Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 2375 ggr
Fawo
8/7/11, 2:02 AM

Allt tar ikapp..

Hej.

Tänkte öppna upp mig lite, och kanske få lite hjälp och stöd.

Jag har hela mitt liv bott med mamma då min pappa bor 90 mil bort. Hon har alltid fått mig att leva enligt hennes villkor.

Hon har gått från pojkvän till pojkvän och jag har totalt flyttat med henne 8 gånger i mitt då 16 åriga liv.

Hennes ena förhållande som varade 8 år, (från att jag var 3-11 år) blev jag kränkt med ord av mannen i hennes liv. Han kallade mig fjolla, fjomp, världens segaste unge i hela jävla världen, i princip varje dag.
När jag var 11 år tog det slut, pga att mamma fick veta vad som hade hänt i de där 8 åren.

med därefter, tog hon över.

Hon blev alltid arg på mig. Hade jag inte städat, blev hon arg. Sedan nästa dag när jag städat, då blev hon arg för att jag inte diskat. När jag nästa dag gjort de båda, då hade jag inte torkat av bordet osv osv.

Jag stod ut med henne, och jag lyssnade på allt skit hon gav mig. Men när jag var 15 år, började jag tjafsa emot. Jag stod inte ut med hennes kommentarer och utskällningar längre.

Hon skickade mig till psykologer för att det var mig det var fel på.
Hon hotade mig att lägga in mig på psyket, för att jag inte tyckte som hon.

Hon kunde absolut inte acceptera att jag också kunde vara ledsen, utan att vara psykstörd.

Självkänslan var i botten.

Jag kom hem en kväll kl 11 på kvällen efter att ha varit hos min pojkvän. (jag var 16 år) Hon var väl medveten om att jag skulle komma hem. Jag såg lampan lysa i vardagsrummet utanför, och visste då att hon var vaken.

När jag klev innanför dörren, så var allt släckt. Hon satt i mörkret i soffan och hon hänkade i sig vin. Hon skällde ut mig. Att jag inte kunde tänka på henne. Att hon var tvungen att sitta vaken till 11 för att jag inte kom hem, även fast hon visste att det var 11 jag skulle komma hem.

skuldkänslor

skuldkänslor

Jag lämnade henne direkt. Bodde hos min syster i 2 dagar. Flyttade till pojkvännen o hans föräldrar. Och flyttade sedan till en lägenhet med honom.

Sedan var allt bara glömt.

Nu är jag endast 17 år, lever lyckligt med min pojkvän. Men allt tar ikapp mig, min barndom, och mitt förhållande till mamma.

Jag får panikångest hela tiden. Jag kan dunka huvudet i väggen upprepade gånger för att jag känner att jag måste.
Detta började tiden då jag bodde hos min mamma, och har fortsatt i oregelbunden takt.

men allt går ut över min pojkvän, och jag tycker synd om honom. Jag har t.om sagt till honom att jag vill dö, hur snällt är det mot honom egentligen?

Jag har pratat med 5 psykologer i mitt liv. Alla har lämnat mig och ersatts med en annan. Jag orkar inte berätta hela min livshistoria om och om igen. Det känns så meningslöst.

Det enda som fyller mitt liv just nu, är min pojkvän, och mina underbara tamråttor. Men ändå händer detta så ofta, och det förstör mig helt Gråter

// Fawo (;

Annons:
[Eleya]
8/10/11, 12:58 PM
#1

Att prata om det, berätta för fler människor i världen hjälpte mig med min historia. Ju fler ggr jag berättade den, desto avlägsnare kändes den, jag kunde skärma av minnena och känslorna.
Jag gick också till x-antal psykologer, men det som hjälpte mig var att bearbeta det själv..lååånga promenader, skrev av mig och sedan sov på saken.

Sånthär tar många år att bearbeta, men det viktigaste är att värdesätta det du har, som din pojkvän och djur. Du kan sitta i stillhet och spy galla över livet bredvid dina råttor, som kommer ge din vis sällskap och tyst 'förståelse'. Bara att för stunden sätta ord på känslorna är nyttigt, bit för bit, dag för dag bearbeta alla känslor. Ingen kan göra allt på en gång.

Och sen verkar inte något av detta ditt fel, du var bara ett barn, som många vuxna glömmer ska fostra eftersom de inte känner till livet. Vi växer upp för att kunna lära oss, förbereda oss. Sen finns det folk som inte borde ha fått barn, men då hade inte du kommit till, fått chansen att leva och glädja andra..även om livt är hårt,

Hoppas de va lite tröst, under en lunchrast hinner man inte skriva värst mycket. Ta bara var dag i din takt och lev ditt liv utanför föräldrahemmet..den behöver inte hemsöka dig.

Anna4077
8/13/11, 11:44 PM
#2

håller med #1. jag är sån att ju mer jag pratar om saker ju mindre hemligt känns det och därav tog jag alvaret från saker. ok man ska inte öppna sig för alla på bussen då folk kan börja göra dig illa men att prata om de. fast ibörjan kan de kännas ännu värre. man inser hur fel saker kanske varit men det går över.

kämpa på. min pojkvän får stå ut med mig (add+bipolär). men jag kompenserar genom att säga till honom hur mycket jag älskar honom hela tiden då jag kan, orkar och kommer på det. då vet han att även om jag gråter och skriker och önskar att mitt liv är över, så handlar de inte om min kärlek till honom utan om hur jag mår på insidan. jag är lycklig i mitt liv/tillvaro men ibland blir jag trött av att kämpa och tappar humöret/tålamodet. va öppen, brutalt öppen mot din pojkvän så han förstår vad om händer i huvudet på dig.

dödsångest och kärlek är inte ihop kopplade. jag tror man kan önska sig död ibland trots att man igentligen är lycklig. ibland blir det bara förmycke.

kämpa på och visa så mycke kärlek det bara går när du orkar

Anna och taxen Max

Upp till toppen
Annons: