Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 1792 ggr
[Koppsal]
2012-04-25 21:02

En tjej som är otroligt nere

Hej! ny här på sidan. Jag är en tjej på 16 år och går första året på gymnasiet.

Jag har varit ganska nere under lång tid och blivit beroende av självskade-beteende. Jag skadar mig mer eller mindre varje dag. Jag verkligen hatar mig själv, finns inget jag hatar mer än mig själv. Jag tycker jag är äcklig, tjock och ful som fan. Jag har fått mer och mer självmords tankar men jag vet att jag aldrig kommer våga begå självmord, men tankarna kommer ändå då och då. På senaste tiden har jag börjat äta mindre och mindre, medvetet då. Och dem gångerna jag ätit för mycket så har jag försökt att spy men aldrig lyckats. 

Jag fattar ju att jag behöver hjälp, och mina föräldrar säger det till mig hela tiden. Min mamma har tex. redan bokat tid hos våran husläkare. Hon vill som alltid lägga över problemet på andra människor så hon slipper ta hand om det.

Jag vet inte, jag känns mig så förvirrad och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen riktigt. Jag har inga mål eller drömmar. Jag ser liksom ingen mening med att stanna kvar när det ändå inte finns någon som vill ha mig här.
jag är grym på att göra mig själv besviken och jag misslyckas med nästan allt jag gör. Jag har aldrig varit tillräckligt bra. Så jag känner liksom, att det här inte är en plats för mig.  

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Kände för att skriva av mig lite haha.  
Nej men, blir det verkligen bättre eller är det bara bullshit?

Annons:
[theoneandonly]
2012-04-26 07:40
#1

Jag förstår exakt hur du känner..

Förmodligen är du nere i depressions-svacka och vad du kanske behöver är att prata med läkaren om alternativen som finns. Det är väl ändå tur att din mamma hjälper dig. För när jag är som mest nere klarar jag inte ens att höra av mig till läkare, vänner osv.

Men jag hoppas du får en bra hjälp och blir tagen seriöst, för ju tidigare man får hjälp - desto enklare är det förmodligen att komma ur det.

Ta hand om dig, kram!

[Koppsal]
2012-04-26 12:14
#2

mjo fast min mamma är ju lite speciell…
Nej samma här, jag lägger mig i sänge  och typ blir apatisk haha.

jo det hoppas jag med. Men det  började i januari, innan dess har jag bara varit nere i nåt år. Sen 8an fram och tillbaka.

Tack ,Desamma! kram!

[theoneandonly]
2012-04-26 15:07
#3

**Koppsal:
**Okej, men jag ignorerade i flera år. Jag ville inte riktigt inse att jag behövde ta tag i mina problem. Jag kände att ingen ändå skulle förstå hur jag mådde. Jag gav upp chansen att få hjälp när jag var 14 och hade en kontakt på BUP. Jag kände inte att jag litade på henne så jag sa att allt var bra, efter tre samtal.

Sedan gick allt neråt, var ständigt nere och på dåligt humör. Självskadebeteendet förstörde min vardag, jag var tvungen att tänka på hur jag klädde mig och vad jag kunde göra vissa dagar och inte. 

Allt detta plus en hel del annat ledde till att jag missade mycket i skolan och fick ett extra år, på IV - och det gjorde sedan att jag kände mig ännu mera misslyckad. Men, så är det. Det blir inte allt som man tänkt sig. Det är svårt när man är nere i svackan och inte klara att ta sig upp.

Men till slut reagerade en del kompisar och framförallt min sambo på mitt mående, jag hade inte ens försökt begå självmord innan. Mest tänkt på det, och i december 2011 försökte jag för första gången. Jag känner sån ånger över att jag faktiskt inte stannade på psyket längre än 5 dagar. För då hade jag kanske inte gjort försök nummer 2 i början av denna månaden. Men då slapp jag lägga in mig.

Dock när jag satt inne fick jag knappt den hjälp jag behövde, men kanske var jag för ivrig. Jag skrev ut mig själv, som tur var fick jag ingen ltp på mig utan valde att gå med på att bli inskriven. Då har man större möjligheter att skriva ut sig när man vill. Men när jag var där kändes det som jag satt av tid på ett fängelse.. fick dela rum med två till varav den ena snarka som fan så man knappt kunde somna, den andra störde man sig bara på. Haha

Men jag hoppas att du inte ska behöva gå så långt för din del innan du får den rätta hjälpen du behöver.  

P.S - Du är inte misslyckad på något vis, du är DU!

(Dock vet jag hur det känns att jämt kännas som man är misslyckad och att vad man än gör så blir det fel. Så är det i min vardag också. :/ )

[Koppsal]
2012-04-26 17:08
#4

#3 aww ok, <3

Well, jag måste också tänka på hur jag klär mig. Hela tiden, jag kan inte ha linnen eller T-shirts längre. Mina armar är täckta av sår/ärr.
Min vänner vet att jag cuttar, Men jag tycker det ät jätte jobbigt att visa för människor och jag skäms som fan. På sleepovers sitter jag i tjocktröja och långa pyjamasbyxor istället för linne och trosor/shorts som de andra liksom.
Jag har cuts på benen och höfterna med…. Även på mina axlar. suck. Jag skäms verkligen för dem och önskar att jag det var ogjort.      

P.S - Att jag är jag är ett misslyckande, lol. Jag är inte tillräcklig någonstans. Önskar jag var någon annan.

tearsandrain
2012-04-27 17:14
#5

låter som att du kan behöa professionell hjälp, tyvärr. :(

Jag tror att det kan bli bättre, eller, jag tror att det MÅSTE bli bättre.
Självskadande är farligare än vad man själv tror, (har terapeuter och psykologer intalat mig) och det måste tas på allvar.
Tror din mamma är väldigt rädd och inte vet vad hon ska göra, då är det lättare att lägga det på någon annan. Men hon bryr sig och jag tror inte att du är en misslyckad människa!

ta hand om dig

Upp till toppen
Annons: