![[Alyz]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Inget fel på mig?
Jag har undrat väldigt länge varför ingen har sagt att jag har "problem/fel" eller hur jag ska kunna förklara det. Själv är jag en rätt erfaren tjej angående psyket, det är något jag är jätteintresserad om och förstår mycket av.
Men jag funderar… Jag har så sjuka utbrott och svårigheter så det Måste ju vara något. Fått höra av många att jag är sjuk i huvudet och behöver åka till sjukhus när jag väl får dem. Jag har fått/har extrema raseriuttbrott, djupa depressioner och väldigt tillbakadragen. Jag har alltid varit väldigt tyst, jag är jätterädd för att göra oväsen av mig så jag nästan kan gråta om jag är tvingad att ropa eller prata med någon.
Jag tyckte om att gömma mig som liten och smög alltid. Och när jag smyger så vågar jag inte synas, för jag gillar inte uppmärksamheten.
När jag pratar med någon, måste de stå väldigt nära för det är omöjligt för mig att höja rösten. Men jag är rädd att vara nära främlingar också.
Jag vet att jag har stora problem med att vara social, men ingen som är utbildad säger att det är något fel på mig?
Jag får lätt hög puls, och normalt för mig är 110. Såklart händer det att den ökar att jag nästan tappar andan utan att jag gör något. Jag har svimmat och sedan hyperventilerat 3 gånger på ett år och sista var att jag kunde inte känna något i hela kroppen, som hade somnat som om blodet stannat. Jag var kall fick jag höra.
Jag har även tvångstankar typ, ett är att jag måste skära mig när jag håller på att få sjuka raseriutbrott som att krossa saker, slita av håret och slå på allt så hårt att jag krossar mina egna ben. Annars så händer det att jag gör det.
Är det säkert att jag inte har några problem? Jag har ju upplevt väldigt mycket dåligt i mitt liv så, de säger att jag har en anledning att må dåligt. Det är det enda.
Dels så kanske du fokuserar för mkt på att söka "fel" på dig själv. Människor har rätt att vara individer och ingen vettig psykolog skulle säga att det är fel på ngn. Sedan tror jag att du behöver samtalskontakt för att hantera vem du är och att lära dig andra sätt att kanalisera din ilska på.
Kontakta psykiatrin för att komma till någon och ventilera dig.
Du skriver: Jag har undrat väldigt länge varför ingen har sagt att jag har "problem/fel"
Sedan skriver du: Fått höra av många att jag är sjuk i huvudet och behöver åka till sjukhus.
Nu var det lösryckta citat ur vad du skrivit men samtidigt lite motsägelsefullt.
Jag tycker också att du ska söka hjälp och få reda ut dina problem.
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
Jag håller med, sök hjälp 
Men fokusera inte på att försöka hitta "felet", strunta i diagnoser och tänk bara "vad är svårt för mig? vad behöver jag hjälp med?".
Håller med föregående, jag vet precis hur det är att bara fokusera på alla fel. Man letar ständigt nya fel och då kommer dom också tillslut. Mönstret är svårt att bryta men en sak som kan fungera är att fokusera på ngt helt annat när dessa "felletar" tankar kommer. Man kan tex. fokusera på att med blicken leta efter saker med en viss färg i sin omgivning tills man "får tankarna på andra tankar" om du förstår hur jag menar.
Sen kan det ju vara bra att prata med ngn, men kanske är du som jag, om det inte "klickar" med den psykolog eller liknande man kommer till så håller man igen och säger inte sanninngen, därför är ett annat tips att leta tills du hittar rätt person som du känner att du kan prata med.
www.torpartanten.blogg.se
BumbleBee, ja.. Jag hör inte det från några proffs. Men jag hör det från människor jag är med vardagligen.
Söker hjälp men ingen bryr sig.
#6 Vad är det för hjälp du har sökt och vad har du fått för svar?
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
Socialen har hjälpt mig. Så jag har gått på bup i ett par år och även gått på prima också i något år, ska börja där igen. Jag har också gått hos kurator i skolan flera år. Detär inget jag gjort självmant, utan som vuxna och socialen säger att jag ska.
Prima vet jag inte vad det är men Bup.
Jag vet inte riktigt hur "socialen" kan hjälpa dig med hur du mår?
Du borde söka adekvat läkarvård eller kontakta en psykolog. Detta kan du med all säkerhet få hjälp med via Bup.
/Maria
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.
Bup kunde inte hjälpa mig så de sa att jag inte behövde komma längre, sen sa de att vi skulle ha ett avslutmöte nästa gång och jag skulle bestämma mig för att om jag ville fortsätta eller sluta. Dock slutade dem och jag fick reda på det efteråt när jag väl kommit hem, jag ville fortsätta för jag var fortfarande väldigt deprimerad.
Du kan söka på google på Prima, de har bättre beskrivning av vad det är än vad jag har. När jag gick där sist så var jag alltid i andra tankar och sa ingenting, mest för att de pratade inte med mig. De förskte bara få igång ett samtal som jag inte kunde delta i. De hjälper oftast familjer, i mitt läge vet jag inte om det kommer vara jag eller "hela familjen" (jag är familjehemplacerad).
Alltså så här är det, man får kämpa för att få hjälp och söka sig fram för att finna den hjälpen, som passar en själv. Sedan tror jag på aktivering, så att du inte grunnar för mkt. Har du ngt intresse kanske? Kurs i teckning, åka ut till ett ridhus, fotboll..vad som helst, så att du får energi att orka ta tag i dig själv och orka strida för hjälp. Din familj du bor med borde ju också kunna hjälpa dig!! Fortsätt be om hjälp!!
Men tanke på din livserfarenhet, som jag förmodar inte bara innefattar positiva upplevelser, så kanske det hänger samman med ditt beteende/hur du mår?
Det kanske är något undertryckt traumabearbetning eller rent av någon diagnos?
Ifall du funderar över detta så tycker jag att du ska söka svaren, definitivt!
Jag har en vän som har mycket svår ptsd och hennes "utbrott" låter lite som dina!