Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 5031 ggr
Flodhasten
10/4/11, 10:38 PM

Hur ska jag orka?

Det finns en sak som jag aldrig någonsin kommer kunna förlåta mig själv för och det är att jag inte hann ta farväl av min hund och "berätta" för henne hur mycket hon betydde för mig. Jag tänker på henne varje dag det går inte en dag utan att hon finns i mitt huvud. Jag vill bara vakna och inse att allt bara varit en hemsk mardröm och att hon alltid kommer att finnas vid min sida. Om jag bara hade fått en chans att träffa henne en sista gång… Undra vad som egentligen händer när man dör, jag hade verligen velat att det var så att man fick träffa dem man förlorat, för i sådanafall hade jag inte behövt tveka över mitt beslut. Som sagt jag hade gjort vad som helst bara för att få vara med henne en sista gång. Jag saknar henne verkligen det går inte att beskriva hur mycket. Ibland känns det som att jag inte kommer orka leva vidare utan henne, jag kan inte tänka mig att det snart har gått ett år sedan jag senast träffade henne det känns som att det var igår men samtidigt känns det som att det är evigheter sedan. 
Ibland känns allting så hopplöst att det hade varit lika bra att jag avslutade allt på en gång, om det inte vore för att jag är så feg så hade jag gjort det för längesedan. Men tänk om något går fel och man får hjärnskador istället och sedan inte kan fullfölja det man tänkte göra. För mig hade det bara varit en lättnad att kunna ta ett sådant beslut och jag tror faktiskt inte att någon skulle bry sig speciellt mycket. Jag är inte ens säker på att mina närmaste vänner skulle bry sig, de skulle nog bli ganska glada över att slippa mig.

Annons:
bambiiii
10/4/11, 10:43 PM
#1

Synd! stackars dig,jag förstår dig,det är jätte svårt! men du tänk på positiva saker gå ut lite,tänk å att hon mår bra nu och att hon vilar! :D

 Bambi du är min älskling ♥ Älskar dig

Blogg: www.janaslife.bloggplatsen.se

Animals can destroy EVERTHING you have,clothes,shoes,doors but they will NEVER destroy your heart <3

 

 

 

 

 

 

bambiiii
10/4/11, 10:43 PM
#2

Det gör hon! tror att det är skönt för henne nu,bara vila!

 Bambi du är min älskling ♥ Älskar dig

Blogg: www.janaslife.bloggplatsen.se

Animals can destroy EVERTHING you have,clothes,shoes,doors but they will NEVER destroy your heart <3

 

 

 

 

 

 

Inaarah
10/7/11, 1:52 PM
#3

Jag blir ledsen av att läsa din historia, för det känns som att du inte alls mår bra. Jag upplever det som att du går runt med mycket tankar, spekulationer och annat som du inte får utlopp för. Finns det någon du har att prata med? Vän, släkting, psyokolog, kurator…?

Jag vet precis hur det är att förlora någon när man inte är redo, och speciellt när man känner att det fanns så mycket mer man skulle vilja gett individen. Försök släppa skuldkänslorna, samvetet för att du inte berättade vad hon betydde - för tror du att din hund skulle må bättre av att du mår så som du gör? Det är viktigt att sörja, och sedan försöka släppa. Hon försvinner ju inte för att du skulle släppa efter, för hon kommer ju för alltid leva vid din sida.

Försök ta dig för saker och engagera dig i något. Det är inget fel med att tänka på henne, men försök istället vända tankarna till något positivt. Det finns mycket du kan göra för henne, inte minst leva för henne.
Och vännen, allt är inte hopplöst. Lyckan återkommer - det kan jag garantera. Dina närmsta vänner skulle definitivt bry sig, mer än du tror, så tänk inte på att de skulle bli glada för att "slippa dig". När någon dör, oavsett om man ens haft någon direkt kontakt med personen i fråga, så sätter det sina spår. Faktiskt.

Flodhasten
10/7/11, 9:59 PM
#4

Jag har haft kontakt med BUP men de sa att om jag inte vill ha hjälp så kan dem inte hjälpa mig (vilket jag förstår) så de sa upp kontakten med mig! Men hon jag hade på BUP rådde mig att ta kontakt med vuxenpsyk (eftersom att jag fyllde 18 det här året) men eftersom attjag anser att det inte är nödvändigt utan då uppehåller jag bara platsen för någon som behöver den mer. 

Skolan vet om allt och de har sagt att de skulle ha ett uppföljningssamtal efter sommarlovet, men det har inte blivit av. Det känns som att de inte bryr sig överhuvudtaget ( nog för att jag inte heller förtjänar det). Anledningen till varför skolan tog tag i det innan sommarlovet var för att jag skadade mig själv och då kunde jag inte bo på internatet.

Jag har extremt svårt att lita på vuxna, så det känns inte så lockande att prata med någon vuxen.

malmokvinna
10/8/11, 11:14 AM
#5

Det är väldigt svårt att mista en kär vän, man blir väldigt ledsen och sorgsen. Det kanske låter hårt att skriva att det en del av livet, ju äldre vi blir desto fler förluster får vi vara med om. Husdjur, föräldrar, arbetskamrater och vänner som dör får  de flesta av oss uppleva. Är vi hårt drabbade så får vi också finna oss i att vår älskade och ett barn dör ifrån oss.  Men vi sörjer, gråter och blir nästan tokiga men vi överlever och en dag ler vi igen och livet går vidare, vi blir aldrig mer densamma - men livet går vidare.

Vad tror du din hund hade velat att du skulle göra efter dens död? Att du skulle bli lycklig eller att du skulle ta livet av dig? Din hund verkade ju vara en väldigt fin hund så jag tror att den skulle velat att du kunde släppa taget och gå vidare.

Själv är jag övertygad om att våra själar lever vidare efter den fysiska döden och att våra själar går till samma ställe som alla djurs själar går. Så vi kommer att träffas igen och då vill jag ha mycket att berätta om vad jag gjorde med mitt liv! Ibland kan jag känna mina hundars själar bredvid mig, precis som de följde mig och vakade över mig och jag säjer till dem att jag älskar dem och att jag ska leva ett liv så de kan vara stolta över mig.

[rolnor]
10/8/11, 1:50 PM
#6

Jag läser och tänker; Vilken kärlek! Där finns en väldig kraft till något bra och fint, instämmer med andra här att din hund vill att du ska leva ditt liv så bra som du kan.Sen undrar jag varför just du skulle vara "värdelös" vad skiljer dej från oss andra? Ta kontakt med en bra terapeut och skrik ut din sorg och kärlek, låt livet segra!

KRAM

Annons:
Hawknestgrove
10/9/11, 1:40 PM
#7

Flodhästen, du är vuxen du har fyllt 18. OCh sluta att tycka så synd om dig själv.Försök se lite framåt, som Rolnor säger. Du har ett långt liv framför dig, ta kontakt med vuxenpsyk, tänk så här, att din hund  har ju inte kunnat följa dig  hela ditt liv ändå. det finns alltiod saker som man vill ha ogjort och som man önskar, att man kunde backa filmen för att göra det annorlunda. Nu går inte det, på gott och ont. Om du behöver tröst när det gäller din vovve, så tycker jag den bästa trösten faktiskt är att googla på Regnbågsbron. Den lilla dikten har gett mig så mycket när jag fick ta farväl av min kisse efter 16 år.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

Flodhasten
10/11/11, 11:01 PM
#8

Men hon dog en alltför tidig död hon hann ju bara bli 2 år. Om jag bara inte hade lämnat henne hade hon fortfarande varit vid liv! :'( Och det är inte bara pågrund av henne som jag känner som jag känner utan det beror även på att jag gör illa folk i min omgivning. Min mamma har sagt att det är pågrund av mig som allt blev som det blev och att det är jag som får henne att må dåligt. Det känns som att det hade varit lättare att bara släppa taget för jag orkar inte kämpa nå längre med allt.

Hawknestgrove
10/16/11, 11:40 PM
#9

Din mamma är elak. Bryt med en sån person bara planterar skuldkänslor hos dig. Vi har ett öde, jag tror på det. HAde jag inte lämnat min före detta, så hade mina katter sluppit bli överkörda.MEn då kanske jag hade blivit misshandlad till döds ändå och mina katter med.JAg kan inte klandra mig själv för det. HAde inte jag mer eller mindre slängt luren i örat på min mor, så hade kanske inte hon  gått upp på vinden samma kväll och hängt sig. Just såna skuldkänslor måste man försöka arbeta bort. Det var inte du som avlivade hunden. kom ihåg det. Alltså var det inte ditt fel.

Bryt med alla dessa människor, som bara försöker ge dig skulden av något som kanske de själva har gjort fel.

The Owls are not what they seem

de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....

 

[rolnor]
10/21/11, 12:49 PM
#10

Man vill gärna tro att ens mamma vill väl och har rätt. Tyvärr är inte alltid så fallet, blundade själv för en massa skit som min mamma fört över på mej, tog flera år i terapi för att få en någorlunda realistisk bild av henne, och den var inte vacker.

Släpp henne!Skrikandes

Upp till toppen
Annons: