"En strimma ljus skär in i mina ögon. Jag ser en ljus gång igen, men bakom ljuset finns mörker. Bakom ljuset finns död.  Jag följer med, hjärnan är som styrd och kroppen accepterar det.

Mitt hjärta vill fortsätta slå, det vill leva. Jag är vid liv, men jag lever inte. Jag drömmer med öppna ögon..

Jag känner mig misslyckad, som om jag hänger ner från ett stup. Jag håller i någons hand, någon håller i min hand. Men snart släpper jag taget, för tung belastning. Ingen behöver kämpa för att hålla mig kvar, jag är för tung för att dra upp och för tung för att hållas kvar. Alla vet att jag kommer störta ner till djupet, sväva upp till himlen. Det finns ingen annan väg.

Ni kommer känna så mycket ilska, ni kommer känna er svikna.  För er vill jag be om förlåtelse, jag är ledsen att det behöver bli så. Men vi lever i olika världar, det behövs mirakel för att ni ska förstå.  Det går nästan inte att förstå.

Jag känner mig sviken av mig själv. Misslyckad. Jag känner press, alla förväntar sig att jag kommer resa mig upp igen. Men jag kan inte. Som att gå med förlamande ben. Jag för är svag och har gett upp, jag har slutat bry mig. Jag känner mig blind, förvirrad och vilse i mig själv. Hittar inte hem, hittar inte mig.

Nästa vecka blir mitt avslut, jag kan samlat ihop alla tabletter som behövs. Jag undrar vad som kommer hända, men lite ledsen över att behöva såra mina nära. Ni får känna ilska och hat, det är okej. Det är förståligt. Ni kommer över sorgen, inte jag"

Skrivet i torsdags

I fredags "alltså igår" hittade min vän alla tabletterna.

Mitt hjärta fick en chock, kände mig tom. Hon visste, hon slängde dom.

Det var i skolan, jag sprang mot toaletten. Kunde inte andas, kippade efter luft. Blev yr, illamående. Jag låg ner på golvet. Andades, kände hur hjärtat hoppade vilt i bröstkorgen.

Jag lyckades sätta mig upp, hörde hur min vän knackade & knackade på dörren.

- Snälla öppna..

Jag öppnade inte.

Hörde hur folk började samlas utanför. Mer och mer röster. "Snart kommer han.." och "Finns det ingenting man kan få upp låset med.." Jag såg mig omkring på toaletten efter något jag kunde skada mig själv med därinne. Nu när mina älskade tabletter är bortkastade någonstans där utanför, kanske det ändå fanns ett sätt att försvinna här ifrån. Där fanns ingenting och jag kände mig mer och mer misslyckad. Sedan hörde jag pappas röst be mig att öppna, pappa hade kommit dit, fan. Jag öppnade efter en stund. Dom ville ta mig till akuten, jag vägrade! hade inte svalt mer än tre stycken. Vi åkte hem, idag känns allt overkligt.