09. Depression/Ångest

Skam.

2011-06-27 14:29 #0 av: [sandrastrQm]

Jag förstår inte varför jag MÅSTE känna skam över att jag var eviga dag måste tackla med depression och ångesttankar. Att jag blir överdrivet arg av ingen anledning, jag är rökare men det hjälper liksom inte mig att tagga ner längre? Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att hantera ilskan och ångesten.

Jag vill inte vara en elak bitch, även om jag beter mig som så.. Jag vill inte någonsin lägga min hand på mitt barn, ALDRIG. Men när jag blir så lättirriterad, vad händer då? Ja, allt blir som svart och det är inte ens KUL att vara mig själv i dom situationerna. Jag skulle aldrig lägga min hand på mitt barn, men tänk om det skulle ske?

Många år av dessa problem gör mig nästan mörkrädd, snart känner jag väl inte ens någon skam över det. Inte ens självskadebeteendet hjälper så inte ens det orkar jag ta till med längre, liksom inget ork.. Till någonting alls.. Jag är bara allmänt sur & tråkig.

Jag kan inte ens vända mig till en psykolog, för först går det ok - men sedan liksom drar jag mig från att komma tillbaka. Hatar detta berg- och dalbaneåkandet.

Jag önskar jag kunde få klarhet i all ilska, i all ångest. Ok, jag vet vad jag varit med om i yngre år. Många år av självskadande, många år av besök hos psykolog som inte ens gett mig något bra. För jag skiter i det tillslut. Mitt fel, jag vet. Men orket ligger på noll..

Ge mig livsvilja, ge mig tålamod, bra humör och kärlek..

xoxo, sandrastQm.

Anmäl
2011-06-27 15:11 #1 av: Hera

Tyvärr tror jag det enda som fungerar är proffessionell hjälp. Men jag vet hur det är när man inte har kraften att ta sig dit, när något tar emot.

Så var det i många herrans år för mig, fram till slutet på förra året.
Då klarade jag det plötligt. Vet inte om det handlar om mognad, vilja elelr vad det kan vara, men den här gången gick jag på varje möte jag hade, och vi har kommit någovart också :)

Så jag råder dig till att försöka igen och igen och igen.
Var ärldig mot psykologen och berätta hur det brukar sluta. Fråga om råd och hjälp mot det också!

För en sak är säker, du ska inte behöva gå runt och oroa dig för att slå ditt barn!

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2011-06-27 15:28 #2 av: [sandrastrQm]

#1 Hera - Jo, kan hända att jag kanske inte riktigt vill ha hjälpen eftersom dödslängtan slår modet i att ta vara på den proffessionella hjälpen. Kanske jag hellre ger upp än att fortsätta leva i friskhet..

Fast någon hjälp vill jag väl ha, för annars skulle jag inte skriva & känna som jag gör. Men det svåra slår det lätta..

Jag kanske inte ens kan med att be om hjälp?
Jag ska vara ärlig och säga att ett tag ville jag ha hjälpen och då påstod min pojkvän även pappan till barnet att jag bara satt där och snackade om vårat förhållande - när det inte var fallet.. Kanske är det därför jag inte kan söka hjälp, för att jag är rädd för vad han ska tycka? Kanske vill han inte acceptera att jag mår dåligt, kanske vill han inte att någon ska veta hur jag mår.. Jag är kluven. Kanske kan jag inte få hjälp förrän jag lämnar förhållandet.. Men är det värt allt det?

 

Anmäl
2011-06-27 15:43 #3 av: Hera

Låter ju inte bra att du känner att du behöver oroa dig och bry dig om vad din pojkvän tycker. Det är för det första dig det handlar om, du ska må bra för att vara en så bra mamma som du kan vara.

Din pojkvän behöver inte alls vara med på samtalen. Gå dit själv.
Eller om det finns något som gör att du känner att du egentligen borde lämna honom kanske det  är det du behöver göra, som en väg till tillfrisknad.

Men om man inte mår bra är det svårt att ta tag i så stora saker.
Jag Råder dig att börja på samtal, ensam.

Du KAN be om hjälp! Men du måste lägga mycket kraft till det.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2011-06-27 16:16 #4 av: [sandrastrQm]

# 1 - Jag gick ensam på samtalet, men ändå påstod han att jag snackade om "vårat" förhållande. Så tydligen kanske han känner sig hotad av att jag försökte prata med en psykolog och inte honom? Jag vet ärligt talat inte, då jag både vill stanna och lämna. Men det finns så dumma anledningar som håller mig kvar. Tyvärr. Att jag inte liksom finner styrkan att kämpa mig ur förhållandet, likaså måendet.

Anmäl
2011-06-27 22:54 #5 av: Allamej

Gå dit ensam när du mår som sämst... ingen kommer att nedvärdera dig eller få dig att känna skam för hur du mår.

Och din pojkvän borde inse att solen inte kretsar runt honom...

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.