12. Personlighetsstörningar

Ge mig en reaktion och du får en kaka.

2012-04-07 11:38 #0 av: Svion

Jag kan inledningsvis beskriva mig själv kort och ber om ursäkt för om inlägget har mycket "kanslisvenska" i sig:

Studerar på universitet, bor själv och har ett halvt om halvt distansförhållande. Har varit i kontakt med psykiatrin sedan ett år tillbaka, våren - sommaren ´11 på kognitiv beteendeterapi för ångest och diagnosticerad GAD. September - nuvarande på dialektisk beteendeterapi efter ett par överdoser/suicidförsök och diagnosticerad Personlighetsstörning UNS. Har inlett utredning vid någon neurologisk avdelning vars beteckning jag inte minns.

Går i nuläget på lamotrigin 25mg.

Jag behöver ett gehör för vad som driver mig vilket, efter mycket betänksamhet och ifrågasättande, indirekt vållar mig skada men troligtvis gör många andra mindre gott. 

Jag har sedan tidiga tonår konstant fått höra att jag använder ett väldigt, enligt andra, 'krångligt' språkbruk. Vissa uttrycker att det bara är avancerat, själv antar jag att det enbart är kryptiskt i mångt och mycket. Jag fick under gymnasiet & komvux skriva om flertalet uppsatser för att de innehöll svårt språkbruk.

Min skötare på behandlingsenheten har vid flera tillfällen påpekat att jag är extremt tänkande och verbal, även att jag dissocierar mycket.

Kombinerat med detta blir jag ofta stum när stress eller liknande blir svårhanterligt. I mångt och mycket skiftar min syn på andra väldigt snabbt, från att ha bra vänner och en stabil omgivning blir de antingen värdelösa människor med ett ignorant förhållningssätt eller onda våldsgrupper som vill mig illa (bildligt talat).

Jag tolkar det ofta själv som något arrogant förhållningssätt eller ett vinklat "överjag" men är övertygad om att det är situationsberoende när andra trycker på vissa punkter, då den empatiska förmågan visserligen är närmast bortblåst i dessa fall, men onekligen finns där i andra situationer. Jag är ganska påläst om de 'etablerade' störningarna i personligheten, om ångest och självkänsla etc. (Just självkänsla är något jag ofta blir ifrågasatt med)

Vad som dock verkar utgöra min problematik är att med alla medel möjliga undvika andras uppfattning av mig själv. Jag är rent erkänt ganska benägen att kategorisera andra individer utifrån minsta tecken av hur de reagerar på mitt beteende eller attityd. Samtidigt är jag bra på att utifrån denna trigger vilja maskera mig själv med ett oförutsägbart beteende (av vad som är möjligt förstås) vilket skapar problem i sociala sammanhang.

Detta leder ofta till sociala svårigheter & isolering, panikångest, tomhet, paranoida tankegångar, kaos i vardagen och ibland även känslor av att inte höra hemma här, så att säga.. Men även många lekfulla inställningar till det.

Jag vill veta om någon känner igen sig eller har någon input i detta. Jag är kanske måttligt besvärad av det just nu, men senare i livet kommer det troligtvis inte alls vara roligt längre.

 

Anmäl
2012-04-29 02:38 #1 av: Svion

#Uppdaterar för att hoppas på svar.

Anmäl
2012-04-29 18:19 #2 av: rolnor

Vad tycker du om dej själv? Det är ju mycket viktigare än vad andra tycker. Kanske är du rädd för att dom rent av älskar dej?

Anmäl
2012-04-30 01:19 #3 av: Svion

Jag tycker mig ha egenskaper som utan problem ställer mig kapabel till socialt bruk, kompetent arbete och logiskt tänkande. Men det som återspeglar vad jag aktivt bearbetar i dessa egenskaper är när (ur trolig/ uppenbar synvinkel) de paranoida tankegångarna slår in av vad människor utifrån vad de ser hos mig bemöter mig med.

Med andra ord: Du skapar en uppfattning av mig, jag synar vad du skapar (inbillat eller inte), jag bryter det mönster du skapar av mig, oavsett vad det faktiskt är/ vad jag uppfattar det som. 

Det låter fiktivt och långsökt vilket uppenbarligen ur omvärldens perspektiv borde vara simplare, vilket det aldrig blir i mitt förhållningssätt. Jag försöker aktivt konstant att bryta dessa dåliga tankegångar, vilket samtidigt matar mina tendenser att bryta mönster över huvud taget.

Jag vill notera att detta inte är uppmålat ur någon form av skam eller "desperation av svar". Jag har under lång tid försökt och försökt och försökt, samtidigt analyserat vad jag kan. Jag är knappast enkelspårig nog att vilja påstå att "jag inte orkar mer", ej heller att jag har någon vidare förmåga att upprätthålla ett mått av glans eller livsglädje. 

Många har tolkat tankegångarna så komplexa att jag sällan, om aldrig, har fått något uppskattat bemötande eller igenkännande från någon annan. Därför vill jag se om det finns om än bara ett mått av samförstånd för vad som händer i alla de situationer jag inte medvetet kan utläsa eller kontrollera händelseförloppet av mitt eget beteende.

Kanske är jag rädd, jag vet inte. Folk säger ofta fina ord om mig, att jag är klok, snäll, "äkta", etc. men jag vore knappast så dum att ta dessa ord på fullaste allvar om jag inte bortsåg från att det bara är subjektiva uppfattningar.

Anmäl
2012-04-30 16:16 #4 av: rolnor

Får en känsla av att du kanske använder intellektet vid tillfällen då det vore bättre att gå på känsla, sen undrar jag, vad vill du ha för respons? Vill du bli betraktad som "helt normal" eller vill du ha hjälp på något sätt?

Anmäl
2012-05-01 07:31 #5 av: Maria

Jag är lite inne på rolnors tankar att det handlar om rädsla.

Det verkar som du bygger murar runt dig själv och överanalyserar andras förhållningssätt till vad du gör eller säger.

Försök att inte tänka så mycket på vad andra tycker. Lättare sagt än gjort förstås men det är nog det bästa svaret jag kan ge.

Sedan har vi ju fråga nummer två som rolnor också är inne på.

Är detta ett så stort problem att du behöver hjälp? I så fall så ska du inte tveka inför att söka hjälp.

Det finns hjälp att få.

/Maria

 

Anmäl
2012-05-01 10:37 #6 av: Svion

Som jag skrev i första inlägget har jag varit i kontakt med psykiatrin sedan ett år tillbaka. Jag träffade en psykolog vid några tillfällen för att göra några tester, men olyckligtvis lyckades jag bli väldigt arg på honom och var nära att göra något elakt.

Att bli betraktad som "normal" är underbyggt av mina egna handlingar och förmåga att förhålla mig jämnställd med vad "den röda tråden" av samhällets normer representerar, right? Uppenbarligen är det då även min tendens att utläsa vad jag själv gör, och huruvida detta motsvarar ett högst relativt beteende hos mig själv. 

Jag har sökt hjälp, men för tillfället vet jag inte om det går så bra. Jag kan inte nog understryka att ja, självklart vill jag ha hjälp om jag upptäcker att min förhållning till omvärlden inte fungerar så bra som den skulle kunna (för att uttrycka det pedagogiskt).

Mer än halva tonårstiden och ungdom fram tills nu har gått åt till att förebygga motsättande självdestruktivitet och det torde vara uppenbart att det finns problem om det har medverkat till flertalet självmordsförsök och överdoser.

Jag har samtidigt lärt mig att vad man 'vill' ha ofta inte motsvarar vad man 'behöver', eller behöver lära sig vilja ha. 

Om jag nu med ansträngning ska försöka sätta känsla på vad som är mitt problem, så...

Jag vet inte vem jag är, vad jag vill eller vad som är "bra" eller "dåligt". Allt blir en ständig gråzon som jag inte vill vistas i. Jag blir vidrigt förbannad när jag vet att allt är självförvållat eftersom jag uppenbarligen är "trotsig", "lat", "försöker inte", "känslig", "dum", "fjantig", "dålig på social kontakt", och ett fucked up objekt att tyckas synd om. Jag HATAR folk som tycker synd om mig, jag HATAR att jag själv lyckas få dem till detta, jag HATAR att jag hatar det och jag HATAR att det är den här typen av reaktion som får andra att reagera och försöka få mig att sluta hata. Otherwise it aint happening.

Jag hatar även att jag utan berättigad anledning bryter utbrott med ett åter så civiliserat språk som får din mormor att kvittra.

Det här blir ett -väldigt- jobbigt inlägg att posta.

Anmäl