04. Personliga berättelser

Att inte hinna ta självmord, tankar

2012-03-10 16:50 #0 av: densomintegråter

"En strimma ljus skär in i mina ögon. Jag ser en ljus gång igen, men bakom ljuset finns mörker. Bakom ljuset finns död.  Jag följer med, hjärnan är som styrd och kroppen accepterar det.

Mitt hjärta vill fortsätta slå, det vill leva. Jag är vid liv, men jag lever inte. Jag drömmer med öppna ögon..

Jag känner mig misslyckad, som om jag hänger ner från ett stup. Jag håller i någons hand, någon håller i min hand. Men snart släpper jag taget, för tung belastning. Ingen behöver kämpa för att hålla mig kvar, jag är för tung för att dra upp och för tung för att hållas kvar. Alla vet att jag kommer störta ner till djupet, sväva upp till himlen. Det finns ingen annan väg.

Ni kommer känna så mycket ilska, ni kommer känna er svikna.  För er vill jag be om förlåtelse, jag är ledsen att det behöver bli så. Men vi lever i olika världar, det behövs mirakel för att ni ska förstå.  Det går nästan inte att förstå.

Jag känner mig sviken av mig själv. Misslyckad. Jag känner press, alla förväntar sig att jag kommer resa mig upp igen. Men jag kan inte. Som att gå med förlamande ben. Jag för är svag och har gett upp, jag har slutat bry mig. Jag känner mig blind, förvirrad och vilse i mig själv. Hittar inte hem, hittar inte mig.

Nästa vecka blir mitt avslut, jag kan samlat ihop alla tabletter som behövs. Jag undrar vad som kommer hända, men lite ledsen över att behöva såra mina nära. Ni får känna ilska och hat, det är okej. Det är förståligt. Ni kommer över sorgen, inte jag"

Skrivet i torsdags

 

 

I fredags "alltså igår" hittade min vän alla tabletterna.

Mitt hjärta fick en chock, kände mig tom. Hon visste, hon slängde dom.

Det var i skolan, jag sprang mot toaletten. Kunde inte andas, kippade efter luft. Blev yr, illamående. Jag låg ner på golvet. Andades, kände hur hjärtat hoppade vilt i bröstkorgen.

Jag lyckades sätta mig upp, hörde hur min vän knackade & knackade på dörren.

- Snälla öppna..

Jag öppnade inte.

Hörde hur folk började samlas utanför. Mer och mer röster. "Snart kommer han.." och "Finns det ingenting man kan få upp låset med.." Jag såg mig omkring på toaletten efter något jag kunde skada mig själv med därinne. Nu när mina älskade tabletter är bortkastade någonstans där utanför, kanske det ändå fanns ett sätt att försvinna här ifrån. Där fanns ingenting och jag kände mig mer och mer misslyckad. Sedan hörde jag pappas röst be mig att öppna, pappa hade kommit dit, fan. Jag öppnade efter en stund. Dom ville ta mig till akuten, jag vägrade! hade inte svalt mer än tre stycken. Vi åkte hem, idag känns allt overkligt.

Anmäl
2012-03-11 22:26 #1 av: rolnor

Det är ganska svårt att ta livet av sej med dom vanligaste psykofarmaka som ordineras nuförtiden, risken är att du bara sabbat din lever och sen fått lida av det.

Bra att du lyssnar på din pappa!

Anmäl
2012-03-11 22:39 #2 av: densomintegråter

14 verktabletter på recept, 40 alvedon & lite annat "mot illamåénde & allergibesvär" ..

Hade planerat att göra det på skolans toalett, efterssom att det inte går att få upp låset. Hemma går det inte..

Jag skulle svälja dom med enegidryck, ligga där på toaletten i dagar. Tills någon förstår att det är där jag är.. och då ska det vara försent.

 

Anmäl
2012-03-12 09:47 #3 av: Monsva

Får du nånon slags hjälp och stöd när du nu mår så dåligt? Pratar du med någon?

Anmäl
2012-03-16 21:08 #4 av: densomintegråter

#3 - Ja.. socialen, bup, familjeteamet, skolkurator..

dock inte så mycket nu mera, men det är mest om familjeproblemen osv. Pratar bara men någon vän om hur jag känner..

Anmäl
2012-03-16 22:48 #5 av: rolnor

Har du fått någon medicinering?Glad

Anmäl
2012-04-21 18:55 #6 av: [theoneandonly]

Jag har varit där, försökt att begå självmord med hjälp av piller.

40 atarax, 10 alvedon, 40 sertralin

Efter jag tagit dem tabletterna ringde jag 112 och bad om ambulans, för jag ångrade mig. Det var alldeles för smärtsamt sätt att dö på. Jag mådde sjukt dåligt, var trött så inni.. och det var absolut inte värt det.

Även om jag fortfarande ville dö,
fick ligga på observation över natten, sedan blev jag tvingad att åka till psykakuten och jag fick bara ett nytt recept utskrivet och bad om att inte få bli inlagd.

Jag är tacksam för att jag ringde, men även nu önskar jag ibland att jag inte hade ringt?!

Anmäl
2012-04-21 19:17 #7 av: rolnor

En viss dödslängtan känner nog många här på forumet från och till, jag kan åka förbi en kyrkogård och känna "Åhhhhh, vad skönt att få ligga där...."

Jag vill upprepa att det är svårt att ta livet av sej med tabletter, stor risk att man kräks och sen får leverskador. Tidigare när man skrev ut barbiturater (sömnmedel) så var det inte så svårt, det var det som bl.a. Marilyn Monroe överdoserade ihop med sprit, lätt gjort.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.