01. Akuta situationer

Vad är det för fel på mig?

2011-11-02 14:45 #0 av: båtmannen

Jag är 17 år och har mått dåligt ett tag nu, av olika anledningar vissa större än andra.

Jag har jättesvårt att lita på människor då de är så extremt opålitliga och jag kan inte ens räkna dom gånger vänner och familj vänt mig ryggen åt fast jag verkligen behöver dom just då. Jag har en häst och han betyder verkligen allt för mig. Utan honom hade jag nog inte funnits här idag. Han är den enda som kan få mig att bubbla av lycka, annars kan jag inte känna lycka. Inte på samma sätt som förut. Jag minns när man låg vaken hela natten för att det var ens födelsedag och man var lyckligast i världen. Årets födelsedag slutade med att mamma frågade mig "Vad FAN är det för fel på dig? Det är inte normalt att bete sig så här!! skärp dig för fan" Jag bara låg där och grät och skrek åt henne att dra.

Mina föräldrar bryr sig bara om hur det går för mig i skolan, de sätter ut småstraff om jag inte lämnat in någon uppgift som att t ex stänga av internet osv. Innan sommaren var dom på mig som häftplåster, hela tiden, varje dag, varje sekund tjatade de på mig om en labbrapport jag inte lämnat in. Jag hade inga planer på att göra den och saker och ting blev bara värre och värre när jag ignorerade deras straff.
2 dagar innan sommarlovet bad pappa mig att sätta mig ner på en stol i köket och sedan stod han bara och skrek, skrek att jag var dum i huvudet, rent ut sagt korkad och att jag aldrig skulle kunna bli något här i livet. Jag var heelt värdelös i hans ögon. Jag satt där och grät. Jag grät och grät och grät, jag försökte smita från situationen men han grep tag om min arm och stirrade på mig iskallt, som en kniv i hjärtat stack den, (kommer aldrig glömma den blicken) och bad mig sätta mig igen. Jag sa ingenting, bara grät. Tillslut blev han så frustrerad över att jag inte svarade så han gick ut till bilen och körde iväg.

Jag satt kvar på stolen i en timme, livrädd att han närsomhelst skulle komma tillbaka och se att jag inte var kvar om jag lämnade stolen. Jag satt där och grät. Jag smög sedan upp och började packa min väska, kläder för flera veckor. Så fort jag hörde minsta lilla ljud sprang jag ner och satte mig på stolen. så rädd var jag. När jag hade packat klart sprang jag. Sprang flera kilometer till ett bostadsområde där pappa aldrig skulle kunna hitta mig. Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Jag sov lite varstans. I stallet, på en fotbollsplan, i en lekpark, på tunnelbane stationen. Efter 4 dagar kom jag hem, korta stunder. Sov borta 5 av 7 dagar i veckan och ville aldrig hamna i en trängd situation med min pappa som att tex åka bil tillsammans eller ens sitta i samma soffa som honom.

Så fort jag såg mina föräldrar i ögonen påmindes jag om hur besvikna de var över att det gick dåligt för mig i skolan och det gick bara sämre och sämre. Jag har prestationsångest och vill absolut inte göra min föräldrar besvikna men min kropp gör aldrig som jag vill. Det är inte längre jag som har kontrollen över mina handlingar.

Jag har aldrig haft många vänner även om jag verkligen försökt. Ingen förstår mig. Jag är därför i behov av uppmärksamhet tror jag så jag sätter mig i kniviga situationer. T ex har jag två prickar i belastningsregistret för snatteri och falskleg. Jag visste att det inte skulle fungera någon av gångerna men jag gjorde det ändå. Mina föräldrar förklarar då ännu en gång hur extremt besvikna dom är på mig och hur extremt jävla äckel korkad jag är.

När jag blev tagen för falskleget sov jag inte hemma utan sov över hos min kompis kvällen det hände. Jag minns inte mycket av den kvällen men min kompis gav mig lugnande för jag satt bara och grät, tryckte ner mig själv och förklarade för mig själv hur värdelös jag var. Jag rev mig över armarna och benen, kedjerökte ett helt paket cigg och var helt utom kontroll. Bara för att jag visste hur besvikna mina föräldrar var och hur jävla mycket skit jag skulle få när jag kom hem. När jag vaknar upp på morgonen går jag ner i köket för att göra frukost och då står farsan där, i min kompis kök.
Jag bara skriker åt honom, frågar vad fan han gör här och vem fan det var som hade sagt att det var okej att han kom. Han sa inget, gick bara mot mig och försökte ge mig en kram, en riktigt falsk kram för att alla skulle se vilken bra pappa han är. Jag tvingade mig ur hans grepp och låste in mig på toan. Jag satt och skakade, storbölade och försökte förtvivlat hitta en väg ut.
Han stod utanför och ordbajsade om hur mycket han älskade mig, ren skit bara. Bara för att min kompis mamma var där betedde han sig som tjuren ferdinand. Han frågade om jag ville åka bil med honom hem.

NEJ. nej nej nej nej nej nej.

Det var det sista jag ville så jag hoppade så tyst jag kunde ut genom det lilla fönstret på toan och sprang, i bara morgonrock och strumpor. Jag sprang upp i skogen, hittade en väg och följde den tills jag inte orkade springa längre. Då satte jag mig bara på ett nedfallet träd och grät. Min kompis kom sedan med min väska och mina grejer så jag bytte om och åkte till stallet. Det är den enda platsen jag känner mig trygg på numera. Jag kommer hem sent på kvällarna, sover och går upp tidigt för att slippa min familj. 
Jag har aldrig varit ett "problembarn" men det senaste året har allt bra i mitt liv rasat. Allt jag bryr mig om pojkvännen, bästa kompisen, kaninen och systern har lämnat mig. Lämnat mig helt ensam.

Ibland väller bara känslorna över mig. Det bubblar över och jag inser vilken dålig kompis, flickvän, syster och dotter jag är. Alla jag rör vid blir tillslut sårade.

Jag har ett självskade beteende, jag tar rakblad och ritar/skriver saker på mig själv. Jag har skrivit Hjälp och ritat hela och halva hjärtan lite varstans. Dom påminner mig om saker jag helst vill glömma och varje ärr gör mig 10 kg tyngre. Det blir tyngre och tyngre att gå upp på morgonen, jobbigare att gå till skolan osv.

Allt går utför och nu behöver jag verkligen något som lyfter mig. Jag har käkat melatonin tabletter ibland för att dämpa min ångest, det hjälper inte jättemycket men det är bättre än inget. Jag blir ofta sur över småsaker och kan vara allmänt förjävlig mot allt och alla även om jag inte menar det. Som jag sa förut så är det inte längre jag som har kontrollen...

Vad är det för fel på mig?

Anmäl
2011-11-02 16:06 #1 av: Jaquline

Oj.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att du verkar fan inte ha det lätt med livet :/
Det är nödvändigtvis inget fel på dej, vem bestämmer rätt och fel?!
Det du beskriver påminner extremt mycket om mej när jag var tonåring, jag är inte så längre men jag kan tyvärr inte minnas vad det var som gjorde att jag "kom ur det"..
Förmodligen att jag fick Adhd diagnos och mediciner som gjorde mej tillräckligt hel för att kunna känna hur trasig jag var, inte förens då kunde jag börja jobba med mej själv.

Jag tycker att dian föräldrar borde ha mer förståelse för dej och hur du mår, det gör mej ledsen att höra hur du har det!
Men som sagt, jag tror inget är fel på dej. kan vara en helt vanlig utvecklingskris (dem är hemska men går över)

Om du börjar må för dåligt och tappar kontrollen totalt så kanske nån psykolog eller nåt kan hjälpa dej?

Lycka till, jag hoppas att det blir bättre!

Anmäl
2011-11-03 18:57 #2 av: båtmannen

Jag känner bara att allt jag gör blir fel. Att mina föräldrar blir besvikna är ju inte utan anledning...
Om jag bara skött skolan och inte hamnat i trubbel så hade dom här sakerna aldrig hänt. Jag sätter mig själv i situationer jag mår dåligt av, varför?
Något är inte helt rätt med mig men vad? Det skulle vara skönt att få en diagnos eller medicinering för jag mår skit. Gråter mig till sömns och tänker på alla chanser jag sumpat. Jag är deperimerad och har ingen aning om hur jag ska ta mig ur det.

Jag vill inte gå till soc eller bup för att prata och "lösa" mina problem, jag vill bara att allt ska gå över.

 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.