04. Personliga berättelser

Skriver av mig..

2011-06-30 15:19 #0 av: [sandrastrQm]

Jag begär ingen respons, ingen kommentar.
Jag skriver detta mest för min egna del, jag har skrivit det många gånger förr - men bara för mig själv. Aldrig riktigt delat med mig av vad som skett, hur jag mår, vad jag känner. Here it goes :

Jag vill vara så normal som går, men så fort jag försöker ramlar jag tillbaka med en hård smäll. Det stramar i huden, tankarna flyger runt och jag vet knappt ut eller in. Jag försöker anpassa mig till alla andra, för DERAS bästa. Kanske är det där felet ligger, jag anser inte mig själv värd mer än så. Jag anser inte att jag är värd att få känna helheten av en dag utan ångest och depp.

Jag kan blicka tillbaka till allt ont som skett och nästan skratta åt mig själv och tänka : "Det är ett under att någon ens vill ha mig, så smutsig och förstörd som jag är." För det är sant, jag är smutsig, jag är förstörd.

Vissa personer som ingår i mitt liv har hjälpt mig genom mycket, men det känns som denna känsla aldrig existerat innan, den är så djup & tung att jag knappt klarar av att tänka på den.

Andra personer som ingår i mitt liv har bara gjort mig illa, utnyttjat min "snällhet" och insett att jag är lätt att utnyttjas. Och jag fortsatte att utnyttjas, med vilja tillslut. Smutsigt, usch..

"Det var nog aldrig meningen att jag skulle bli bra," det är tanken som slår mig varje dag.. timme, minut, sekund.

Det finns dagar då jag inte kan känna något överhuvudtaget, och det som är nära kommer jag inte ens ihåg.. som om jag bara flyter genom dagarna.. Och det är det som gör mig livrädd, att jag en dag gör ett stort misstag och inte inser det själv.

Jag önskar jag kunde berätta vad som skett, men det känns ganska pinsamt, och jag känner av : "det är nog ändå ingen som vill lyssna på din livs historia iallafall.. för du är inte BETYDELSEFULL för dem."

Hur patetiskt det än låter så lever jag i en s.k bubbla av självhat.

Anmäl
2011-07-07 11:52 #1 av: Tallullah

 

Ååå så många ord om sorg och depressjon. Jag känner igjen mig i det du skriver...och säkert många med mig. Jag hoppas du hittar en bra läkare som kan hjälpa dig. Jag har varit psykisk sjuk sen jag var en liten tjej..och nu är jag 55år.

Du ska veta du inte är ensom om å tänka som du du gjør...sjävførakt är ganska vanliga symtom när man är psykisk sjuk. Kan hända du behøver prata med psykolog...kan hända du behøver begynna på antidepressiva piller. Jag vet det är svårt å førstå nu...men det finns hjälp å få. Det finns ljus i tunnlen. Jag ønskar dig lycka till med å hitta en bra läkare! Skickar varme tanker och en trøst kram till dig.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.