Annons:
Etikettakuta-situationer
Läst 3636 ggr
Loonley
2011-09-18 16:15

Jag har nu nått botten...

…men jag gräver fortfarande.

Det här kommer att bli ett långt inlägg men jag hoppas att någon orkar läsa och hjälpa mig.

Allt började i sista terminen i 9an. Jag håller mig ofta till en person när det gäller kompisar och har svårt att umgås med flera. Jag vill ha en riktigt nära vän som vet allt om mig och som jag kan berätta allt för. Den vän jag hade då, vi kallar henne Rebecca, hade jag känt i 3 år och vi var otroligt nära vänner och delade allt med varandra! Inget kunde sära på oss kändes det som. Men plötsligt så vände hon ryggen åt mig, hon pratade inte med mig och svarade kort på sms. Detta pågick en hel vecka innan jag bestämde mig för att snacka med henne och få reda på vad som hänt. Som svar fick jag: "Du är patetisk och allt du gör är patetiskt". Jag fattade ingenting men blev helt sjukt sårad. Jag stängde in mig själv, satt ensam i skolan och kände mig helt utmobbad… Detta sänkte mitt självförtroende enormt och jag jobbar fortfarande på att bygga upp det igen. Sista terminen i 9an var de värsta 6 månaderna i mitt liv. Jag hade ingen. När jag ser tillbaka på den här tiden så förstår jag varför hon gjorde som hon gjorde, iaf lite kan jag förstå för jag snackade ganska mycket skit om folk, för att stärka våran egen relation.

Sen kom gymnasiet och jag träffade, vi kallar henne Amanda, och vi kom också otroligt nära varandra och berättade allt för varandra. Det var hon och jag, alltid!
Jag lovade mig själv att aldrig mer snacka skit om någon för jag ville aldrig utsättas för det som hände i 9an igen. Amanda har hjälp mig stärka mitt självförtroende och första året på gymnasiet var det roligaste läsåret någonsin! MEN för en vecka sen ungefär, nu i början av 2an, så blev hon plötsligt jättesur på mig hon sa att det var för att jag var snål, sur och allmänt vidrig att umgås med. Jag fattade inte hur det här kunde hända mig ännu engång.
Jag blev återigen otroligt sårad. Skoldagen efter ignorerade vi varandra och jag började umgås med andra personer men efter att vi haft det såhär någon vecka så skrev hon till mig och frågade om jag ville snacka. Ingen av oss ville göra detta nyktra så vi satt i 2 timmar tror jag och pratade, ordentligt onyktra. Hon sa att hon fortfarande var sur på mig men hon kände att det kanske kunde finnas en väg tillbaka till hur det va förut men att jag var som vem som helst nu, ingen speciell person.
Jag vill verkligen att det ska vara som förut och att allt ska lösa sig men om hon ser mig som vem som helst så vet jag inte om det är värt att lägga ner energi på att få tillbaka henne. Jag har andra att vara med men ingen "bästis".
De jag umgåtts med den senaste veckan säger att jag ska skita i henne och helt enkelt klara mig själv.
Det kändes som det enda rätta just då men då hände:

Jag pratade med Amanda på fredag kväll och sov hos min pojkvän samma kväll. På lördag morgon åkte han iväg med en kompis för att köpa en säng till lägenheten och jag åkte hem. När jag är hemma skickar han ett sms till mig och säger han att han måste prata med mig och vad gör han? JO han dumpar mig på sms.
Återigen väldigt sårad. Jag hade inte heller märkt någon skillnad mellan oss kvällen innan när jag sov hos honom.
Nu känns det inte som att jag har någon alls att vända mig till. Min bästavän dissar mig och pojkvännen dumpar mig under loppet av en helg. Jag orkar inte.

Men det som stör mig mest just nu är att när Rebecca högg mig i ryggen så grät jag mig till sömns i flera månader efteråt men nu, nu kan jag inte gråta. Jag försöker verkligen, jag vill bara få det ur mig men jag KAN INTE gråta över det. Det känns som att jag har blivit helt känslokall, inga känslor är äkta längre. Jag låter bli att tänka på vad som hänt den här helgen men när det väl kommer upp så trycker jag undan det och tänker på något annat. Jag blir inte ledsen, jag blir förbannad.
Jag hade en tröja hemma som var min pojkväns och idag så gick jag ut i skogen och eldade upp den som ett tecken på att det var helt över men inte ens då kom det en enda tår. Jag var bara ARG, riktigt, riktigt arg.
Jag har blivit sårad så mycket att nu bara glider det av mig.
Om jag inte anstränger mig lämnar folk mig, anstränger jag mig för att folk ska vara glada och nöjda så lämnar dom mig ändå.

VAD FAN SKA JAG GÖRA?
Jag står inte ut längre…

Annons:
[CatsOnMars]
2011-09-18 23:25
#1

Att bli sviken av någon man litar på är bland det värsta som finns.

Att du är arg kan förklaras av de fyrs stegen av sorg: Chock, reaktion (ilska), bearbetning och fortlevandet. Alltså har du redan kommit in i andra stadiet.

Upp till toppen
Annons: