Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 6346 ggr
[Surina]
2012-02-16 23:15

Diagnosen depression..

Känner att jag måste dela med mig lite..

Jag vet inte vad jag känner just nu… under en mycket lång tid har jag mått väldigt dåligt och bara lagt skulden på mig själv..

För drygt nu 1 år sen så fick jag äntligen komma till en psykolog! Fick diagnosen depression… efter 8 år av väntan.

Men nu när jag får hjälp och samtal så känns det fortfarande väldigt skumt för mig? Jag vet inte men hur jag vänder på det så känns det inte som att jag är någon annan?

Det var så länge sen som jag tänkte på mig själv runt andra männinskor att jag inte vet idag om det äns går??

Min bästa vän dog förra året sen sommar… saknar honom väldigt mycket…. han var den enda som gjorde att jag äns kunde klara av grundskolan… det känns väldigt jobbigt utan den vännen…

Jag har familj osv och pojkvän men det är just att jag behandlar hellre mig själv som skit runt andra männinskor än att må bra…

Det låter säkert jätte konstigt men det händer utan att jag kan styra det.. det är som det är programmerat i min hjärna att så här SKA du vara runt andra männinskor?

Efter en lång längtan så ska det iaf bli en ny hund i sommar.. alla var väldigt skeptiska till detta först pga mitt mående… men jag har skaffat alla bake uper som det finns! Sen så vet jag hur jag var när jag hade min Nappe! Man fick den där extra kraften som jag nu inte har…

Känns som jag knarkar cola bara för att försöka ersätta den energin och glädjen jag fick av att vara med en vän som tittade på mig och som blev glad av en promenad med mig ? Och vad glad när man kom innanför dörren när ingen annan kom…

Jag vet inte varför jag skriver den här tråden det känns som den inte har något syfte för någon annan än mig själv? Är jag självisk för att jag tänker som jag gör ??

Annons:
Cecilia77
2012-06-11 00:29
#1

Jag känner igen mig i din historia. Du är inte självisk. Vad är det, tror du, som gör att du behandlar dig själv "som skit" bland andra människor?

Kram

Cecilia77
2012-06-11 00:57
#2

Det finns vissa som menar att hjärnan faktiskt är/blir programmerade på ett visst sätt, så det du upplever, kan ju ligga nära sanningen. Dock är jag övertygad om att det finns en positiv intention bakom din handling eller ditt uppträdande. Även om ditt tillvägagångssätt är "programmerat", så kan du undersöka varför, dvs vad för positiv intention som ligger bakom ditt beteende. När du hittar det kan du också aktivt börja välja ett annat beteende.

T ex kan jag välja att dricka alkohol för att jag blir nervös när jag ska hålla tal på ett bröllop. Det är ju inte för att skada mig själv, eller min lever, det är ju för att lugna ner mig. Min positiva intention är alltså att bli lugn. Nu när jag vet det, skiter jag i alkoholen, och har lärt mig att andas på ett sätt som gör mig lugn istället.

Du kanske är "inprogrammerad" att om du behandlar dig själv som skit bland andra och du får "kärlek" och andra känner sig inte hotfulla för att du tar plats. Det kan ju finnas någon händelse i din barndom som har triggat denna inprogrammering, t ex en mamma som bara gav dig kärlek när du "förminskade" dig själv. Sådana mönster är det många som har. Jag har ju ingen aning hur det är med dig men du kan ju göra ett försök och undersöka den positiva intentionen bakom dina handlingar.

Det är heller inte ovanligt att "tappa bort" sig själv i depressionen. Jag ser depressioner som utvecklingsfaser för individen. Det är "ditt sanna jag" som vill att du ska bli den fjäril som du innerst inne vet att du är. Du är på väg att utvecklas men du vet inte än till vad, kan likna det vid att du just nu ligger i puppan. Det är lätt att känna att man tappar bort sig ett tag. När du kommer ur fasen har du utvecklat delar av dig själv som gör att du kommer leva närmare ditt sanna jag; antagligen kommer du t ex sluta förminska dig bland andra för du kommer inse ditt värde under den här utvecklingsperioden :-) Du håller på att utvecklas till den färggranna fjäril du alltid egentligen varit men inte visat eller dolt av en eller annan anledning.

Hoppas något var till hjälp.

Kramen

Koalani
2012-06-13 23:18
#3

Och om det inte skedde nåt speciellt i barndomen kan problemet stamma från ett tidigare liv -för dem som tror på detta. Du kan prova med regressionsterapi, den går djupare än psykoanalys!

Sajtvärd på Illuminati.iFokus

Spirituell hypnoterapeut, www.spiritualinsight.gr

Upp till toppen
Annons: