Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
08. Bipolär sjukdom/Manodepression

Min mamma...

2011-11-15 12:13 #0 av: [QInfinity]

Hej..

Önskar komma i kontakt med andra som har förälder med denna diagnos!
Jag och mina syskon har levt med en manodepressiv mamma i hela våra liv.. dock är det först för några år sedan hon fick diagnosen. Tidigare har man aldrig förstått sig på hennes sjukliga beteende vad beträffa både hennes val av partners eller hennes sätt att sköta sin ekonomi.
Dock så är detta ett stort problem än idag, trots att det gått flera år sedan konstaterad dianos och medicinering.
Blir inte klok på denna sjukdom! :(

Min mamma verkar vara inne i en helt sjuk svacka just nu.. Och jag orkar verkligen inte med henne!
Trots att jag själv mår dåligt pga nyss gått ifrån min kille + att hans pappa ligger för döden.. Så hör min mor av sig dagligen, men enbart för att komma med sin självömkan.. Hon mår dåligt, hon är stressad, har ont... Och bl.a. Bl.a.... Det känns som det alltid är samma jävla visa! Det ska alltid vara så synd om henne!!
Hatar det verkligen! Hon försöker framstå som världens bästa mamma till mina småsyskon nu.. Men i själva verket har hon aldrig någonsin varit en bra förälder! Oansvarig.. Klarar inte av något själv! Blir förbannad... Mest på socialen som inte ser detta!! Eller mina syskons pappor! :(

Vet att sjukdomen ställer till mycket! Men vilket ansvar har samhället egentligen, när det kommer till sådant här?
Ska det verkligen behöva vara så att barnen till en sjuk människa, ska behöva vara förälder till sin egen mor/far???

Anmäl
2011-11-15 16:43 #1 av: [QInfinity]

Usch.. Var så arg på mamma när jag skrev...

Till saken hör... Jag skulle vilja veta ifall det är fler än jag som befinner sig i samma/liknande situation? Där ens förälder inte upplevs få tillräckligt med stöd från psykiatri/sjukvård som kanske borde.. med tanke på sjukdom och situation.
Min mamma har självmordsförsök och vräkning från bostad i bagaget.. Bara att veta att det hänt tidigare, gör en arg. Det borde finnas bättre stöd och uppföljning av personer med denna diagnos. Och med tydliga indikationer på att kunna falla tillbaks i samma mönster, trots medicinering.
Samhäller verkar släppa dem helt ur greppet och förlita sig på att de ska klara sig ensamma... Eller att anhöriga i vårt fall, ska behöva reda ut deras liv!
Min storasyster tog nyligen tjänstledigt från sitt jobb 1 månad ENBART för att hjälpa mamma ekonomiskt. Då hon var nära att köra sin ekonomi i botten, igen... Pga detta håller min syster på att bränna ut sig!

Alltid, alltid samma visa... Mamma får hjälp med städning, låna pengar.. osv osv.. Men det är ALDRIG tillräckligt. Ge dem ett finger och de ska ha hela handen! :(
Precis så känns det.. Det är SÅ otacksamt att vara anhörig till manodepressiva människor! Dom sjuka (min mamma åtminstone) inser oftast inte själv att de är sjuka. Eller att deras beteende är sjukligt och skadar deras närmsta. :(

Så, vad har samhäller för ansvar i sådana här frågor?
Ska de sjukas barn agera förälder? I sånt fall, hur länge?
Jag är 25 år idag och har egna bekymmer. Inte fan kan jag luta mig tillbaks till min mamma när jag behöver stöd? Dessutom är min och storasysters pappa död sen flera flera år.. Så VAR vänder man sig??
Var vänder man sig när man behöver stöd och vill bli förstådd med problematiken med att ha en förälder som faktiskt inte fungerar som de ska socialt och funktionellt! :(

Mvh besviken på samhället

Anmäl
2012-09-29 12:10 #2 av: Huldan

Jag är uppväxt med en manodepressiv pappa, bipolär typ 2 och han ahr mest varit deprimerad även om maniska perioder har funnits. Idag har jag flyttat hemmifrån och slipper då "lida av det" eftersom pappa inte tycker om att prata om det, och därför inte belastrar mig.

Däremot har jag nyss fått samma diagnos själv och har därför mer förståelse för hans beteende nu, även om det är svårt att förlåta de gånger han sårat mig.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.