Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 2587 ggr
memmis
10/7/11, 5:51 PM

inte redo att bli utskriven

Jag blev idag utskriven från BUP efter att ha varit inlagd i 4 dagar.  Jag hade konstant övervakning varje dag förutom sista dagen, trots att min mamma alltid var där. Jag kännde mig på något sätt trygg på avdelningen, där kunde dom hindra en från att skada sig och dom fanns alltid där. Men här hemma så finns det ingen som kan stoppa mig när det ända jag vill är att försvinna. Jag har inte kontroll över mig själv. Och det skrämmer mig. Jag är rädd för mig själv. Det känns som att det är två personer inne i min kropp, den ena vill att jag ska ta mitt liv och gör att för att få mig att göra det men en annan liten del vill få hjälp och hoppas på att jag kan klara detta. Det är som att jag inte finns utan att det är dessa två som kämpar mot varandra och jag kan inte göra någonting. Och det är det som skrämmer mig, att jag inte har någon som helst kontroll över mig själv.

Jag är just nu hos min mamma men på söndag ska jag tillbaka hem till min lägenhet, och det betyder att då kan allt gå överstyr och jag gör vad som helst för att skada mig eller försöka ta livet av mig. Jag kände mig inte redo att lämna avdelningen och jag förstår inte hur dom kunde skriva ut mig när jag flera gånger sa att jag inte orkade och ville mer. Och ibland vad jag okontaktbar och jag låg i sängen hela dagarna och vägrade att äta.

Alltså jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad det är jag vill. Men jag vet att efter att ha haft det såhär i 5 år!! så orkar jag snart inte mer.Det ända som snurrar i mitt huvud är hur jag ska kunna ta mitt liv.

Snälla hjälp mig, vad jag ska jag göra? Vad hade ni gjort?

Annons:
malmokvinna
10/8/11, 10:46 AM
#1

Eftersom du går på BUP antar jag att du är förhållandevis ung och då undrar jag hur det kommer sig att du har egen lägenhet och inte bor hemma hos din mamma. Finns ingen möjlighet att du kan fortsätta bo hos din mamma ett tag framöver? Sedan undrar jag om du inte fått någon kontaktman på BUP. Du kanske skulle bli hjälpt av bostödjare när du bor i egen lägenhet. Det kanske är frågor som tagit upp på avdelningen, annars får du prata med BUP om det.

Att känna att man inte kan kontrollera sig själv utan att andra människor måste göra det skulle kännas skrämmande för mig.

Jag skulle nog ha pratat med min mamma i första hand, och försöka vara så ärlig som möjligt och hoppats på en dialog med henne. Sedan skulle jag begärt en stödkontakt som jag träffat kontinuerligt och under lång tid. Men om det är det rätta för dig kan inte jag veta.

Tänk på att det kan vara svårt för andra att sätta sig in i hur du känner om man själv inte varit där. För tretton år sedan drabbades jag av ett funktionshinder och aldrig hade jag kunnat förstå hur det var. Jag kanske hade trott att jag förstått men när jag väl drabbades så var det mycket värre än jag kunnat tänka mig.

Önskar dig allt gott

memmis
10/8/11, 10:56 AM
#2

#1 Det är så att jag bor på ett internat/behandlingshem och där har jag en egen lägenhet och får klara mig nästan helt själv. Det finns personal där dygnet runt men dom är inte till så mycket hjälp. De är dumma i huvudet och går inte att prata med.

Dom på bup, boendet och några till bestämmde att det skulle vara bäst om jag kom tillbaka till boendet så snabbt som möjligt.

Jag har gått hos bup i 5 år och har haft olika psykologer och samtalskontakter men nu på över 1 ½ år har jag inte fått någon även att både jag och mamma har bett om det. Jag tycker det är väldigt dåligt. Men dom har sagt att dom inte har någon som kan hjälpa mig.

malmokvinna
10/8/11, 11:18 AM
#3

Jag tycker det är sorgligt att vuxna människor säger att det inte går att hjälpa dig. Gråter

Upp till toppen
Annons: