Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 2027 ggr
ettlitetalias
2011-04-03 10:53

Domnad

Känner mig helt bortdomnad känslomässigt just nu och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.

Sitter och rullar tummarna och väntar på att klockan ska slå två, då det är dags att åka till polisstationen och ta kort. För nu var det dags igen… Sitta på akuten hela natten bara för att konstatera att jag har jävligt starka kindben som inte går av i första taget. Mjukdelarna är det värre med. Oroa mig över anmälan som gjorts mot mig av han som slog mig…

Skillnaden den här gången är att jag inte har slagit tillbaka. Jag tog skiten. När han hotade med att döda mig så kände jag bara "jaha.. gör det då..". Låg ihopkrupen på sängen och kände bara att om det får slut på eländet så låt gå. Då slipper jag oroa mig för framtiden också. Inga papper att fylla i, ingen jobbig flytt, ingen konstig stämning bland kompisarna, inget tjat från föräldrarna att jag ska flytta hem. Ingen oro över vad som kommer hända honom.

Men när han började tugga fradga och försökte välta sängen över mig fick jag nog. Fick tag i en tumme och bet så satans hårt jag bara kunde. Djupt blev det, men det förtjänade han fan. Fick se lite fler stjärnor, men sen fick jag ett järngrepp i håret hans. Då veknade han. Fick lite luft ner i lungorna då greppet om halsen slaknade. Sa åt honom att gå. Han tjatade bara om att jag ska släppa honom. Och jag sa att det gör jag om han går. Försökte släpa honom mot dörren fastän han låg över mig, och kom nästan dit. Sen fick han tag i mitt hår. Men det är starkt det med som tur är. Och tjockt. Kala fläckar täcks lätt över. Tillslut chansade jag och släppte, i hopp om att han skulle gå. Efter några avgrundsvrål och fler dödshot så gick han in i rummet brevid där jag hörde honom gå loss på hela inredningen och väggarna.

Drog på mig morgonrocken, slängde ner datorn och plånboken i väskan och stack. Hade inte den blekaste aning om vart jag skulle ta vägen dock.. Funderade på om jag borde ringa hans kompis och be honom åka över och kolla honom så att han inte tar livet av sig (han har självmordsförsök i ryggsäcken) och ringa ambulans. Men jag hade ju inte fått ha kvar hans nummer i telefonen efter att ha sms:at honom sist vi slogs och han låste ut mig. Sprang till hans hus, men så klart öppnade ingen jävel dörren.

Bestämde mig till sist för att ringa ambulans själv. Fick vara anonym. De sa åt mig att hålla mig i närheten ifall att han skulle tuppa av eller nåt. Så började gå tillbaka. På vägen ser jag en polisbil rulla upp mot huset.. Gömmer mig i några buskar längre ner på vägen. Vill inte bli inblandad om jag inte måste. När de kommit in i huset smyger jag närmare och ambulansen kommer. Pekar dem i rätt riktning och försöker sedan smyga iväg, men tjejen som körde sprang ifatt mig. Där rök den anonyma anmälningen..

Får sitta i ambulansen och prata och bli tittad på. Sen kommer en polis in och säger att jag minsann är under arrest. Misshandel. "Va?" är det enda jag känner. Jag bet honom och höll honom i håret i självförsvar. Möjligt att han kan ha fått något blåmärke i proceduren, men han går ju iaf inte runt med en kind som ser ut som en fotboll…

Sen blir det till att sitta på akuten hela natten och morgonen. Man får mycket tid att reflektera när man sitter ensam på en brits i timtal. Först var jag så ledsen och besviken på mig själv. Hur kunde jag vara en så dålig flickvän att vi hamnat i den här situationen - igen? Det var ju jag som introducerade våld i våran relation genom att slunga en väska mot honom. Han hade knappt höjt rösten åt mig innan. Sen dess har det bara eskalerat, med mig som drivande kraft när det uppgraderades till armlås och knuffar. Hur kunde jag förstöra våra liv som jag gjorde?
Sen känner jag bara förtvivlan å hans vägar. Han som redan har haft ett sånt jävla skitliv. Han förtjänar inte mer skit. Han förtjänar, för en gångs skull, ett rikt och lyckligt liv. Han har aldrig slagit någon förr. Han har tragglat sig genom hemlöshet, självmordsförsök, misshandel som barn och i princip allt annat som gör livet skit helt enkelt. Och där kom jag som den oskyldigaste flickan i världen som aldrig upplevt något ont och trodde att jag kunde fixa honom. Att jag skulle bygga upp hans tro på mänskligheten, kärlek och hopp. Och så går jag och ruinerar det mer istället…
Sen blir jag rädd. Kommer JAG hamna i fängelse? Vad händer om han åker i fängelse? Jag vill inte vittna mot honom! Jag vill inte skicka någon jag älskar så mycket till ett ställe som kommer bryta ner honom ännu mer. Jag tror faktiskt inte att han är stark nog att komma ut på andra sidan. Och vad händer om jag hamnar i fängelse? Hur blir det när man kommer ut? Hur ska mina föräldrar och vänner hantera det? Hur ska JAG hantera det?

Och nu sitter jag här och känner bara ingenting. Helt jävla bortdomnad känner jag mig och jag har inte den minsta lust att prata med någon samtidigt som jag vet att jag måste. Kan inte leva med fler lögner. Och måste gå vidare. Så om jag berättar för någon så kan de stoppa mig från att gå tillbaka. Jag tror jag måste hitta någon starkare än mig, för jag tar tillbaka honom vilken sekund som helst med nya löften om att inte dricka och bråka..

Känner bara att jag inte förtjänar folks sympati och medkänsla, för jag är så jävla skyldig till att vi hamnat där vi hamnat. Och jag vill ha det ogjort. Jag vill ha honom som jag hade honom förut… Jag vill kunna stryka ett streck över det hela igen och tro på en ljusare framtid.

Annons:
ettlitetalias
2011-04-03 11:53
#1

Nu har den läskiga biten startat… Var nyss en polis på besök och ville prata.. Sånt är aldrig bra. Det är i såna situationer anteckningar tas, blir fel och sen kommer tillbaka som en kniv i ryggen. Det är såna som tänder hämndens låga, och nu när jag sitter med en kniv mot min hals redan så är det lätt för honom att pressa den hårdare. Han är bra med ord, och han är smart. Har listat ut systemet och vet precis hur han ska manipulera det. Och det är såna anteckningar som tar en till domstol…

Jag bröt just den första gyllene regeln insåg jag. Att aldrig vara den som bryter tystnaden först. Jag blir nu syndabocken om han åker fast. Jag blir den som ljög och överdrev för polisen. Jag blir den som kommer ensidigt kommer ha en åsikt i frågan - vilket ser väldigt dåligt ut då han kommer tiga, eller hävda att allt han gjorde var i självförsvar och att allt jag sagt är överdrivet och påhitt. Jag borde inte göra sånt mot honom, det hade vi ju lovat varandra.. Jag vet att han kommer tiga som muren. Och jag vet att kommer han ut med eller utan konsekven så kommer jag få sota för det. Jag har just blivit "The Bad Guy".

Varför kunde inte bara han öppna käften för en gångs skull? Och varför öppnar inte grannarna käften? Polisen ville prata med dem också, men de öppnar inte dörrarna…

ettlitetalias
2011-04-03 12:00
#2

Får de bara fatt i grannarna innan de läser upp anteckningarna från samtalet med mig så kan det nog gå bra ändå.. Då delas ilskan upp mellan oss tre. Blir förhoppningsvis en lite smidigare procedur då..

Men helvete, jag förstår inte varför jag inte bara sa nej? Jag har ju mitt officiella förhör på torsdag, kunde de inte ha väntat tills dess? Han hade varit tvungen att prata före det om han inte vill spendera större delen av veckan inlåst. Fan fan fan fan fan fan! Vilken jävla rävsax jag satt mig i nu…

ettlitetalias
2011-04-03 12:07
#3

Fan fan fan! Säg ingenting förrens du träffat en advokat och helst ingenting efter heller - ska det verkligen vara så svårt att få in i skallen? Nu känner jag mig inte bortdomnad alls, har mer en känsla av panik och ångest. Helvete!

Upp till toppen
Annons: