Annons:
Etiketttänkvärt
Läst 2477 ggr
[kljkl]
3/26/12, 6:10 PM

Lite tankar...

På högstadiet minns jag att jag hade kontakt med flera som gillade att småmobbas när de fick tillfälle. Till och med de som sågs som mobboffer då, mobbades till den vänliga människan då han kunde. Vilket jag tog, för jag visste hans situation.

Vänner man hade kanske inte mådde bra, och man valde att inte bry sig så mycket om de var lite elaka, för man visste varför och visste att det inte spelade roll vad de tyckte. De var som små getingar som surrade framför ansiktet när man försökte fokusera på vad man gjorde…

Så här långt känner jag mig inte mobbad någon gång, men kanske är det en passande definition? Att jag är lätt att småretas med, och ha "lite socialt roligt" med då jag är lite känslig, och snäll av mig. Egentligen.

Har haft andra bekanta som har varit i samma situation, småmobbade på högstadiet men blev förbannade i stället och blev väldigt sociala senare i gymnasietiden.

Men nu undrar jag om någon annan skulle definiera sig själv som mobbad, bara för att kunna acceptera saken?
Har alltid velat inte sett mig som så, för då man erkänner något blir det liksom sanning. Som en motsättning.

Med det så valde jag att gå innåt i stället, vara med familjen och vara i meditation. Att bestå i sig själv, i stället för utsidan men ändå kunna fokusera på det man gjorde i form av läxor, skolarbeten, och fritid med kompisar.

Till slut så blev det trots allt nog för mycket socialt sett, så jag blev stressad och deprimerad. Av andra orsaker också, men jag har alltid varit känslig på det sociala planet. Märker av minsta ändring i sociala sammanhang, och först nu börjar jag kunna dra riktig nytta av det och även slappna av helt bland andra!

Saken är ändå att man funderar lite hur mycket man ska acceptera, och när det är dags att säga ifrån. Då bland andra, i socialkretsar, kanske på jobb eller på skola? För när man säger till blir det oftast lugnare…

Men jag orkar, eller vill oftast inte göra en stor sak av det. Inte i onödan. Därför brukar jag vänta tills att det är bra läge, eller att man vet att det får effekt. Vem vill prata till en stenvägg liksom..?

Så det är nog mer en reflektion, men också en undran hur ni som läser detta, ni sunda folk, hur ni ser på var gränsen går vid trakasserier eller mobbing.

Det är ingen fråga, mer att kanske få ta del av andras tankar i detta, och kanske liknande erfarenheter, eller tips på olika situationer som kan framstå till exempel vid datorn, eller i grupper på annat ställe. Vad som passar…

kljkl

Annons:
Jaquline
4/3/12, 11:48 AM
#1

Oj, du skriver på en speciell svenska.. jag har lite svårt att förstå vad det är du frågar efter.

Men jag själv tycker att det är den egna personen som "avgör" hur vida den känner sej illa behandlad i en grupp eller ej.
jag är en sådan person som inte erkänner ett faktum, just för att då blir det till sanning och en slags acceptans.

Upp till toppen
Annons: