01. Akuta situationer

Problem med närhet med min son (långt inlägg)

2012-04-08 09:38 #0 av: pernillaa

Hej

Jag är en kvinna på 27 år som har gått igenom mycket, bland annat en gruppvåldtäkt när jag var 16. Har efter det varit prostituerad till och från i några år. Haft dåliga förhållanden med mycket press kring det fysiska, alltså att jag måste prestera sexuellt. Senast min sons far som var porrberoende och totalt hjärntvättade mig och bröt ner mig till inget fanns kvar.

Fick i samband med sonens födelse en amningspsykos. Hade under hela grav varit rädd att barnet skulle kännas som en igel på mitt bröst, vilket han också gjorde. Amningen kom aldrig igång ordentligt då han tog fel grepp och jag fick väldigt ont så det blev att pumpa tillslut. Men vid det laget hade jag redan "utsatt mig för våld", eftersom jag tvingat mig själv att gå igenom alla dessa amningsförsök trots att jag bara ville slänga bort ungen för det var så otäckt att ha honom mot bröstet. Jag var så psykiskt nedbruten redan där så jag visste inte bättre än att göra som sambon ville, alltså inte utstråla något annat till omgivningen än att allt var bra och att jag var en lycklig förälder. Slutade hur som helst med inläggning på psyket några gånger så jag har varit rätt djupt nere psykiskt. Sonen är förresten 5 år nu.

Jag lämnade pappan när sonen var 2 år gammal. Har efter det fått diagnoserna ADHD och bipolär. Sen gick det väldigt fort åt rätt håll. Jag skaffade personligt ombud och bostöd. Fick en bra samtalskontakt och varvade samtalskontakten med sjukgymnastik för att sluta dissociera och när jag väl hittade nyckeln till att sluta dissociera så släppte allt väldigt fort. Fick också medicin mot min ADHD och bipolära och fick då ork att bearbeta mycket. Jag var såååå redo för förändringen, men hade bara inte haft rätt hjälp förrut.
Så de senaste 2 åren har jag inte dissocierat och faktiskt varit riktigt lycklig. min ångestproblematik har varit som bortblåst, med några få undantag dock men då har det funnits något som triggat.

Har en ny pojkvän sen 3,5 år och vi väntar nu barn tillsammans i slutet av juni. Min son har nu plötsligt fått ett väldigt behov av närhet och bekräftelse, vilket jag tror har att göra med att det nu ska bli ett till barn här. Han bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos pappan och det tror jag också har inverkan. Jag tror han känner att han missar någonting när han är borta. Hur som helst så vill han kramas hela tiden och vill stryka på en och säger hela tiden att han älskar en och så.
För att fatta det kort är hans far väldigt konstig och ställer alldeles för höga krav på pojken och det viktigaste i hans liv är hur allt ser ut utåt och att han har måååånga ytliga kontakter. Pojken har snappat upp väldigt mycket av pappan spelande i sociala situationer och jag som är rätt förstörd på pappan tål helt enkelt inte att se samma blickar och samma kroppsspråk hos min son när han söker bekräftelse hos mig. Han är en exakt liten kopia av sin far. Det är ju inte hans fel men det har inte min kropp förstått.
Jag har börjat få tillbaka de här känslorna inför närhet med min son som jag hade efter förlossningen. Tog mig något år att bli av med det och nu är de tillbaka igen. Varje gång han kramar mig med den där  blicken och det där kroppsspråket han har från sin far så vill jag bara putta bort honom och skrika. Det känns som ett övergrepp, hemskt nog. Och hur jag än försöker dölja det för min son så känner han det såklart på någon nivå och vill bara ha mer och mer närhet och bekräftelse. Jag vet inte hur jag ska bryta det här. Börjar få panik.
Jag kan inte avfärda min son. Det finns en annledning till att han behöver närhet och bekräftelse nu och jag vill inte såra honom. Det är inte helt lätt att få småsyskon, särskilt med den pappan han har och då han bara är här varannan vecka.
Jag förstår ju bättre rent tankemässigt men min kropp minns känslorna oavsett om jag vill det eller inte. Det bara kommer.

Vad ska jag ta mig till? Det är ju så känsligt det här. Jag har varit stabil så länge nu men har börjat dissociera igen. Det här är en väldigt känslig situation som kan barka av snabbt åt fel håll för både min son och mig.
Jag ska försöka ge honom mer uppmärksamhet i form av lek och så, men vet inte om det kommer räcka. Kan ju inte utföra våld på min kropp heller mot min vilja för hans skull. Har försökt förklara för honom att jag vill ha min kropp ifred ibland och skyller på att jag har ont nu när jag är höggravid men jag vet att han ändå förstår att det är något annat. Han blir orolig och söker ännu mer närhet och bekräftelse. Han märker ju att något är fel och att det beror på honom.
Känner nu att jag nästan inte ens tål att han skrattar falskt. Varenda muskel i kroppen blir spänd när jag hör honom låtsas skratta åt barnprogrammen för att få uppmärksamhet här bredvid nu när jag skriver.

Ska till min samtalskontakt på onsdag men sonen är ju här nu så....... =/

Har ni några tips på hur jag ska ta mig genom dagen och göra så lite skada som möjligt?

Satte det här inlägget under "akuta situationer" då jag tyckte det passade bäst in där.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2012-06-16 08:07 #1 av: Aranea

Jag har tyvärr inga tips eller råd att komma med, men jag undrar hur det går för dig?

Anmäl
2012-06-16 09:50 #2 av: pernillaa

Jo det går i perioder. Går bra just nu.

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl
2012-06-16 16:21 #3 av: rolnor

Det är såklart inget stöd för dej, men jag kan inte låta bli att undra varför du skaffar fler barn när det var så problematiskt med ditt första?????

Anmäl
2012-06-17 00:58 #4 av: Cecilia77

Usch jag lider med dig MEN du kan bara inte projicera ditt hat mot pappan på din son. Du får försöka se din son i delar, det han GÖR är inte den han ÄR. Om du tittar på honom utifrån så ser du ju att han spelar ett SPEL för att få uppmärksamhet. Det är bara en strategi han har LÄRT sig av sin far. Han behöver att du ser vem han verkligen är...DET ÄR INTE PAPPAN - det är bara ett BETEENDE, inövat!!!

Försök titta bortom beteendet och se vem din son är. Du är en känslomänniska, antar jag eftersom du av samhället klassas som bipolär och ADHD, försök "k#nna" vem din son #r ist#llet for att se hans f'rsvarsmekanismer och skydd som den han #r. Det #r bara ett skadespel och INTE den han verkligen ar. Ge honom karlek och forsok se bortom "personligheten". Personligheter i den ]ldern ar ett skydd, en strategi, att fa uppmarksamhet. Om du ger honom karlek och sager att du ser vem han verkligen ar och att han kan vara trygg med dig for du alskar honom, och finns alltid dar for honom, s] kommer han andra sig efter ett tag. Det enda han  nu vet ar att bete sig som pappan for det ar den han identifierar sig med.

Andra ditt beteende, se igenom skadespelet, sa andrar han sig!

Jag hoppas verkligen att du kommer igenom detta. Shit, vad stark du ar som har gatt igenom allt det har.

Stor kram,

Anmäl
2012-06-17 01:10 #5 av: Cecilia77

Du kanske till och med ska vara sa arlig och prata med din son och saga att han inte behover spela teater med dig for du ser vem han ar darinne. Sen sag att nu ska vi mysa i soffan och jag vill att du ska vara helt lugn och tyst for jag alskar dig och jag ska krama dig nu och jag kommer alltid vara dar for dig. Du e den vuxna. Du maste andra ditt beteende for att han ska andra sitt. Vet att det ar jobbigt men du klarar det! har du gatt igenom allt det har sa klarar du detta med.

KRAM

Anmäl
2012-06-17 01:17 #6 av: Cecilia77

#3 om det inte ar ett stöd for människor, skit i att skriva! Innan du talar sa tänk på om det gor någon nytta! Gör det ingen nytta for individen eller samhallet i stort så skit i att säga det. Vad är intentionen i att säga icke-stärkande saker till varann? Finns ingen mening med det alls.

Bara en åsikt, men jag anser verkligen att vi maste försöka forstå varandra och inte säga saker som inte är stärkande. Det hjälper ju ingen alls, överhuvudtaget!

Eller du kanske kan sätta dig in i TS skor för du har levt hennes liv? gruppvåldtäckter och liknande?

 

Anmäl
2012-06-17 09:42 #7 av: pernillaa

Tack ska ni ha för ert stöd.
För att svara på #3 så skaffar jag ett till barn för att jag tror att man inte bara kan välja att ge upp i livet bara för att vissa saker går en emot. Jag jobbar varje dag på det här och försöker programera om mig själv. Det är svårt när det är kroppen som minns. För tankar kan jag alltid förändra men känslor i kroppen är svårare. Det sitter djupare och är svårare att liksom få ett grepp om.
Som sagt, om jag jobbar aktivt med det här varje dag kommer det gå över så småningom och jag märker att det blir bättre. Min son blir äldre och äldre och lättare att prata med och han har själv nu också, sen jag skrev det första inlägget här, börjat se att han inte behöver vara och göra som sin pappa och börjat hitta en egen väg och ett eget sätt att vara och det underlättar för mig också.
Det är ju ingenting som säger att det behöver bli likadant den här gången heller.
Nä det är så mycket som hänt i mitt liv som handlar om just fysisk beröring så det är inte helt tvärgjort att ändra på det som händer i min kropp och med mina känslor när jag blir rörd vid på ett sätt jag inte vill.
Jag har blivit sexuellt utnyttjad av en vuxen i min närhet när jag var tonåring, blev gruppvåldtagen något år senare och ska faktiskt erkänna också att jag under några år efter det faktiskt var prostituerad till och från. Jag hoppas att ni inte dömer mig för det. Det var ett sätt för mig att få kontroll över situationen. Jag bestämde själv när jag skulle "bli våldtagen". Låter hemskt men jag överlevde nog mycket tack vare det. Men det rotar sig djupt i en, det här att låta någon göra något obehagligt med min kropp. Jag har lärt in ett sätt att liksom "tänka bort" den egentliga personen som rör vid mig och det gör det svårt för mig att "se" min son när det liksom låser sig i mig på det här sättet. Har man låtit folk göra saker med en som man inte vill flera hundra gånger så är det här djupt inövat.
Det tog typ ett år kanske innan jag kunde ha sex med min nuvarande fästman utan att få panikångest och gråta. Och det som triggade det var något så simpelt som att han ville tillfredsställa mig. Jag kunde inte hantera det.

Jag jobbar som sagt varje dag på det här och det blir bättre. Sonen börjar förstå vad det är jag inte tycker om och vad som är okej och att det bara handlar om att jag ibland vill ha min kropp ifred.

Såklart att han kan ta åt sig ibland om jag rent automatiskt ryggar bakåt när han rör vid mig men jag är noga med att förklara att han är jättefin och duktig och en underbar person och att jag älskar honom jättemycket.
Jag har börjat hitta sätt att liksom på ett busigt sätt bara knövla ihop honom i famnen och ge honom närhet så. Sen kramar jag honom mycket och stryker honom på ryggen då och då och ger honom godnattkram och puss på kinden så. Så närheten uteblir ju absolut inte här. det knepiga är just när jag bli överrumplad då och då när han rör vid mig.

Jag har sagt till honom att han inte behöver låtsas när han är med mig, men det är nog svårt för honom att förstå riktigt vad jag menar för att för honom är det ju äkta. Men det löser sig eftersom. Jag ser att bitarna faller på plats eftersom. =)

Ha en bra dag! // Pernilla


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.