passion.

Men man måste söka efter sin egna inre styrka..som finns hos oss alla…

Men det är ju jdet som funkar för mig det..

Citronmeliss
2009-02-12 11:33
#15

Saga85:

"hon påminner mig om att det inte är JAG utan en SJUKDOM."

Detta är så mycket värt för det är lätt, både för en själv och för andra att glömma!

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

isa
2009-02-12 11:35
#16

Jag har ingen direkt anhörig som ger stöd. Alla i familjen har nog "med sitt eget". De vet inte hur de ska tackla mina problem, fast jag har försökt "lära dem" lite tips och sånt, så är det ingen som orkar eller vill/kan bry sig.

Men det var skönt att prata med brorsans nya flickvän, vi känner inte varann och nu bor de två i Skåne.

Men en kväll när de var här och hälsade på i Stockholm så satt hon och jag ensamma för de andra var på konsert. Vi pratade jättemycket och det visade sig att hon också har haft panikångest.

Hon var mycket förstående. Vi kunde utbyta många erfarenheter. Vi har fortsatt hålla kontakten hon och jag.

Citronmeliss
2009-02-12 11:56
#17

Förstår dig isa! I min familj är vi också fler än en person med psykisk ohälsa.

Det är inte alltid lätt att förhålla sig till varandra "när den ena mår sämre än den andra".

Men samtidigt upplever jag att är det en styrka. Man har ofta har en särskild förståelse för varandra som, "de som aldrig varit där själva" inte lika självklart har.

//Citronmeliss - Psykologi iFokus
---------------------------------------------------------------
Det bästa och vackraste kan inte ses eller höras 
utan måste kännas med ditt hjärta

neworion
2009-02-12 16:35
#18

har kommit till insikt om att man får bära sina problem själv vare sig man vill eller inte,fokusera på de möjligheter man har själv att försöka ordna upp sånt som är jobbigt

Emelie-E
2009-02-12 16:42
#19

Den enda som finns i min närhet som ger mig stöd, det är min pojkvän. Men han vet inte alltid hur han ska bete sig, men han gör så gott han kan.
Från föräldrarna får jag inget stöd av alls.. De bara gnäller på mig att jag bara sitter här hemma och inte gör någonting.
Hade de frågat varför jag bara satt hemma hela tiden, så kanske de hade fått ett svar. Men nu frågar de inte. De bara gnäller. Och då säger jag ingenting till dem.

[Vargnatt]
2009-02-12 17:35
#20

Jag får ganska bra stöd, min sambo och min pappa och hans fru är underbara, de har hjälpt mig mycket och stöttade mig när jag valde att hoppa av gymnasiet pga hur jag mådde.

Mamma och syskonen på mammas sida och morföräldrarna är lite  svårare, det är nästan som att man i deras värld inte ska må dåligt helt enkelt. Mamma har ofta sagt att jag känner efter för mycket. Så, de gör ju inget elakt mot mig men stöd vet jag inte om man kan kalla dom. Jag vet att dom älskar mig och så, men det är inte dom jag går till när jag har det jobbigt.

Annons:
[aspie]
2009-02-12 18:10
#21

Har aldrig haft stöd från familjen och kommer förmodligen aldrig att få det heller Obestämd

paronskrutten
2009-02-12 18:12
#22

Tur att vi har varandra här då, aspie :)

Helena

[aspie]
2009-02-12 18:16
#23

Ja, jag menar det. Här finns min lilla familj Skrattande

paronskrutten
2009-02-12 18:41
#24

Haha, "lilla", hur stor är din biologiska familj ehentligen? Flört

Helena

flikkan77
2009-02-12 20:29
#25

Jag har fått bra stöd av alla mina anhöriga, min man är en klippa! Eftersom han själv har aspergers så vet han hur det känns att inte må bra. Det finns likheter mellan vårat måeende även om vi mår olika.

"You just have to belive…"

Destany
2009-02-12 20:55
#26

Jag har inte berättat för mina anhöriga.. det e knappt mina kompisar vet om det.. de anar ibland att e fel när masken spricker lite men då förnekar jag o säger nej jag mår bra.. mamma sa igår när hon pratade med mig att hon vill inte att jag ska må dåligt o jag bara nej jag mår bra..mitt liv e helt upp o ner just nu men det ska inte belasta nån annan det e min röra o ingen annan mår bra av att veta att jag e lessen o mår dåligt.. mitt liv min strid

[aspie]
2009-02-12 22:07
#27

#24

Min stora biologiska familj består av min dotter, he he he och hon behöver själv mycket stöd, så vi gör det bästa vi kan i den situation vi sitter i Flört 

Visst stöttar hon mig i den mån hon kan, men det är inte lätt när hon har det funktionshindret som hon har och behoven är stora både hos henne och mig.

Som sagt, vi gör så gott vi kan Flört

Annons:
paronskrutten
2009-02-12 22:10
#28

Det vet jag, aspie :)

Helena

[aspie]
2009-02-12 22:11
#29

Bra bra Helena Flört

Froddel
2009-08-16 23:32
#30

Det är väldigt få som förstår hur jag mår och känner. Jag kan inte förklara den sorg och smärta som jag har inom mig…

En gång, ganska många år sen nu, så ringde jag min mamma klockan halv fem på morgonen. Jag mådde så j-a dåligt och hade just då inte någon annan att ringa. Hon hörde att jag var helt förtvivlad men bad mig ändå ringa några timmar senare. Hon behövde sova ett par timmar till innan hon gick upp för att jobba. Satan vad sårad och oviktig jag kände migRynkar på näsan………..och henne ringde jag definitivt inte upp nån mer gång sen i de lägena.

annemaria1962
2009-08-16 23:44
#31

det är mina barn o min sambo, som är mina anhöriga. o där får jag det stöd jag behöver!

det ger mig den trygghet o glädje som jag behöver. dom förstår ju inte allt! men tillräckligt, för att jag kan känna mig förstådd

LenaR
2009-08-17 02:16
#32

Sista gången jag bad min mamma om råd hotade hon med att ta livet av sej. "Det gör man om man blir stressad, vet du det?" Det satte spiken i kistan för att be om hjälp i framtiden.

Mina vänner ger mej stöd, som tur är!


En människa kan göra vad hon vill, men inte vilja vad hon vill.

Silvernalles
2009-08-17 12:42
#33

Har ingen kontakt med mina föräldrar eller min syster. Alla i en familj bör känna att man har det bättre med än utan dom, och jag har det definitivt bättre utan dom! Har däremot viss kontakt med min lillebror, vilket jag är jätteglad över!

Har tre vänner som betyder jättemycket för mig; en gammal barndomsvän som alltid finns där. Även om hon inte alls förstår, så försöker hon, och hon finns där.

En vän som själv mår psykiskt dåligt. Vi stöttar varandra på ett jättebra sätt, utan att dra ner varandra. Skönt med någon som verkligen förstår, utan att man måste förklara så mycket.

En vän som varit ett stort stöd för mig, men har en annan inställning till tillvaron än mig. Jag måste sålla vad jag säger till henne när jag mår dåligt. Hennes ledord är att "det förflutna simmar i glömskans hav, och där är allt fiske förbjudet".

Bergspuman
2009-08-17 14:14
#34

Jag har ända sedan depressionerna började komma igen 2003, hela tiden haft jättefint stöd från min exman. Som sett till att jag tagit medicinen, bevakat att jag ätit när jag varit som djupast nere i deppen, som sett till jag kanske sovit där, eller han hos mig, som nu senast ville att jag skulle ringa dagligen och rapportera hur jag mådde. Också mina bröder har gett mkt stöd.

Och på jobbet, och av mina vänner, har jag inte mött annat än förståelse. Ja, jag har fått sånt enormt stöd att jag nästan blir generad.

Men det känns så himla skönt samtidigt. Att bli accepterad som man är, möta värmen och att kunna vara öppen om måendet. Så otroligt mycket värt.

Annons:
kerstinjo
2009-08-17 14:35
#35

Det som märks i era inlägg är att oftast kan inte anhöriga stötta. Egentligen är det inget underligt i det, eftersom de troligtvis blir så rädda och skräckslagna samtidigt som de känner en otrolig maktlöshet.

De vill stötta, men har ingen aning om hur de bär sig åt. De blir otroligt maktlösa när de får se den verkliga ångesten. Kanske en ångest de inte trodde fanns. En ångest som överstiger deras vildaste fantasi.

De har ingen aning om hur de ska bemöta den sjuke. Och, tyvärr, så tror jag att de oftast väljer den lätta vägen - att blunda för problemen.

Så småningom så kanske problemen blir så stora att det är omöjligt att blunda för dem. Men då har redan det uppstått en spricka i relationen, en spricka som kan vara oerhört svår att reparera.

 Kerstin 

 

Bergspuman
2009-08-17 15:22
#36

#35 Jag tror att ökad ÖPPENHET är det enda sättet att få anhöriga att släppa på sin rädsla. Att konkretisera: så här mår jag, så här blir jag när jag mår dåligt, så här kan jag reagera. Och så här bör du göra då - så här önskar jag att du agerar.

Det kan vara väldigt jobbigt att berätta om hur man mår, psykisk ohälsa är fortfarande så laddat. Det går inte att ta på, det är inte som ett brutet ben.

Men för er egen skull och för att ni SKA få det stöd ni behöver: berätta! Hur skulle ni själva reagera om någon närstående anförtrodde sig och talade om att hon/han hade problem med t ex ångest / depressioner? Jo, först skulle ni nog bli lite förskräckta, men sedan oroliga, omtanken skulle ta över och ni skulle vilja hjälpa. Vad får er egentligen att tro att andra skulle vara så mycket oginare, mer obenägna att hjälpa bara de får klart för sig vad det är ni har? Berätta, informera - be dem Googla, osv.

Öppenhet avdramatiserar!!!

/Puman

kerstinjo
2009-08-17 15:36
#37

Så sant! Berätta med en gång, vänta inte tills problemen blir så stora att de känns skrämmande för den anhörige, och dig själv.

 Kerstin 

 

Loucar
2009-08-17 16:03
#38

#36 Håller med dig om öppenheten, det är enda sättet att få bra hjälp.

Jag har haft turen o ha jättebra föräldrar som t o m tog helt hand om min dotter under 1 år när hon flippade ur. Inte nog med att de tog henne, de tog även han om min brors dotter under denna period när deras familj rasade ihop. Mina föräldrar är ju i 70-årsåldern så jag tycker det är strongt att orka ta hand om 2 tonåringar i kris då.

Samtidigt har de stöttat oss deras egna barn under denna tid.

vi syskon kanske inte varit jättebra på att stötta varandra men vi har fått ett nytt sätt att se på varandra.

Hälsningar

Louise

 

Man kan smaka på allt ~ åtminstone en gång

 

Upp till toppen
Annons: